Smartphone-detox

För bara ett år sedan hade jag ingen smartphone. Jag tyckte inte att jag behövde det, och jag orkade inte riktigt sätta mig in i alla miljoner val som det skulle innebära. Delvis var det nog också en motreaktion mot alla på mitt jobb som ska ha det absolut senaste på en gång. Det tycker jag fortfarande är rätt onödigt. Huvudsaken är ju att det går att ringa och sms:a tänkte jag, och dessutom får ju min gamla mobil plats i fickan. Hur det nu var föll jag till slut till föga och köpte en smart telefon. (Däremot vägrade jag även då alla mikroval; jag köpte helt enkelt en likadan som den kompis jag senast pratat telefoner med. Praktiskt.)

Igår råkade jag tappa min mobil i golvet (jag gör det ibland), och det som varit en liten oförarglig spricka i glaset blev plötsligt ett oräkneligt antal sprickor, där små små glasbitar hela tiden lossnade. Inget annat att göra alltså än att lämna in mobilen på reparation. Det är först nu som jag på riktigt märker hur beroende jag blivit av min nya telefon.

Imorse kunde jag i tur och ordning inte:

  • läsa dagens debutantbloggsinlägg medan resten av familjen mornade sig.
  • kolla när bussarna gick.
  • kolla om mitt tåg var i tid och från vilket spår det gick.
  • läsa andra bloggar på bussen.
  • svara på några facebook-meddelanden jag fick igår på tunnelbanan.
  • svara på bloggkommentarer (fortfarande på tunnelbanan).
  • lyssna lite på radio under prommenaden den sista biten till jobbet.

Däremot kan jag konstatera att min gamla mobil fortfarande:

  • passar i byxfickan.
  • går utmärkt att både ringa och sms:a med.
  • är röd och fin.

Under en dryg vecka får jag fixa alla internet-saker när jag faktiskt sitter framför en dator. Det känns oväntat jobbigt och är alltså säkerligen nyttigt för mig.

telefon

18 reaktioner på ”Smartphone-detox

    • Ja, oändligt många saker. Såhär efter några dagar saknar jag faktiskt mest att fota. Jag fotar nästan uteslutande med mobilen, eftersom det funkar ok, och jag inte har kommit mig för med att skaffa en ”riktig” kamera.

  1. jag håller med! Skaffade själv min första smartphone för inte såå himla länge sedan, och hade inte väntat mig att den skulle vara så oumbärlig. Egentligen är jag emot det, men det finns faktiskt tillfällen då den kan vara himla bra att ha.

    • Ja, och vare sig man vill det eller inte blir den ju mer och mer oumbärlig eftersom allt fler funktioner i samhället flyttas över till mobilvärlden. För några år sedan fanns det ju till exempel trevliga busstidtabeller och träningsscheman och sådant i fickformat. Nu finns inte det eftersom alla ändå förväntas ha en app.

  2. Hej hej! Så länge sedan det var… men nu har jag läst lite igen av vad du har skrivit här! 🙂

    Jag måste vara den sista som inte har en smartphone… nu har till och med min mamma en! Hon fick min systers avlagda, och jag fick mammas gamla, dvs den som en gång i tiden var pappas! Men nu har jag åtminstone en mobil igen, och även en som är ca tio år gammal funkar att ringa och sms:a med. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s