Versmått; måste det vara korrekt?

Till att börja med några varningens ord. Det här kommer att bli ett pretentiöst inlägg. För er som inte vill läsa ett pretentiöst inlägg: välkomna tillbaka imorgon! 🙂

Jag skrev tidigare att det finns flera nutida svenska sonetter som jag inte rekommenderar. Det beror helt enkelt på att de inte är korrekta. De är bara nästan sonetter. Sonetter fast fel. Men gör det så mycket då? Blir det nödvändigtvis en sämre dikt av det? Jag tycker det, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns någonting i versmått (och i nästan alla andra dikter och texter också) som är viktigare än rimmen, nämligen rytmen. En sonett till exempel skrivs på jambisk femtakt. En jamb består av två stavlerser, en obetonad följd av en betonad; lätt-TUNG. Jambisk femtakt blir alltså:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DA.

Ibland vill man kunna använda slutrim med två stavelser (som kvinna-vinna). Det är helt ok, och då blir det:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM-da.

Titta till exempel på inledningen av Shakespears berömda sonett:

Shall I com-PARE thee TO a SUM-mer’s DAY
Thou ART more LOVE-ly AND more TEM-per-ATE
Rough WINDS do SHAKE the DAR-ling BUDS of MAY
And SUM-mer’s LEASE hath ALL too SHORT a DATE.

Testa att läsa det högt överdrivet så får ni se. Det funkar att läsa orden på det viset. Det känns naturligt (eller så naturligt som 1500-tals-engelskan tillåter). Vissa ord kan läsas på flera sätt, särskilt ord med bara en stavelse. ”Thee” i Shakespears dikt, liksom ”du” på svenska, kan vara antingen betonad eller obetonad. Andra ord går det inte att kompromissa med. Att se sånt här är svårt för alla i början, i alla fall var det så för mig, men så småningom lossnar det. Det kräver helt enkelt lite övning.

Ju fler ord i en dikt som faller utanför rytmen, ju mer stoppas flödet upp. Det stör dikten lika mycket som ett dåligt nödrim. Händer det för många gånger hade dikten antagligen blivit bättre på någon helt annan form, kanske utan versmått. Utan flyt i rytmen skapar formen distans istället för att lyfta innehållet.

Många svenska ord, i synnerhet många sammansatta ord, går inte att göra jambiska hur mycket man än skulle vilja. Det gäller till exempel ”rulltrappa”, ett vanligt förekommande ord i en hyllad, svensk sonettsamling (som valt att vara anonym i det här inlägget). Rulltrappa uttalas RULL-TRAP-pa. Möjligen RULL-trap-pa, men definitivt inte rull-TRAP-pa eller RULL-trap-PA. Alltså är det omöjligt att knöla in en rulltrappa i jambisk femtakt. Alltså kan man inte ha med någon rulltrappa i en korrekt sonett, åtminstone inte utan poetiska omskrivningar.

Missförstå mig inte. Det är oerhört svårt att skriva korrekta sonetter, det är jag i allra högsta grad medveten om. Jag betraktar det närmast som en mänsklig rättighet att få leka med versmått och skriva halvdåliga verser för husbehov. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna eller vilja se skillnad på jambisk femtakt och tio-elva stavelser i största allmänhet. Däremot provocerar det mig en aning (ok, ganska mycket) när en lyrikförläggare på till exempel Albert Bonniers förlag inte gör det. Vore jag en bitter pensionär skulle alla felaktiga sonetter i den svenska samtidslyriken få mig att skriva arga insändare. Men jag är inte en bitter pensionär och jag tror inte att särskilt många bryr sig.

Flera av de fjärilsnamn som Inger Christensen använder i sin sonettkrans Sommarfugledalen, som jag skrivit mera om här, är precis som ”rulltrappa” omöjliga att göra jambiska på svenska. Sorgmantel till exempel. (På danska finns ett obetonat e mellan de betonade stavelserna; sorgemantel) Det är en av anledningarna till att diktsamlingen inte finns på svenska, annat än i prosaöversättning. En översättare skulle antingen få konsekvent bryta formen eller byta ut hela Christensens metaforsfär. Att stryka fjärilarna från Fjärilsdalen skulle nog ingen få för sig, och det gläder mig att ingen gett sig på den andra varianten. Inger Christensen var en mästare på form i alla varianter, och hon skulle knappast ha uppskattat om någon mixtrade med hennes genomarbetade rytm. Det inbillar jag mig i alla fall.

2 reaktioner på ”Versmått; måste det vara korrekt?

  1. Som vanligt när jag läser det du skriver är det intressant och lättbegripligt. Inte för att det får mig att försöka skriva en sonett (sorry :D), men jag känner väl igen det där med att ha rytm i en text. Och i och med rytm får man också flyt.

    Så i mina vanliga prosasaker likaväl som i de ”poem” som emellanåt faller fram ur mina fingrar, försöker jag få in en rytm. Läser mina texter högt och låter det inte bra, så blir det att fortsätta jobba på dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s