Jaget och berättarrösten

Jag skulle vilja dela med mig av en aha-upplevelse från skrivträffen för en vecka sedan. Ibland händer det att någonting man anat, eller till och med vetat, på ett omedvetet plan glider fram och blir tydligt. Låter sig formuleras. Det här var en sådan sak; det finns alltid en berättarröst. Även i en text som är skriven så nära sin huvudperson det bara går, i presens och jagform, till och med då finns det en berättarröst som är skild från jaget. Jag ska försöka förklara hur det kan vara möjligt.

Verkligheten är alltid mer komplex än litteraturen. En text, oavsett om den tar avstamp i verkligheten eller inte, består av ett urval. Författaren lyfter ut ett antal detaljer och händelser som tillsammans bildar berättelsen. Även om berättelsen är en exakt skildring av ett verkligt (eller fiktivt) förlopp finns det ett oändligt antal andra detaljer som hade kunnat användas för att beskriva samma sak. Det går inte att skriva allt. Det är precis som fotografering (som ju är det närmaste en exakt visuell avbildning av verkligheten vi just nu kan komma). Även på ett helt oredigerat fotografi kan fotografen styra över vad kortet berättar, genom motivet och vinkeln. Kortet nedan hade blivit något annat om jag varit placerad 20 cm längre fram, på andra sidan fönsterrutan. Det hade också blivit något annat om jag stått 20 cm längre bak och fått med mer av rummet. Kortet hade berättat något annat. På samma sätt gestaltar författaren, medvetet eller omedvetet, sin berättelse genom att välja ut vissa detaljer och utelämna andra. Just det urvalet bildar berättarrösten.

20131003_174112[1]

Berättarrösten, som alltså är något annat än det som uttryckligen skrivs, kan användas till många saker. Konsekvens i berättarrösten skapar trovärdighet. Ett glapp mellan jaget och berättarrösten kan användas för att skildra en fördomsfull jag-person utan att författaren verkar fördomsfull, eller för att låta läsaren förstå mer än huvudpersonen. Ett exempel på det senare finns i Mia Francks Martrådar. ”Människorna är inte i grunden goda” tänker huvudpersonen Mati vid ett tillfälle. ”De är onda”. Och visst, det finns mycket ondska i Martrådar. Samtidigt skildrar Franck sina karaktärer, även de som begår tveklöst onda eller felaktiga handlingar, med en sådan värme. Mänskligheten gestaltas inte som ond. Aningslös kanske, kortsynt och ofullkomlig, men inte ond. Alltså tänkte jag när jag läste: Mati har fel. Hon ser inte hela bilden. Det finns något mer, som Mati inte vet just nu.

Litteraturkritikern James Wood berör liknande frågeställningar i sin eminenta How fiction works. Han skriver att det var vanligare med en stark berättarröst i litteraturen förr i tiden. Den allvetande berättaren återfinns i många av litteraturens klassiker. Ändå är det ett ovanligt stilgrepp nu. I samtidslitteraturen ligger berättarrösten närmare karaktärerna, antingen i jagform eller genom att skriva nära en karaktär i tredjeperson. Varför har det blivit så? Givetvis finns det trender i litteraturen, men enligt Wood finns det även en annan förklaring. Det finns inte en allmänt vedertagen världsbild nu på samma sätt som det fanns i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Samhället, åtminstone den del av samhället som läser böcker, har blivit mindre homogent, det rymmer människor med mer varierad bakgrund och olika värderingar. Författare som Jane Austin och Leo Tolstoj kunde med framgång och finess slänga sig med förnumstiga förklaringar om hur världen egentligen fungerar, men den författare som gör det lika tydligt idag riskerar att stämpla sig själv som fördomsfull.

Därför låter vi som skriver idag vår berättarröst glida närmare våra karaktärer, vi utnyttjar deras röster. Många av oss skriver i jagform, och berättarrösten blir i det närmaste osynlig. Men den finns där ändå, på gott och ont. Vi blir aldrig av med berättarrösten, inte helt och hållet.

12 reaktioner på ”Jaget och berättarrösten

  1. Du lyckades sätta ord på vår insikt. Och jag håller med Katarina om att fotot var ett perfekt exempel. Det blev solklart.

  2. Jättebra att du formulerade det här! Det får mig att tänka på Odysseus (James Joyce?) där så mycket som möjligt verkar få komma med. Men inte heller där får ju allt plats inom romanen. Även där finns något slags urval. Nu minns jag inte så mycket mer om den, men jag antar att berättarrösten och karaktärsjaget låg en bit ifrån varandra även där?

    Hur som helst, intressant att få det läsbart här, det här som är som två uppblötta geleskivor intrasslade i varandra. Svårt att greppa i tanken.

    • Jag har inte läst James Joyces Odysseus. Eller rättare sagt, jag läste de första 50 sidorna, sedan tänkte jag herregud, jag har läst 50 sidor och han står fortfarande och rakar sig! Sedan slutade jag läsa. Not my cup of tea som man säger. Men spännande jämförelse! Till och med i den boken finns det ju ett urval, vissa detaljer utelämnas till förmån för andra. Bara på en annan detaljnivå.

      • Ja, jo, detsamma. Har bara läst ett utdrag. Skoluppgift om jag minns rätt. Men uppenbarligen en bra uppgift, något att jämför med.

  3. Jag är och förblir djupt fascinerad av berättande och berättarröst. Just det du talar om hur ett visst perspektiv vinklar och inte visar hela sanningen. Att när det är ett jag som talar så får man jagets perspektiv. Eller fotot som bara låter betraktaren se en viss del. För det är en viktig poäng att det alltid finns nånslags berättare och att det ibland kan finnas flera, de har alla sin egen berättelse, sitt perspektiv. Också de där från förr vinklar som de vill. Jag skulle säga att en orsak till att det är ovanligare med en allvetande berättarröst (men de finns ju nu också) är att det är en svår berättarröst idag, svår att få den sympatisk på sätt och vis. Då ska man liksom göra som en Astrid Lindgren som plötsligt kan vända sig till läsaren och säga ”Du vet kanske inte vad en XX är” och sen förklara det lite grann.

    Och ja. Du har så rätt. Mati vet inte allt.

    • Ja, det är verkligen spännande. Uppdelningen första- eller tredjeperson är så oerhört grov. Som du säger kan det ju rymmas ett närmast oändligt antal röster och tilltal även inom den ”gammeldags” varianten med en allvetande berättare.

      🙂 Jag är medveten om att när man som läsare får känna sig lite smart så betyder det att det är skickligt skrivet. Bra gjort!

  4. Otroligt intressant diskussion. Rösten som berättar är en sak och vinkeln/urvalet en annan. Absolut! Lika spännande var förklaringen till att perspektivet skiftat genom tiden, från allvetande till karaktärsnära. Undrar om det är som Wood säger, eller om det bara är trend av de vanliga anledningarna: förut gjorde man så här, så måste vi göra tvärtom nu för att vara nyskapande…? Tack för spännande inlägg!

    • Jag tror att det kan vara en blandning av båda delarna. Att det ofta är så att det finns en bakomliggande orsakt till trender och modeförändringar. I det här fallet kanske det har att göra med att en allvetande berättarröst blev allt svårare att göra sympatisk, som Mia skriver.

      Tack själv, kul att du kommenterar och diskuterar vidare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s