Min inre atlantångare

Har ni sett den fantastiska danska filmen SS Martha? Det tycker jag att ni borde. Omedelbart faktiskt. SS Martha är ett ångfartyg, en riktig gammal skorv. Rostig och eländig, men högt älskad av sin dysfunktionella besättning (telegrafisten är ordblind, andremaskinisten är rädd för motorer och ingen ombord skulle ha särskilt lätt att fungera någonannanstans än just ombord på Martha) seglar hon över världshaven, mest för att rederiet verkar ha glömt bort att hon finns. Hon seglar ibland på underliga vägar och med hjälp av okonventionella metoder. Inte går det särskilt fort, men hon kommer framåt. Vid åtskilliga tillfällen blir det stopp i maskinen och Martha blir liggande mitt ute på havet, utan att röra sig vare sig framåt eller bakåt. Med en smäll startar maskinen om, hostar, gurglar och spyr ut rök. Sedan börjar propellrarna röra sig, först något senare de tusentals kilon järn och stål som är Martha.

Precis så känner jag mig när jag startar om min skrivprocess efter ett uppehåll. Det bästa vore givetvis att aldrig tappa styrfarten, att till varje pris hålla maskinen igång, men det är inte alltid möjligt. Martha blir ibland tvungen att tuta på det rivaliserande norska fartyget MS Harald, och då räcker ångkraften helt enkelt inte till. Likadant är det för mig. Nu har jag hostat och puffat och skjutit undan vattenmassorna omkring mig tills de börjat ge med sig. Nu rör jag mig framåt igen, glider genom vattnet i en lite annan riktning än tidigare.

martha

2 reaktioner på ”Min inre atlantångare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s