Inledningar

När jag nu redigerar min novellsamling för uppskattningsvis sjuttiofjärde gången (nja kanske inte, men det är så det känns) börjar jag se vissa mönster. Jämfört med alla andra delar har jag ägnat abnormt mycket tid åt de allra första styckena i varje novell. Inledningarna. Oavsett om den text jag skrev först finns kvar eller inte så är det där, i börjorna, som jag har varit och petat allra mest.

Någon gång i höstas publicerade tidningen Skriva en artikel om just inledningar, där de bland annat tog upp lyckade inledningar i kända böcker. Det var en intressant och kul artikel, och den fick mig att börja fundera. Tre av mina absoluta favoritinledningar på böcker fanns nämligen bland deras utvalda, och jag kunde inte låta bli att undra varför. Har jag en ovanligt stereotyp smak, eller är det så att det finns något objektivt bra i inledningarna till just de här böckerna?

Dessa tre inledningar är favoriter hos både mig och tidningen Skriva:

”Is is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”
             Pride and predjudice av Jane Austen

”Min far är död. Och igår tog jag en älg av daga.”
             Doppler av Erlend Loe

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”
             Anna Karenina av Leo Tolstoj

Några andra personliga favoriter:

”Majbritt är för all framtid fråndömd rätten att äga undulat.”
             Volvo Lastvagnar av Erlend Loe

”Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonsin tagit någon notis om.”
             Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams

Det som alla dessa inledningar har gemensamt är att de sätter en väldigt tydlig ton för resten av berättelsen. Alla fem innehåller även oerhört mycket information, trots att det bara rör sig om en eller ett par meningar. De rymmer alla temat för hela berättelsen redan i inledningen, möjligen med undantag för Majbritt och undulaterna. Den inledningen tycker jag ändå är genial på sitt eget vis eftersom den väcker så många frågor. (Vem är Majbritt? Varför just undulater? Och framför allt; fråndömd? Vad kan rimligen ha hänt som gjort att någon aktivt blivit fråndömd rätten att äga undulat?)

En annan gemensam nämnare mellan de här inledningarna är att de är humoristiska. Det tycker jag gäller även för Anna Karenina och Doppler, trots att innehållet egentligen inte är roligt. Tonen är ändå humoristisk. Kanske är det just det som gör dessa inledningar lätta att komma ihåg, så att både jag och andra kommer att tänka på dem när vi funderar över böcker vi läst och försöker minnas hur de börjar. De hakar sig fast.

Kanske är det alltså lite missvisande, det här att jag (och andra) tänker på de här inledningarna som de allra bästa. Visst är de bra, men kanske finns det andra som är lika bra, men som inte är lika lätta att komma ihåg. En mer eftertänksam bok behöver givetvis också en mer eftertänksam inledning, snarare än de slapstick-börjor som citerats här ovan. Rimligen borde alla böcker som läsaren fastnar i direkt ha lyckade inledningar. Kanske även alla böcker som känns som en riktigt lyckad helhet från början till slut, men med en sådan definition blir den där inledningen plötsligt mycket svårare att ringa in.

Just nu kan jag inte svara på vad jag tycker att en bra början är. Jag vet bara att det är viktigt och att jag funderar vidare. Vet du?

Vårvinter: en annan början.

20140122_115134

6 reaktioner på ”Inledningar

  1. Intressant läsning, tack för att du delar med dig av dina åsikter om inledningar!

    Det är intressant med börjor. Jag måste fundera ett tag, för det tål att funderas på, vilket slags början som tilltalar mig.

    Ifråga om att peta mer i inledningar känner jag verkligen igen mig. I alla mina skrivprojekt, långa som korta, redigerar jag helt klart mest i början, i första kapitlet eller första stycket, beroende på om det är en roman eller novell. Mest kanske för att jag börjar peta i en text så fort jag skrivit början eftersom jag tycker det är så himla kul att redigera. Inte helt fel med tanke på att början är det som lockar läsaren. Men helst vill man ju ha samma kvalitet helt igenom och samma kvalitet som första meningen/stycket utlovade. Mycket att leva upp till, med andra ord, om man formulerar sig bra i början!

    • Tack själv för att du delar med dig av dina erfarenheter här i kommentaren! För mig är det också så att alla mina testläsare har haft mest kommentarer om just börjorna. Det är som att sedan hittar berättelsen in i sin ton och rytmn, och då flyter det på bättre. För mig är alltså inledningarna också svårare, utöver det att de är så viktiga.

  2. Jag skulle väl säga att en bra början innehåller lite olika grejer beroende på hur man väljer att börja. Ibland är det som du säger en ton eller röst. Kan också vara en karaktär, en stämning, en plats, en handling, eller en sammanfattning av helheten, alltså hela romanen. Själv börjar gärna med röst och karaktär. Ifall jag lyckas klämma in det övriga det får nån annan avgöra, men jag vill ha rösten för det är viktigt för mig.

  3. Jag minns sällan vad det står i själva inledningen, utan faller snarare för en ton, en känsla. Fångas jag av de första meningarna brukar resten av boken hålla kvar mig. Jag läste också artikel och det fick mig att börja fundera på hur just jag skriver, och om jag borde vara petigare med första meningen(?)… Kul att du tog upp det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s