Att förstå den unge Werther

I hela [den yttepyttelilla del av] världslitteraturen [som jag har läst] finns ingen karaktär som provocerar mig lika mycket som den unge Werther. Jag går igång redan på titeln, Den unge Werhters lidanden, så överdrivet, så melodramtatiskt. Det anspelar precis på det jag tycker minst om i boken, föreställningen om att ingen någonsin, någonstans, har haft det så svårt som just den unge Werhter. Jag vet att jättemånga människor i alla tider personifierat sig med honom, men det hjälps inte. Jag känner bara: kom igen, alla andra – och jag menar verkligen alla andra – har också varit med om det där. Get over it!

Lika lite tålamod har jag med Wertherska tendenser hos mig själv, för naturligtvis finns det sådana. Varje gång jag känner att det är syndast om mig i hela världen dyker en saklig (och inte särskilt snäll) röst upp i huvudet och säger: haha, trodde du ja! Väx upp och se dig omkring!

Nu är det så att två av mina novellkaraktärer har vissa likheter med den unge Werther, på de viset att de ser livet som någonting som drabbar dem, utan att de kan påverka eller har en särskilt stor del i vad som händer. Som av en händelse är det just de här novellerna som jag har kvar till sist, jag redigerar och redigerar men det blir liksom aldrig riktigt bra. Egentligen vet jag ju varför. Jag respekterar inte karaktärerna. Jag tycker att de borde skärpa sig, sluta gnälla och ta tag i sina respektive liv.

Litteratur i allmänhet, och skrivande i synnerhet, är i mångt och mycket empatiträning. När jag skriver är det ofta nyfikenhet som driver mig, en vilja att förstå situationer och karaktärer som jag inte förstår. Det är förstås därför jag har med de här karaktärerna i min bok från första början, för att jag vill förstå dem, men än så länge har jag alltså fuskat med det.

I programmet Babel finns ett återkommande inslag som kallas biblioterapi. Där rekommenderas böcker som botemedel till olika problem i livet. Jag har ordinerat mig själv några klassiker för att komma till rätta med det här, böcker om män som tar sig själva, varandra och sina svårigheter på mycket stort allvar. (För i litteraturen, om än inte alltid i livet, är det oftast män som gör så). Jag ska läsa och verkligen försöka förstå karaktärerna i följande böcker:

• Herman Hesse: Stäppvargen
• Jack Kerouac: On the road
• Klas Östergren: Gentlemen
• Ulf Lundell: Jack, och så naturligtvis
• Goethe: Den unge Werthers lidanden

Har ni tips på fler böcker jag borde läsa?

20130520_182909[3]

4 reaktioner på ”Att förstå den unge Werther

    • Ja, det är en märklig grej det där, att sådant kan betraktas som fint och eftersträvansvärt. Och det händer ju nu också, fast på andra sätt. Unge Werther var väl helt enkel 1700-talets rockstjärneideal.

  1. Intressant inlägg. Ja, Werther är irriterande och är det något han saknar så är det humor. Men ändå måste det ha känts befriande när romantiken avlöste den snusförnuftiga upplysningstiden. Därför var nog verk som Den unge Werthers lidanden rätt viktiga.

    De karaktärer du nämner har alla lite Hamlet i sig, tycker jag.

    Tack för att du följer min blogg. Jag följer din nu med!

    • Hej Jenny, välkommen hit!
      Det stämmer, Hamlet passar ju bra in i gänget! 🙂 Och ja, jag håller med, jämfört med vad som fanns innan måste Goethe ha känts som ett skönt avbrott. Somliga blir ju klassiker helt enkelt för att de är först med något.

      Jag ser fram emot att följa hur det går för dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s