Jag har genomskådat mig

Det här med att jag vill skriva nytt, jag är inte dummare än att jag förstår vad det handlar om. Jag skulle förstås kunna låtsas att det bara handlar om Nanowrimo, att alla blogginlägg om hur roligt och uppslukande och bra och i största allmänhet fantastiskt det är tände en längtan inuti mig om att vara med själv, och att den längtan bara blev starkare av att till exempel Anna och Vilse ska vara med för första gången. Det skulle vara helt sant, men det skulle inte vara hela sanningen. Längtan efter att skriva nytt fanns där långt tidigare.

Jag håller på att flytta över mina förhoppningar, från ett manus till nästa. Tanken på att skriva färdigt, alltså helt färdigt, och skicka in mitt manus till förlag gör mig skräckslagen. Jag brukar inte låtsas om det, men det gör mig så skräckslagen att det hindrat mig från att faktiskt skriva färdigt någonting. Och om det där färdiga manuset är allt jag har (förutom förstås äldre, halvfärdiga saker som jag själv kan se är sämre), då undrar jag om jag klarar av det. Alltså vill jag börja på något nytt, något som jag tror är en ännu bättre idé än den som ligger bakom novellsamlingen. Jag vill åtminstone kunna låtsas att det inte är så viktigt för mig hur det går med det där färdiga manuset, eftersom det här nya kommer att bli så mycket bättre.

Hur långt ska man låta sig styras av sina rädslor? Inte så mycket, har alltid varit min bestämda åsikt. Däremot funkar det inte heller att bara ignorera dem, då tenderar de att leva sitt eget liv och ploppa upp i skepnader där man inte känner igen dem. Jag tror att Nanowrimo är en bra kompromiss för mig. Jag får börja på det där nya, men det är trots allt bara en månad det handlar om. Jag får utforska min idé, men själva Nanowrimotexten kommer inte att vara någonting att hålla i handen när refuseringsbreven kommer. Det är ju poängen med Nanowrimo, att man ska flödesskriva, inte tänka på om det blir bra eller inte. (Och just det tycker jag i ärlighetens namn också känns ganska läskigt.)

Så gör jag alltså. Jag ska vara med i Nanowrimo, men efter november ska jag släppa det nya. Före sommaren ska jag skicka mitt andra manus till förlag. Bring it on.

2013-10-13 08.21.24

16 reaktioner på ”Jag har genomskådat mig

  1. För många år sedan gjorde jag någon enklare personlighetstest där det bla framkom att jag är en sådan som har många idéer, startar upp många projekt och avslutar betydligt färre. Det har jag nytta av att veta. I jobbet ser jag till att samarbeta med människor som är en annan personlighetstyp. Men i skrivandet…

    Jag skriver på flera projekt samtidigt och har en lång lista med idéer. Men att skriva klart, det är utmaningen. Jag måste verkligen bestämma mig. Jag bokar in skrivarhelger på hotell och liknande. Men ack så svårt det är – när jag vet, i tanken, hur allt ska vara och hur allt hänger i hop- då känner jag mig klar trots att det inte finns på papper. Som sagt det krävs en enorm beslutsamhet.

    Jag tror således att vi är olika som skribenter, vi behöver hitta vår egen teknik och utgå från oss själva.

    • Hehe, jag har inte gjort något personlighetstest, men det behövs liksom inte i det här fallet. Jag är likadan. Däremot tycker jag att det är lättare i jobbsammanhang. Där finns det oftast ett tillräckligt bra, eller en definitiv deadline. Eller några personer runt omkring som hela tiden frågar när man är klar. Ingen risk att fastna i så fall, jag gillar att leverera. Men i skrivandet, när det bara är jag själv som bestämmer vad det där tillräckligt bra är, då är det mycket svårare. Jag tror du har helt rätt i att man måste utgå från sig själv, och hitta sina egna lösningar, vad man behöver göra för att klara av alla olika delar av skrivandet. För det är många.

    • Det enda som är i det närmaste klart är novellsamlingen. Sedan har jag några andra projekt, men de är synnerligen fragmentariska. Eller ja, det finns en gammal roman också, men den är inte särskilt bra, så den kommer jag antagligen inte att skriva på mer, åtminstone inte i sin nuvarande form.

      Det jag menade är egentligen på ett mer lite filosofiskt plan, jag ska försöka förklara lite bättre. Varför har jag aldrig gjort färdigt någonting, trots att jag skrivit i många år? Det enkla svaret är att jag har gjort för mycket annat. Jag har sjungit i kör och skaffat mig tre utbildningar och gift mig och skaffat en hund och ett utmanande jobb, och ett extrajobb som om det inte var tillräckligt, jag har spelat teater och allt möjligt annat. Inte konstigt, kan man lätt tänka, att jag inte hunnit skriva klart någon bok då. Allt det där är sant, men det är inte grundorsaken. Om jag nu tycker det här med skrivande är så himla viktigt, vilket jag gör; varför har jag inte sett till att ge det mer tid? Det hade inte på något vis varit omöjligt, även om jag har låtsats att det varit det. Jag fick mig en tankeställare för något halvår sedan, när jag och en av mina skrivvänner bestämde oss för att ta en av våra skrivträffar till att skriva istället för att prata. Jag försökte tänka efter när jag senast hade en hel helg bara till att skriva, och jag kunde inte komma på när det var. Minst ett par tre år sedan. Och hur är det möjligt, att jag både tänker på det här som viktigt för mig, och inte ens lyckats få loss en helg om året för att faktiskt göra det? Svar: jag är rädd. Rädd för att misslyckas, och därför rädd för att bli färdig med någonting. För när jag är färdig måste jag ju skicka in texten till förlag.

      Det var först när jag upptäckte den rädslan som jag kunde komma förbi den, och lyckades göra min novellsamling komplett. Jag kommer att skicka in den till förlag i vår, men jag tycker att det är svårt. Att börja på ett annat projekt innan jag gör det är ett sätt för mig att göra det lite lättare. Jag är full av beundran inför dig och alla andra som har utsatt er för den där granskningen från förlag. 🙂

  2. Jag vet hur du känner dig. Jag är precis likadan, jag skriver och skriver och skriver på roman efter roman men de blir aldrig klara eller kommer i alla fall aldrig längre än till första utkastet.
    Just därför är jag rebell i Nanowrimo i år, vilket innebär att jag skriver på ett gammalt manus (men fortfarande samma kvot ord). Det blir en välbehövd spark i baken. 🙂

    • Det låter som ett bra sätt att använda Nanowrimo. Hoppas det går bra! 🙂

      Själv tänkte jag bestämma ett definitivt datum, någon gång i vår, alltså ett datum när jag måste skicka iväg manuset oavsett om jag tycker det är färdigt eller inte. Jag är ganska deadline-styrd, så jag hoppas att det kommer att funka.

  3. Du har fångat på pricken det där med att vara skräckslagen.
    Ju mer jag läser om andras skrivande, om manus och förläggare och utgivning och releaser och allt det andra – desto mer skräckslagen känner jag mig. Har gått så långt att jag inte ens försöker numera. Så fort jag bara tänker tanken på att skriva nåt ”riktigt” blir det svart och tomt.
    Blogga går fortfarande. Någorlunda i alla fall. Men där finns ju inte alls den pressen.
    Har också märkt att jag alltmer går över till att skapa bilder. Är det en flykt? I så fall – varför? Och är det en flykt till, eller en flykt från? Till eller från VAD?
    Eller är det så att jag är på väg mot det som jag är ämnad att göra, om man får uttrycka det så, och min längtan efter att skriva bara har varit en fix idé?
    I och för sig kan jag skriva! Språket i sig kan jag hantera!
    Det är bara det att jag inte kommer på något att skriva om – och så det där med att det blir ”svart”. Som om jag ska bestiga ett obestigbart berg.
    Beundrar dig och alla andra som skriver! Som håller på och som kämpar – även om det ”aldrig blir färdigt”. Och alla ni som ger er på NaNoWriMo! Jag törs inte ens tänka tanken.
    Eller också kan man hoppas att det lossnar så småningom trots allt.

    • För mig är handling det enda sättet att komma förbi sådana rädslor. Har du testat att göra olika skrivövningar, helt kravlöst, bara för att det är roligt? Det kanske skulle vara ett sätt att komma igång igen, att hitta tillbaka till skrivglädjen. Ingen behöver ju få läsa det efteråt, inte ens du själv… Har du sett boken ”Skriv om och om igen”? Den kan jag verkligen rekommendera, den sprakar av olika layouter och färger och idéer (lite som din blogg 😉 ) och har så många olika typer av skrivövningar i sig att jag tror det finns något som passar alla där.

      Sedan måste man ju inte skriva heller (även om jag har fått för mig att jag måste det). Det finns ju många andra sätt att uttrycka sig, du har ju till exempel fotograferandet.

      • Ja jag har provat. Och det hjälper för stunden! Helst om man gör det i grupp och nån annan sätter igång, föreslår ett ämne och tar tiden. Då tror jag alltid: NU NU kommer jag igång igen.
        Men kanske är jag inte klar än med det jag måste bli klar med, vad det nu är. Tiden är kanske inte riktigt mogen än.
        Men så länge det finns liv finns det hopp! Så jag deppar inte ihop alldeles – trots att även jag fått för mig att det är skriva jag ska göra….

      • För stunden är inte det sämsta. Då vet du ju i alla fall att det går, och har sätt att locka fram det.

        Kanske har du inte hittat vad det är du vill skriva om? Kanske är det det du går och väntar på. Jag tror det kommer.

      • Jag tror också att det är så som du säger. Jag vet ju att jag KAN, men har ingen som helst aning om VAD jag ska skriva om. Inte ens i vilken form
        Men det kommer säkert. Tack för din rara respons. 😀

      • Tack själv för att du tar dig tid att läsa och kommentera på min blogg, det betyder mycket för mig. 🙂

        Jag håller tummarna för att du hittar dina historier snart. De finns ju där någonstans.

  4. Alltså skräckslagen, det är jag med. Hela tiden. För just alltihop med skickande hit och dit och bedömande och whatnot. Men jag lovade mig själv i nåt läge att bara göra ändå. Fortsätta, nästa steg och nästa. Trots rädslan. Att skuffa mig vidare bara. Leva så hellre än att bara hålla i allt. Att det går som det går. De tycker vad de tycker. Det har inte gjort mig mindre skräckslagen, men det har gjort mig modigare.

    Och jag gör för övrigt också så där, startar nya projekt. Men det är för att ha nåt annat att fundera på medan allt det där som gör mig skräckslagen håller på nån annanstans.

    Vet inte om det hjälper dig att veta att jag också är skräckslagen, men jag tänkte att jag säger det i alla fall. För oftast är man väldigt liten mitt i allting. Då får man försöka ta sig vidare bara. På nåt vis. Till exempel med ett annat projekt.

    • Självklart är det skönt att höra att det är fler än jag som är skräckslagna lite då och då. Och skönt att se att det går ändå. Tack! Jag har kommit till den punkten att jag inte betraktar det som enbart negativt. Det är ju också väldigt härligt när det går ändå, när man är skräckslagen, vågar och det sedan fungerar. Det får mig att känna mig levande. Och de saker i mitt liv som är det allra bästa är alla sådana som jag varit skräckslagna inför, periodvis. Så att välja bort allt läskigt känns inte som ett alternativ.

      Men distraktion behövs, och alltså nya berättelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s