Oftast pratar jag inte så mycket om att jag skriver. Trots att det är en stor del av mitt liv är det många av mina bekanta som inte ens vet om att jag håller på med det, och om någon av dem som vet frågar hur det går är jag mycket skicklig på att glida förbi ämnet. Få det att låta som att, jo, jag gick ju en kurs om det en gång, det var ju kul. Som om det inte var mer med det.

Varför håller jag på sådär? Jo, för att jag är rädd för de förväntningar som kommer med att uttala orden: jag skriver och jag tänker bli författare. Problemet är bara att det inte hjälper att smyga med skrivandet. Mina förväntningar på mig själv finns ju där i alla fall. Och jag vet ju egentligen att det inte kommer bli lättare med tiden, snarare tvärt om. När jag fått en bok publicerad kommer förväntningarna att skriva en till, gärna bättre än den första. Ju bättre det går, desto större blir förväntningarna på det som kommer sedan och mitt nuvarande förhållningssätt kommer inte att vara till mycket hjälp.

Ett bättre förhållningssätt finns i det här fantastiska talet av Elizabeth Gilbert (författaren till boken Eat Pray Love, och flera andra men inte lika kända böcker). Hon pratar om hur man som författare eller utövare av något annat kreativt yrke kan förhålla sig till omvärldens och sina egna förväntningar på Skapandet med stort S. Kreativitetens vägar är outgrundliga och irrationella, kan nästan kännas som ett utomkroppsligt väsen. Kanske, säger hon, vore det sundare att betrakta inspirationen eller kreativiteten som något som ligger utanför sig själv. Man kna nämligen aldrig räkna med att det där lilla extra kommer. Det enda man som skapande individ kan göra är att fortsätta hålla på. Göra sin del av jobbet helt enkelt.

Elizabeth Gilbert om kreativitetens underliga väsen

6 reaktioner på ”Elizabeth Gilbert om kreativitetens underliga väsen

  1. ”Åh, nej haha, jag nöjesskriver lite, du vet när man jobbar som journalist är det så mycket regler att förhålla sig till så det kan vara lite avslappnande att få skriva nåt man hittar på själv ibland,” Ungefär så brukar jag ”ursäkta” mitt skrivande, varför jag nu skulle behöva göra det. Ändå har jag fantiserat om att vara författare sen jag gick i lågstadiet. Märkligt det där.

  2. Jag såg det där klippet igår, sjukt bra! Hon var en väldigt skicklig föreläsare, måste jag säga, och jag blev verkligen inspirerad av det hon pratade om. Jag brukar tänka på skrivandet som hårt arbete, precis som allt annat arbete. Ibland är det riktigt tufft, och man vill ge upp, men man fortsätter och jobba hårt och så småningom släpper det. Jag tror inte på ”den stora inspirationen”. Jag tror att inspiration kommer när man arbetar hårt med sitt projekt och känner sig väldigt engagerad i det.

    Ps: Jag känner igen mig i det du skriver, och alla vi som skriver borde helt klart bli bättre på att skjuta ut bröstet och bara ”Ja. Jag skriver. Jag håller faktiskt på att skriva en bok.”

    • Javisst är hon en bra föreläsare! Verkligen imponerande att kunna fånga en så stor publik och göra sig bra på inspelning. Och jag tror precis som du att hårt arbete är det bästa sättet att bli inspirerad.

      Vi får öva oss på att prata om vårt skrivande. För min del hjälper det faktiskt en hel del att blogga om skrivande. Det är som att det blir lite mera på riktigt då, och lite svårare att inte låtsas om.

      Ha det fint!
      /Liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s