Om att lura sig själv

Nu tänker jag inte i första hand på det här att jag köper påskliljor och låtsas att det är vår, fast så uppenbarligen inte är fallet, utan på hur jag förhåller mig till mitt skrivande. Jag har länge gått och trott att jag verkligen kämpar för mitt skrivande, och för att hitta tid till det. På sätt och vis är det sant. Den skrivtid jag har har jag kämpat mig till. Enstaka halvtimmar här och där, framför allt på tåget till jobbet. Förberedelsetid på cykeln till stationen.

I helgen som gick fick jag äntligen möjlighet till mer sammanhängande skrivtid. Det var fantastiskt, men det var också lite skrämmande, eftersom det var så länge sedan. När hade jag senast en hel dag (en hel dag!) avsatt bara för skrivande? Definitivt inte i år. Jag kan inte minnas att det fanns någon sådan dag förra året heller. Och där någonstans kan jag ju inte låta bli att undra: om jag inte på mer än ett år lyckas frigöra en enda hel skrivdag, hur mycket kan jag kämpa för mitt skrivande då? Egentligen finns det bara ett svar, om jag nu tycker att det här är viktigt: inte tillräckligt.

Hur blev det så här? Jag tror att det har många orsaker, men en av dem är att jag har tänkt på mitt skrivande som någonting ganska privat. Jag kan inte minnas att jag någon gång har sagt: ”det går inte, för jag ska skriva då”. Jag har tänkt på skrivande som något jag får göra när jag är klar med allt annat, lite som en belöning. Men eftersom jag både är tidsoptimist och tycker om att ha många projekt igång samtidigt, så blir jag aldrig klar med allt jag tänkt. Det blir inte så mycket tid över. Mindre än en dag om året tydligen.

Jag ska fundera vidare på det här. Glad vår allihopa!

20130319_093331[1]

5 reaktioner på ”Om att lura sig själv

  1. Ja, när man tittar på din bild så kan man ju låtsas att det är vår… Fint! 🙂 Lycka till med funderandet, du kommer säkert fram till något bra.

    Förresten… Det har hänt mig ibland också att jag har velat skriva just den gången någon gör anspråk på min tid för något annat. Jag tror inte att jag känner att mitt skrivande är riktigt lika privat som du gör, men inte heller jag brukar svara ”det går inte, för jag ska skriva då”… Förmodligen för att det är lättare för mig att hitta tid ändå, men i alla fall; där någonstans går gränsen för hur stor vikt jag kan lägga på skrivandet, utåt sett. Hmm. Tänk, va… som om det bara är ”riktiga” (publicerade) författare som ”får” säga att de behöver/vill ägna tid åt sitt skrivande.

    • Ja, känslomässigt har jag tänkt precis så, att det skulle vara skillnad att vara publicerad. Det är bara det att jag börjar få en gnagande känsla av att jag inte kommer bli publicerad förrän jag börjar betrakta mig själv som en ”riktig” författare. Och att jag alltså antingen kan välja att skärpa mig och stå för att jag faktiskt vill skriva, eller också fastna i något slags segdraget moment 22…

  2. Ja, jag tror verkligen man måste ta sig själv på allvar med skrivandet. För min del har jag börjat göra det mer och mer de sista åren, men det beror nog nästan mest på att jag fått barn och att min ”egen-tid” minskat med nästan 100%. Jag har bara tid att ägna mig åt ett enda kreativt projekt och jag har extremt begränsad tid att göra det (ca 2-4 timmar i veckan, men inte sammanhängande tid. Det gör det lättare att värna om skrivtiden – eftersom den också representerar mig själv/mitt vuxna jag/den jag är egentligen och vad jag vill med att vara jag. Jag har bara den tiden till det, all annan tid är jag mamma eller jobbar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s