Namn, på karaktärer och andra

Ibland måste man döpa sina karaktärer. Till och med de som bara figurerar i utkanten av historien måste ibland heta någonting. Jag har upptäckt att jag, helt omedvetet, tenderar att döpa just birollerna till namn  jag har sett. Namn som figurerat som just biroller i mitt eget liv. De senaste veckorna har jag upptäckt två sådana fall.

Det första var en facebook-bekant, en vän till en vän. Hon har ett halvvanligt förnamn och ett halvvanligt efternamn. Om någon hade frågat mig vad hon heter i efternamn en vecka tidigare skulle jag helt ärligt svarat att jag inte hade en aning. Märklig slump, tänkte jag och bytte namn på min karaktär.

Så i fredags fick jag ett mail från en person med ett namn identiskt med en av mina karaktärer. Stavningen av förnamnet är rätt ovanlig, liksom efternamnet. Den exakta kombinationen måste betecknas som mycket ovanlig. Konstigt, tänkte jag. Det märkliga var att jag aldrig hade träffat honom innan jag skrev in hans namn i en av mina noveller, inte pratat vare sig med eller om honom, inte mailat med honom. Men efter en stund kom jag på att jag ändå måste ha sett hans namn i skrift. Flera månader innan jag råkade använda det såg jag hans namn på en lista tillsammans med ungefär fyrtio andra namn. Jag tror att jag tittade på hela listan i ungefär tio sekunder. Det räckte.

Hjärnan är verkligen fascinerande. Helt utan min vetskap registrerar den detaljer, arkiverar dem för framtida bruk. Ibland med min vetskap också förstås, men ni fattar. Vi kan inte styra vilken information vi lagrar och inte, eller vad som dyker upp i våra texter. När vi tror att vi hittar på något alldeles eget, alldeles själva, är det verkligen sant? Jag vet inte. Nu ska jag ut i den vackra sensommaren. Undrar vad jag kommer att lägga märke till utan att jag märker det den här gången.

20130823_131331[1]

12 reaktioner på ”Namn, på karaktärer och andra

  1. Tur att du kom på det innan texten var klar 🙂 Hade kanske varit en oväntad sidoeffekt, att dina vänner tror att du använder dem som personer i böcker!

  2. Ah, namn. Ett ofta återkommande moment att fundera på. Antingen kommer de tjong eller också får man byta tills det sitter rätt. Men det är rätt kul också även om det vid vissa namnbyten stör en att man liksom inte fått rätt genast. Och jag talar mest om bipersoner. Huvudpersonerna brukar nog lättare hitta rätt. Tror jag.

    • Jag tycker också att huvudpersonerna är lättare. Dem känner man ju oftast bättre, de blir sina egna.

      Det knepiga med de fall som jag upptäckte att jag snott var att det kändes så himla bra först. Liksom, yes, det här låter verkligen som ett riktigt namn, det blir perfekt. Förstås, eftersom det är ett riktigt namn…

  3. Ack ja namn! Jag tycker att mina karaktärer redan har ett namn när de kommer till mig. Det är liksom hela paketet! namn, karaktär, utseende.
    Vid ett tillfälle tyckte min skrivargrupp att två av mina karaktärer hade så fåniga namn. ”så kan man väl inte heta!!!” (Jo, det kan man.)
    Så jag bytte namn – vilket inte alls var lätt – och minsann! De fick helt andra personligheter på kuppen!!!
    Behöver kanske inte säga att de fick tillbaka sina ursprungliga namn ganska så omgående. 😀

    • Håller med, det är svårt att byta. Ibland har jag gjort det ändå, i de fall där det första namnet aldrig riktigt velat sätta sig. Då är det nog inte det rätta. Tyvärr verkar det alltså som att jag har ytterligare några namnbyten kvar att göra… 😉

  4. hjärnan registrerar saker utanför vår kontroll helt klart och det har hänt mig ett antal gånger.
    Namn på karaktärer brukar jag tänka en hel del på och då tycker jag efternamn är det svåraste. Men när det väl sitter så skulle jag nog aldrig ändra dem.

  5. Superintressant! För min del funkar det lite såsom Ninna beskriver ovan. Karaktärernas namn kommer väldigt bestämt och jag tror att själva språkljuden som namnet består av, är det som bestämmer namnet på en viss karaktär. På så vis hänger personlighet och namn synnerligen väl ihop. Åtminstone för mig:)

    /Anna

    • Så är det för mig också. Det är säkert därför det är lättare att döpa huvudpersoner (det tycker åtminstone jag att det är). Dem har man bättre koll på (oftast 😉 ) och då hör man vilka nyanser av språkljud som passar.

  6. Väldigt intressant. Jag har gjort samma sak- döpt karaktärer till namn på personer i utkanten av mitt eget liv. Detta har jag gjort utan att själv vara medveten om det. Intressant hur det undermedvetna fungerar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s