Att våga

Det är så med mig, att om jag inte lite då och då gjorde saker som jag är rädd för så skulle inte särskilt mycket blivit gjort över huvud taget. Jag skulle inte ha varit gift och inte haft hund (eller ens fiskar). Jag skulle inte ha mitt nuvarande jobb eller en färdig utbildning. Jag skulle varken vara med i min kör eller min skrivgrupp. Antagligen skulle jag inte skriva, och om jag gjorde det skulle texterna befinna sig på någon slags polerad mellanstadienivå.

Jag menar inte att jag går runt och är panikslagen hela tiden, verkligen inte. Däremot är det så att allting som är viktigt för mig nu har någon gång befunnit sig utanför min komfortzoon, långt utanför till och med. Och enda sättet att utvidga den där komfortzoonen är att göra det man är rädd för, trots att det är läskigt. Att våga helt enkelt.

Så vad är det jag har vågat nu? Ingenting speciellt egentligen. Rent objektivt sett gör jag märkvärdigare saker varenda dag, men för mig var det stort. Jag har gått på ett författarsamtal. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid känt att jag inte har rätt att göra det. Att jag på något sätt borde kvalificera mig för att få sitta i publiken. Som om intresse inte skulle räcka. Jättefånigt tycker jag själv, och nu gjorde det alltså ändå.

Det var inte vilket författarsamtal som helst, utan Debutantbar på Debaser Medis där Harald Hultqvist samtalade med elva av årets skönlitterära debutanter. Först ut var ett samtal om diktsamlingarna Barnen (Tove Mörkberg), Tjäna hemma (Marie Hållander) och Vitsvit (Athena Farrokhzad). Jag tycker att alla tre verkar intressanta, kanske särskilt Tove Mörkbergs bok. Därefter följde ett samtal om romanerna Fältöversten (Jonas Malmborg), Du satt på karlavagnen (Caroline Nylander), Då tänker jag på Sigrid (Elin Olofsson) och Jag tjänar inte (Jenny Åkervall). Sist men inte minst framträdde författarna till Mellan vinter och himmel (Elin Bengtson), Jag biter i apelsiner (Annakarin Thorburn), Inte helt hundra (Caroline Hainer) och Välkommen ut på andra sidan (AnnaMaria Jansson). Caroline Hainer imponerade särskilt på mig, men det var också extra roligt att höra AnnaMaria Jansson eftersom jag följer hennes blogg. En riktig helkväll med andra ord.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att:
1) Jag överlevde.
2) Jag har råkat köpa böcker nu igen (men bara tre).
3) Jag kommer nog att gå på författarmöten fler gånger. Samtal om skrivande och litteratur är trots allt något av det bästa jag vet.

2013-05-29 21.31.42

10 reaktioner på ”Att våga

  1. Kan nog känna igen det där med att man måste ta mod till sig för att göra grejer. Kanske inte direkt det där med att lyssna på författarsamtal, för då kan man ju bara sjunka ner och gömma sig ifall man vill. Men en hel del annat som jag övertalar mig själv att göra för att få det gjort.

    • Just den här gången var det lite svårt att sjunka ner och gömma sig, för det var insprängda mingelpauser hela tiden, och lite informellt möblerat med små soffgrupper. Jag vet inte hur det brukar vara. Men det skulle ju kunna vara så att jag redan klarat av den läskigaste sortens författarträff. Skönt. 🙂

  2. Vill minnas att frasen ”blunda och hoppa” kom upp på vårt vigselsamtal 😉 Visst måste man göra läskiga saker ibland. Ofta är det dem man är mest nöjd med sedan efteråt – när man har hållit det där talet eller åkt den läskiga karusellen. Eller gått på författarträffen.

  3. Känner igen mig. Vågade gå på mitt första skrivmingel för några veckor sedan. Har ännu inte vågat mig på en författarträff men i min låta-skrivandet-ta-plats-plan ingår att våga gå på författarträff. Skönt att höra att det finns fler med samma funderingar som jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s