Här har ni mig igen

Den senaste veckan har jag varit lite osynlig här. Det beror på att det har varit lite trögt. På jobbet, i livet och bitvis med skrivandet. Tre gånger har jag hamnat efter i statistiken. Två gånger har jag tagit mig tillbaka och nu kämpar jag mig tillbaka en tredje gång. Förhoppningsvis kan jag vara i fas när veckan är slut.

Positivt nu är att det går ganska bra när jag väl skriver. Det känns verkligen som att den där vecka-2-dippen som många rutinerade Nano-deltagare pratar om verkar ha gått över. Ur dimman träder en berättelse fram. Imperfekt och ofärdig, men ändå: en berättelse.

Träd i dimma

10 reaktioner på ”Här har ni mig igen

  1. Underbart att följa ditt skrivande. Det är verkligen häftigt att glida ur (inte bara en gång utan flera) och sen vara på banan igen. Hurra för det. Det ska vara du till det 🙂
    Jag hoppas att få ta del av ditt alster så småningom och så önskar jag dig lycka till inför slutspurten.

  2. Hej vad fint att du drar upp dig och fixar orden och att det funkar bättre vecka tre. Känner mig tidvis som om jag skulle ha nånslags NaNo-gröt i skallen, mycket svårt att minnas annat än berättelsen. Och ändå går det ibland trögt, ända tills jag liksom hittat dagstakten.

  3. Hurra! Det är verkligen sjukt bra jobbat 😀

    Ja, och på något sätt är det så otroligt coolt det där, hur berättelsen träder fram. Jag tror att det är Stephen King som skriver det i sin bok om skrivande, att skrivande är ganska mycket som att vara arkeolog: man gräver och gräver och sopar och putsar fram sin berättelse med början i något hörn som man hoppas på, och så hittar man något och fortsätter på det, och tillslut har man ett nästan helt skelett och inser: aha! Det är en Brontosaurus (det här kanske Stephen inte skriver explicit, det är mer min tolkning). Och det saknas en del småbitar och en del av bitarna man har är lite trasiga, men det är ändå en hel varelse, den har huvud och fötter och svans och den finns där! Ens egen skapelse, och samtidigt litegrand också något som en liksom upptäckt. Som fanns där när man skrapade på ytan.

    Ja, jag kan verkligen gå igång på det där. Det är fantastiskt.

    Kram!

    • Vilken bra bild! Precis så känns det ju, som att man delvis skapar och delvis upptäcker. Och åtminstone jag upptäcker alltid någonting som är delvis annorlunda mot vad jag förväntat mig.

      Det kanske är dags att läsa den där ganska berömda boken av Mr King. Det har jag nämligen inte gjort än. 😉

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s