Boktips: sonetter på svenska

Några av er vet det redan, och för er andra är det väl dags att jag kommer ut med ett av mina specialintressen. Jag gillar versmått. Jag gillar att läsa och att skriva dikter på alla möjliga och omöjliga versmått. Det är till och med så att jag gillar att läsa om versmått. Jag tycker naturligtvis om att läsa en hel massa andra saker och på andra former också, även ”skräplitteratur”, men ni förstår. Jag är versmåttsnörd.

I en diskussion på samtalssidan har jag blivit ombedd att tipsa om bra sonetter på svenska. Sagt och gjort alltså. Sonetten är den mest klassiska diktform man kan tänka sig. Det finns perioder i litteraturhistorien där den som inte skrivit sonetter knappast kunde kalla sig som författare, och definitivt inte diktare. Därför känns det naturligt att börja med just en klassiker. För ett par år sedan kom William Shakespears Sonetter i nyöversättning till svenska av Eva Ström. I hennes utmärkta tolkning känns de flesta av dikterna moderna och språket flyter lätt. Dessutom är det en fantastisk utgåva. På varje upplag finns dikten på både svenska och engelska, och dessutom en kommentar. För den som är intresserad finns det massor att läsa om både sonettformen och om Shakespears liv och verk.

En välskriven och (jämförelsevis) nyskriven sonettsamling med svenska som originalspråk är Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar. Den handlar om gudinnedottern Persephone, hon som mot sin vilja blev bortgift med dödsrikets gud Hades. Även om boken kretsar kring grekisk mytologi finns gott om teman som är högeligen aktuella idag; makt, vuxenblivande, tvångsäktenskap och matvägran för att ta några exempel.

Lotta Olssons andra bok heter Den mörka stigen och är något så ovanligt som en sonettkrans, det vill säga en samling sonetter som alla sitter ihop med varandra. Den sista raden i den första sonetten bildar första raden i den andra sonetten och så vidare. Den fjortonde sonettens sista rad är densamma som den första sonettens första rad (en sonett består av fjorton rader) . Som om inte detta vore nog kommer sedan en femtonde sonett, den så kallade mästarsonetten, som består av alla de fjorton förstaraderna i tur och ordning. Lotta Olsson klarar allt detta på ett mycket skickligt vis, samtidigt som hon berättar om Orpheus och Euridyke. Det är otroligt imponerande, men rent innehållsmässigt tycker jag att Skuggor och speglingar är bättre.

Det är omöjligt att nämna sonettkransar utan att ta upp Inger Christensens Sommarfugledalen (sv. Fjärilsdalen). Den finns inte på svenska annat än i en prosaöversättning, men om det finns en enda bok som förtjänar att läsas på originalspråk trots att man inte kan originalspråket så är det den här. Jag läste den i somras, med ett danskt ficklexikon i högsta hugg. Jag hade inte läst en rad på danska tidigare, men det gick ganska fort att komma in i det. Annars finns en svensk utgåva där en svensk prosaöversättning och det danska originalet trycks parallellt. Förutom att Christensen rör sig genom den extremt strikta formen som om den inte fanns har Sommarfugledalen allt jag önskar mig av en diktsamling; starka bilder, enkelt språk, hög igenkänningsfaktor och djupa existentiella frågor. Läs den!

Det finns flera nutida svenska författare som har skrivit sonetter. Jag har läst allt sådant jag har kunnat hitta, men varför jag valt att inte tipsa om dem ska jag skriva om en annan gång.

image

ur Skuggor och speglingar (1994) av Lotta Olsson

Persephone:
Så vet jag nu, men ville inte veta,
min skönhet blev mitt fall och intet mer.
Av vetskap vidgas ögat och jag ser
att fägring är vad olyckan kan heta

ty den är given kvinnor till att reta
väl mäns som gudars sinnen, och det sker.
Så hör, min mor, min sorg och hur jag ber
att någon sändes ut av dig att leta.

Är saknaden och längtan likadana?
Är rädslorna en spegling utav ett?
Jag fryser och jag kunde aldrig ana

att kylan sprids med fruktan mycket lätt.
Och vet att jag, helt gagnlöst, hörs förmana
mig själv att jag lät ske vad som har skett.

14 reaktioner på ”Boktips: sonetter på svenska

  1. Intressant läsa det du skriver. Du gör det på sett sätt så jag vill veta mera.’
    Själv är jag ganska långt från sonetter och versmått över huvud taget även om jag givietvis läst OM det, allt från litteraturhistorian i skolan och även senare i livet.
    Borde kanske skämmas över att erkänna det, men jag tillhör typen som hoppar över verserna och sångerna i t.ex. Sagan om ringen.

    Som en ren paradox har jag dock skrivit ganska mycket poesi – men inte baserat på något specifikt versmått. Rytm och känsla däremot är viktigt. Och ordvalet.
    Beundrar verkligen de som kan skriva sometter mm och är glad att det finns rum för oss alla!

    • Tack!
      Jag håller helt med dig. Rytmen är precis lika viktig i obunden vers. Jag tycker själv om att både läsa och skriva både på versmått och fri vers. Tur att man slipper välja! 🙂

      Jag tycker även att man inte ska skämmas för vad man gillar och inte gillar vad gäller poesi. Det finns så mycket krav, och förutfattade meningar om vad som är ”fint” och inte. Det tror jag bara blir dumt. Om du inte gillar verserna i Sagan om ringen, då är de väl inte i din stil? Det måste ju vara helt ok! Precis som man kan gilla och inte gilla andra böcker. Jag hade svårt att läsa poesi överhuvudtaget innan jag började tänka att det är ok att inte gilla vissa saker. Även sådant som det är ”fint” att gilla. Vi har alla rätt till vår egen smak, också när det gäller dikter.

      /Liv

  2. Sonetter är kul. Inte för att jag egentligen skrivt nån själv. Men kan uppskatta att läsa bra såna. Att man liksom inom de där meterreglerna lyckas klämma in mening och stämning. Eller andra versmått. Mest är jag fascinerad, klarar inte riktigt av själva räknandet. Du skriver sonetter? Skriver du annat versmått också?

    • Jag tycker att det är fascinerande med bra bunden vers. När det funkar blir det som att själva formen bidrar till att gestalta det man vill säga.

      Ja, jag skriver sonetter, och även på andra versmått. Ibland seriöst, ibland bara för att testa och utmana mig själv genom formen. Ett roligt versmått är tex ”pantoum”. Pantoumen är speciell på det viset att varje rad i dikten återanvänds och dyker upp på två ställen. Därför måste allt man skriver helst kunna tolkas på två sätt, men åtminstone fungera i två olika sammanhang. Det är också ett versmått det är svårt att fuska med. Man kommer inte riktigt undan med nödrim, för det blir så fruktansvärt dåligt när ett nödrim kommer två gånger.

      Du hör, don’t get me started. 😉

      • Det där ”pantoum” har jag aldrig hört talas om. Låter väldigt spännande! Ska nog ta och lusläsa din blogg för jag kan nog lära mig en hel del inser jag. Jättekul!

      • Kul att du blir inspirerad att lära dig! 🙂 Fråga gärna om du undrar något om pantoum eller något annat. Vill du veta mer om versmått kan jag också rekommendera ”Verskonstens ABC” av Alf Henrikson. Den är jättebra, och dessutom lättläst och rolig.

  3. Jag betvivlar starkt att jag nånsin kommer att skriva sonetter eller något annat på något som helst versmått. Däremot tycker jag det är jätteroligt att lära mig mer om olika sätt att skriva.
    Det som också är lite kul i sammanhanget ”pantoum” är att jag mycket väl kan använda mig av upprepning i mitt prosaskrivande. Det kan vara ett ord som kommer åter, eller en fras. Eller jag kanske börjar ett par meningareftervarandra på samma sätt.
    Över huvud taget är det väldigt roligt att leka lite med språket just för att få fram olika effekter och sinnesstämningar.
    Liksom att leka med olika betydelser av ”samma” ord.

    • Jag tycker också att det är jätteroligt att leka med språket på det sätt som du beskriver. Versmått kan verkligen vara en jättebra inspirationskälla även när man skriver prosa. Till exempel är ju rytmen lika viktig oavsett vad man skriver och precis som du säger går det också att låna in element från versmått till prosan, tex genom upprepningar. Faktum är att jag lånat formen för mitt pågående prosaprojekt från versmåttens värld. Just nu är jag lite hemlig av mig med det, men jag ska berätta när det är klart. 🙂

  4. Jag vill inte heller prata på en massa om just det jag arbetar med, för tänk om man liksom pratar bort det så det sen inte blir att man skriver det!
    Stephen King nämner just det där i sin bok ”Att skriva”.

    • Ja, innan det är klart är det på något sätt för privat, eller för skört, att prata om. Och det är ju inte helt tydligt alla gånger vart det är påväg heller. Det är något av det mest spännande med att skriva tycker jag; att man inte vet riktigt vad eller hur det kommer att bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s