Nanowrimo: vad har jag lärt mig?

Hur gick det då, det här med Nanowrimo? Jag gjorde det. Jag skrev drygt 50 000 ord på en månad, och fick dessutom ihop någon slags helhet. Det har ni ju hört vid det här laget. Jag är glad, jag är stolt, jag har ett råmanus att jobba vidare med och det känns förstås fantastiskt. Men hur gick det, alltså på riktigt? Vad har jag lärt mig? Vad vet jag nu som jag inte visste förut? Det funderar jag fortfarande över och det tror jag att jag kommer att fortsätta med ett litet tag. Jag tänkte ta mig friheten att tänka lite högt här.

När november började tyckte jag att det här med Nanowrimo kom vid ganska olämplig tidpunkt. Det var så mycket att göra på jobbet, och hemma, och överallt. Dessutom var jag mitt uppe i slutredigeringen av en annan bok. Det passar jättedåligt tänkte jag, men jag kunde inte låta bli att vara med ändå. Så jag testade. Nu i efterhand har jag ändrat mig. Nano kom in i mitt liv vid en alldeles ypperlig tidpunkt. Bästa tänkbara faktiskt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Vad hade hänt om jag haft mer tid till förfogande? Tänk om jag hade haft möjlighet att ta en veckas semester från jobbet, några dagar i alla fall. Eller om allting hade flutit på jättesmidigt på jobbet så att jag bara hade kunnat glida med. Eller tänk om jag hade kunnat skriva varje kväll efter jobbet och varje helgdag. Om jag åtminstone inte blivit dunderförkyld mitt i alltihop. Det hade väl varit bra? Nej. Och varför inte? Jo, om jag haft mer tid så kunde jag ha fortsatt precis som vanligt. Jag kunde ha skrivit så som jag alltid skriver, bara mer, och ändå fyllt min Nano-kvot. Inte bara kunde, jag skulle ha gjort så. Det hade nämligen varit det lättaste och jag är ganska bekväm av mig.

Som det nu var hade jag inte den möjligheten. För att uppfylla Nanomålen var jag tvungen att göra saker radikalt annorlunda mot vad jag brukar göra. Jag har upptäckt massor med konkreta saker som har med effektivitet att göra; hur jag kommer igång snabbare, hur jag undviker mina värsta undanflykter, hur jag tar mig loss när jag fastnar. Allt det där kan jag skriva mer om en annan gång. Hur bra de sakerna än är känns de nämligen inte som huvudpoängen. Det jag framför allt har jag lärt mig är detta: det är nyttigt att förändra sitt arbetssätt ibland. Att göra något drastiskt, testa någonting helt annat. Det går förstås att utvecklas ändå, sakta men säkert, men bara genom att göra något radikalt annorlunda kan man ta stora utvecklingssteg på en gång. Man måste röra sig utanför sin bekvämlighetszoon om man vill bli bättre på någonting.

Det här visste jag egentligen redan, men jag har inte lyckats applicera det på mitt skrivande på länge. Jag har harvat på ungefär på samma sätt i flera år. I och med Nano tvingades jag testa något annat och jag känner redan att det har gett resultat. Det har förändrat mitt förhållningssätt till mitt skrivande. Jag klamrar mig inte fast vid det jag redan har lika mycket som jag gjorde förut. Nu vet jag ju att jag kan skriva ny text ganska fort, och det gör den text jag redan har lite mindre värdefull. Rättare sagt; jag behöver inte låtsas att den är mer värdefull än den faktiskt är. Är den dålig behöver jag inte ha kvar den. Trots att den finns där, redan skriven. Det här gör att jag kan tänka mig större förändringar än jag kunde för en månad sedan. Jag vågar drömma lite större drömmar.

Mycket av det jag lärt mig kommer jag att ta med mig in i min skrivarvardag. Förhoppningsvis kan jag fortsätta att utveckla det jag lärt mig den senaste månaden. Kommer jag att vara med i Nanowrimo igen? Absolut. Kommer jag att göra det varje år? Antagligen inte. Om jag väljer att vara med i Nano igen kommer jag att vara beredd på vad som väntar. Det kommer säkert att vara roligt, nyttigt och bra på många sätt, men det kommer aldrig mer att vara första gången. Nästa gång jag vill höghöjdsdyka ut ur min bekvämlighetszoon får jag hitta på något annat.

20131126_155930[1]

8 reaktioner på ”Nanowrimo: vad har jag lärt mig?

  1. Intressant reflektion 🙂
    det är en härlig känsla första gången. Precis som du säger kan man få ur sig text relativt snabbt och det känns tryggt.
    Vi lär oss hela tiden vilket tar oss utanför zonen men vi kör på vilket är härligt.

  2. Det är verkligen en av de saker som gör skrivandet så kul att hålla på med, att man kan utvecklas hela tiden. Vad häftigt att du hittade ett sätt att göra det extra snabbt. Hoppas jag kan vara med nästa år.

  3. Det där med att skriva på ett annat sätt. Det är så klokt att oj. Jag menar, jag är också rätt bekväm av mig och skulle gärna fortsätta med det, men jag har också insett att varje projekt, varje bokmanus alltså, kräver sitt sätt och det är sällan lika, om jag gör det för lika då blir det inte bra, utan man får liksom försöka rycka upp sig och göra det som texten kräver.

  4. Det där är en jättestor insikt. Jag tror jag gjorde en liknande när jag bestämde mig för att skriva om hela manus helt och hållet. Ändra stora saker, ta bort och helt byta språkdräkt. Förändringen av synen på den skrivna textens valuta, om vi kallar det så, är ack så nyttig och jag tackar för att du påminner om insikten på detta ypperliga vis, samtidigt som jag igen vill gratulera till bedriften! Vill gärna höra mer om hur du kommer igång snabbare och undviker att fastna vid senare tillfälle. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s