För bara ett år sedan hade jag ingen smartphone. Jag tyckte inte att jag behövde det, och jag orkade inte riktigt sätta mig in i alla miljoner val som det skulle innebära. Delvis var det nog också en motreaktion mot alla på mitt jobb som ska ha det absolut senaste på en gång. Det tycker jag fortfarande är rätt onödigt. Huvudsaken är ju att det går att ringa och sms:a tänkte jag, och dessutom får ju min gamla mobil plats i fickan. Hur det nu var föll jag till slut till föga och köpte en smart telefon. (Däremot vägrade jag även då alla mikroval; jag köpte helt enkelt en likadan som den kompis jag senast pratat telefoner med. Praktiskt.)
Igår råkade jag tappa min mobil i golvet (jag gör det ibland), och det som varit en liten oförarglig spricka i glaset blev plötsligt ett oräkneligt antal sprickor, där små små glasbitar hela tiden lossnade. Inget annat att göra alltså än att lämna in mobilen på reparation. Det är först nu som jag på riktigt märker hur beroende jag blivit av min nya telefon.
Imorse kunde jag i tur och ordning inte:
- läsa dagens debutantbloggsinlägg medan resten av familjen mornade sig.
- kolla när bussarna gick.
- kolla om mitt tåg var i tid och från vilket spår det gick.
- läsa andra bloggar på bussen.
- svara på några facebook-meddelanden jag fick igår på tunnelbanan.
- svara på bloggkommentarer (fortfarande på tunnelbanan).
- lyssna lite på radio under prommenaden den sista biten till jobbet.
Däremot kan jag konstatera att min gamla mobil fortfarande:
- passar i byxfickan.
- går utmärkt att både ringa och sms:a med.
- är röd och fin.
Under en dryg vecka får jag fixa alla internet-saker när jag faktiskt sitter framför en dator. Det känns oväntat jobbigt och är alltså säkerligen nyttigt för mig.
Lugn. Det ordnar sig. 
Ja, man vänjer sig snabbt. Hela livet tycks plötsligt rymmas i den där telefonen.
Ja. Konstigt hur det kan bli. 😉
Det är märkligt vad mycket man behöver telefonen till. Som nånslags förlängd hand.
Ja, oändligt många saker. Såhär efter några dagar saknar jag faktiskt mest att fota. Jag fotar nästan uteslutande med mobilen, eftersom det funkar ok, och jag inte har kommit mig för med att skaffa en ”riktig” kamera.
Man tänker inte alltid på hur beroende man är av sin telefon, vilket man tydligen är;)
Ja, tydligen. 😉
jag håller med! Skaffade själv min första smartphone för inte såå himla länge sedan, och hade inte väntat mig att den skulle vara så oumbärlig. Egentligen är jag emot det, men det finns faktiskt tillfällen då den kan vara himla bra att ha.
Ja, och vare sig man vill det eller inte blir den ju mer och mer oumbärlig eftersom allt fler funktioner i samhället flyttas över till mobilvärlden. För några år sedan fanns det ju till exempel trevliga busstidtabeller och träningsscheman och sådant i fickformat. Nu finns inte det eftersom alla ändå förväntas ha en app.
Oj, det är lite som att avlägga ett digitalt tysthetslöfte. Fast ofrivilligt då. (Hoppas f ö din nygamla telefon kan ta emot mms.)
Det kan den dessvärre inte. Däremot skickar den ett litet meddelande med en lång och krånglig kod om hur jag ska kunna ladda ner mitt mms från nätet. Lite som att få en avi på posten. Alltså har jag alldeles nyss haft glädjen att ta del av Det Rätta Svaret. Man tackar! Jenny Lindh, vilken klippa hon är.
Eller hur!
Snart kommer du tro att jag är köpt av DN, men apropå temat måste jag förstås bjuda på den här också:
http://www.dn.se/kultur-noje/franvarons-gemenskap/
Alla har ju inte Lindhs förmåga att fatta sig kort.
Man kan ju inte undgå att imponeras över den som lyckas peta in såväl Nietzsche som Gry Forsell och Nick Carter i samma artikel, och ändå hjälpligt få det att hänga ihop. Hatten av! För att undvika total DN-dominans bjuder jag på ett annat (helt orelaterat) tips:
http://vegomagasinet.se/
Det senaste nytillskottet i vår tidningsflora.
Lite MBE är det väl, och det uppskattas givetvis av undertecknad.
Nu: utforska vegomagasinet!
Givetvis. 🙂
Aha! Förstår plötsligt varför du inte svarar på Viber och antagligen inte heller fick något söndagsalarm igår. 🙂 Kram
Just precis. Ursäkta! Jag har tänkt ringa, den vanliga vägen. Försöker komma ihåg det igen ikväll. Kram! 🙂
Hej hej! Så länge sedan det var… men nu har jag läst lite igen av vad du har skrivit här! 🙂
Jag måste vara den sista som inte har en smartphone… nu har till och med min mamma en! Hon fick min systers avlagda, och jag fick mammas gamla, dvs den som en gång i tiden var pappas! Men nu har jag åtminstone en mobil igen, och även en som är ca tio år gammal funkar att ringa och sms:a med. 🙂
Ja, det går ju faktiskt utmärkt det också. Jag känner faktiskt några fler som vågar vägra smartphone, så alldeles sist är du inte. 😉