Att skriva återblickar

I mina berättelser finns det nästan alltid olika tidsplan. Just nu är det framför allt där jag håller på och petar i mitt manus; i återblickarna och i övergångarna mellan de olika tidsplanen. Därför funderar jag också på hur olika författare jobbar med skilda olika tidsplan, och hur det får mig som läsare att reagera.

Vissa författare flätar konsekvent sin berättelse genom flera olika tidsplan, som Therése Söderlind i debutromanen Norrlands svårmod. Tiden växlar inför varje kapitel, som är tydligt märkt med ”Anna 23”, ”Anna 13” eller ”året innan Charlie försvann”. Jag är lite splittrad inför detta. Å ena sidan är det verkligen en stor hjälp i läsningen, jag vet precis var någonstans i historien jag befinner mig och kan koncentrera mig på det som verkligen händer. Å andra sidan får det mig att känslomässigt zooma ut lite ur historien. I varje kapitelskifte får jag syn på formen och tekniken: jaha, nu växlar Söderlind tillbaka till barndomsperspektivet. Åtminstone för mig skapar det en större distans till det som händer i boken.

Även Maj-Gull Axelssons Slumpvandring utspelar sig i tre tydliga tider. Hon har dock valt att verkligen dela upp boken i olika delar, istället för att växla mellan varje kapitel. Det står inte utskrivet var och när varje del utspelar sig, det får läsaren lista ut själv med hjälp av olika typer av tidsmarkörer. Denna lösning tycker jag skapar ett större flöde, men det blir berättelserna som helhet som speglar sig i varandra. Therése Söderlind ger läsaren större möjligheter att jämföra specifika detaljer i de olika tiderna och dra slutsatser utifrån det. I både Slumpvandring och Norrlands svårmod finns en balans mellan de olika tidsplanen. De är alla ungefär lika viktiga, och de tar alla ungefär lika mycket plats i boken.

Johannes Anyurus En storm kom från paradiset behandlar tidshoppen annorlunda. Historien återkommer visserligen till några specifika tidsplan, men hoppen följer inte ett lika tydligt mönster. Vissa avsnitt är längre, andra kortare och kanske viktigare: avsnittets längd i boken har ingenting att göra med hur lång tid som förflutit i boken. En scen som återkommer genom hela boken skildrar några få dagar, medan en tioårsperiod flimrar förbi på några enstaka sidor. Det finns inga förklaringar till vad som utspelar sig i vilken tid, utom de som finns invävda i texten. Vissa stycken är av reflekterande karaktär och hör inte hemma i någon tid alls, möjligen i en diffus nutid. Läsaren blir dock hjälpt av att varje tidshopp markeras med nytt kapitel eller en radbrytning.

Ett intressant mellanting återfinns i Chris Cleaves senaste roman Gold. (Jag har skrivit mer om den boken i det här inlägget.) Varje kapitel inleds med en oerhört tydlig placering där både tid och plats redovisas. Läsaren vet att kapitlet utspelar sig på ett träningscenter i Manchester i maj 2012. Ibland, när det är viktigt för historien, uppges till och med den exekta tiden, men ofta visar det sig inte helt och hållet stämma. En karaktär kommer att tänka på något, och vips kastas läsaren tillbaka in i ett minne, som i sin tur leder till ett annat minne, i en annan tid, men i samma stycke.

Personligen är jag mest förtjust i Anyurus och Cleaves associativa rörelser mellan tidsplanen, kanske för att de stämmer bättre överens med min uppfattning om tid. Jag kan inte tänka på tiden som helt linjär. Åtminstone känns inte den tid som jag redan upplevt och tänker tillbaka på i efterhand som linjär. Mina minnen kommer inte i prydligt kronologisk ordning utan i kluster som ibland är nära och ibland ofattbart långt borta. Alltså är det så jag försöker skriva.

Eftersom jag i det här manuset skriver relativt kort och koncentrerat fungerar det inte för mig att låta varje tidshopp markeras med ett radbyte. Eller, det är ju en smaksak, men jag har lite svårt att följa längre berättelser som skildras genom extremt korta stycken (som till exempel Susanna Alakovskis Oktober i Fattigsverige). Men för att en läsare ska kunna hänga med i helt fria tidshopp krävs nog just det som Chris Cleave har; ett extremt tydlig nu. Det är alltså det jag håller på och petar med just nu.

Hur skriver ni, och vilken typ av återblickar gillar ni att läsa?

Här är en annan typ av återblick.
20130327_062510

6 reaktioner på ”Att skriva återblickar

  1. Det beror lite på vad de olika tidpunkterna har för betydelse. När mitt råmanus är klart måste jag lägga in lite mer tillbakablickar, men inte för att det händer något avgörande då utan mer för att ge bakgrund till varför huvudpersonen känner som hon gör inför sin mamma, hur hon träffade sin bästa vän och så vidare. Helt enkelt fördjupa karaktären genom att ge henne bakgrund, i form av minnen – som jag ska försöka väva in ”sömlöst”.

    I en annan berättelse, som utspelar sig vid två eller fler olika tidpunkter kan det passa bättre med tydligt indelad tid. Det beror ju på om berättelsen berättas kronologiskt, eller om det är någonting mystiskt som vi ska förstå hänger ihop med händelser i det förflutna.

    I den boken jag läser nu – Kvinnorna i sjön av Lars Rambe, får man ett årtal och därefter kommer ett eller flera kapitel som utspelar sig det året. Men samtidigt har huvudpersonen i nutid drömmar, minnen och tankar som rör sådant som hänt tidigare. Man kan säga att när han tänker och minns så blir läsaren nyfiken och får inte hela bilden, när kapitlet är årsmärkt får man veta mer om vad som faktiskt hände.

    Men visst är det kul att man kan göra på olika sätt!

  2. Intressant! Roligt med så många exempel. Mari Jungstedt brukar ibland ha återblickar i sina böcker, och då kan det till exempel stå ”Stockholm 1986”. Det kan jag tycka är snyggt. Ju mer vi får av nutid och ju mer som berättas från dåtid så vävs berättelserna ihop, vilket blir bra.

    I mitt manus beskrivs allt hur huvudpersonens (Astrids) perspektiv i nutid, och när jag skriver något i dåtid skriver jag helt enkelt bara i då-form. ”En gång sa Martin att han ville plugga juridik.” Det kan nog tolkas som att Astrid sitter och tänker tillbaka, och att vi får ta del av vad hon tänker. Det blir i alla fall som ett eget kapitel. Dock är mina kapitel väldigt korta 🙂

    En annan grej jag tänkt på är brev/mail/texter i själva texten. Jag är lite förtjust i att ha det, men ofta när jag har det får jag kritik för det. Att det inte riktigt passar att ha så långa brev med, eller att det blir lite krystat med en text i texten. Det kanske bara är jag, men jag gillar verkligen det.

    • Tack! Roligt att höra hur du brukar göra. Jag gillar också att jobba men tempusbyten, jag tycker att det är en elegant lösning. Svårt bara att få det tillräckligt tydligt.

      Jag är också förtjust i att peta in små texter i texten. Men rätt ofta när jag gör det protesterar min skrivgrupp och tycker att det blir spretigt. Det är väl helt enkelt en sån där grej som är svår att få riktigt bra, men som kan bli jättebra när det funkar. Jag fortsätter att försöka. 🙂

  3. Intressanta reflektioner! När jag tänker på saken inser jag att det inte är så ofta jag skriver återblickar. Inte för att jag har något emot det, det faller sig bara inte så.

    En bok som hanterar väldigt många intrikata tidsplan är Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Där har huvudpersonen Henry en sjukdom som gör honom till ofrivillig resenär i tiden, medan han stora kärlek Claire lever ett ”linjärt” liv. I början av varje kapitel anges dels vilket år det är och dels hur gamla Henry och Claire är (Henry kan vara sin faktiska ålder om kapitlet utspelar sig i hans nu, eller en helt annan om han reser i tiden.) Just i den boken tror jag det är helt nödvändigt att vara så tydlig, annars kan jag hålla med om att greppet skapar viss distans.

    I De små tingens gud av Arundhati Roy är tidshoppen mer subtila. En sak jag tycker väldigt mycket om där är att hon använder kronologin för att ge berättelsen ett i någon mening lyckligt slut, även om man som läsare vet att det kommer att hända tragiska saker senare.

    Det är roligt att fundera över hur olika författare gör – och det leder förhoppningsvis till att man blir bättre själv.

    • Hej Maria, och välkommen hit!
      Tidsresenärens hustru låter som en väldigt spännande bok. Jag har inte läst den, men det ska jag definitivt göra. Tack för tipset! Ja, jag tycker att det är väldigt spännande att titta på hur andra gör. Det är kul att det kan bli bra på så många olika sätt.
      Ha det fint!
      /Liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s