Lite långsökt

Fram tills för lite drygt ett år sedan var jag en mästare på långsökta undanflykter i samband med mitt skrivande. Jag ägnade helt orimligt mycket energi åt att motivera varför jag inte skrev när jag nu inte skrev (och det var ganska ofta). Dessutom förklarade jag för mig själv varför det jag gjorde vid ett visst tillfälle i själva verket bidrog till att jag skulle få mer skrivtid senare. Alltid senare, en annan gång. Det var av någon anledning viktigt för mig att tro att jag gjorde mitt absolut bästa för att skriva, trots att så uppenbarligen inte var fallet.

Nu har jag slutat med det, i alla fall oftast. Antingen skriver jag eller så skriver jag inte. Det är bara det som räknas. Så länge jag inte faktiskt skriver har jag inte gjort allt jag kan för att skaffa mig skrivtid. För sanningen är att det alltid går. Haruki Murakami gick upp vid fyratiden varje morgon i flera månader för att skriva sin debutroman. Märta Tikkanen skrev sin bok dygnet runt under bara några veckor samtidigt som hon skötte om barn och lagade mat. Det går alltid, men ibland är det opraktiskt och jobbigt och jag väljer att inte skriva. Det är ok, men jag får vara medveten om att det är det jag gör: väljer bort. Det här tankesättet, att inga undanflykter räknas, har gjort att jag skriver väldigt mycket mer. Det är också oerhört skönt att inte hela tiden gå runt och hitta på undanflykter för mig själv.

Det händer givetvis att jag får återfall. Ikväll till exempel. När jag först lyssnade till slutet på radioversionen av Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar och sedan läste ut min enda medhavda bok (Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid) istället för att skriva, då tänkte jag på fullaste allvar såhär: Det är ju bra att jag läser ut de här böckerna nu, för då kan jag inte läsa dem imorgon på tåget, och då kan jag ju skriva då. Som om jag inte skulle kunna hitta på något annat att göra på tåget om jag nu är på prokrastrineringshumör. Skillnaden nuförtiden är att jag direkt märker när jag sätter igång. Alltså skärpte jag mig och konstaterade att jag läste för att jag hade lust att läsa, inte för att kunna skriva imorgon. Sedan gick jag och badade, utan någon förevändning alls. Märkligt nog var det först då jag fick lust att skriva, på riktigt. Så nu har jag gjort det. Bara en liten stund, men det räknas.

20140220_205014[1]

18 reaktioner på ”Lite långsökt

  1. Det är alltid stort när man lyckas upptäcka mer eller mindre självdestruktiva drag hos sig själv och lyckas eliminera dem. Stort!
    Den här tankegången känner jag igen mig i. Det är väl mänskligt, tänker jag. Men såsom med andra delar i skrivandet har jag bestämt mig för att inte ha dåligt samvete om än inte lika konkret som du. Tack för tipset!

    /A

  2. Hög igenkänningsfaktor på den! Men visst är det häftigt att komma på att det visst går att frigöra tid till skrivandet när man bara prioriterar det! Den här veckan har vi varit på fjällsemester och min ambition innan var att skriva flera timmar varje kväll. Men efter att ha spenderat sex timmar per dag utomhus i skidbacken har jag helt enkelt varit för trött och inte orkat. Försöker verkligen att inte ha dåligt samvete för det men ack det är svårt…

    • Det är verkligen svårt att ha rimliga förväntningar på sig själv. Det är ju viktigt att hinna ha semester på semestern också. Jag har slutat tro att jag ska uträtta storverk med skrivandet under semesterresor och storhelger, och det är faktiskt en stor lättnad. Vardagen är och förblir min bästa tid för skrivandet. Även om det ibland tar emot att tänka så, eftersom det ibland inte blir så hiskeligt skrivet ens då. Hoppas du hade en riktigt skön resa!

  3. Känner också igen mig fruktansvärt mycket! Har också insett att det är skönare att göra grejer för att man vill dem, istället för att ha undanflyktsstämpeln hängande över sig. Fast det var först nu som jag insåg att jag insett det. Tack. Fast att sedan praktisera denna insikt…
    Jag har i alla fall infört en skrivfri dag. Eller, jag får skriva då, om jag vill. Men i huvudsak ska jag ägna mig åt sådant jag har lust med, och har jag inte lust att skriva då så ska det vara ok. Det har blivit fredagar. Eller ja, fredagar efter jobbet. Så i eftermiddag ska jag åka och basta i bybastun. I morgon ska jag skotta snö, och skriva. Nej, visst ja, mamma fyller…

      • Nej, det betyder ju liksom inte riktigt det. Bara att jag har dåligt samvete för det i 6 dagar per vecka istället för 7. Eller inte riktigt, emellanåt skriver jag ju faktiskt. Eller läser igenom.

      • Hm… Dåligt samvete 6 dagar låter inte så bra. Kan du inte försöka hitta vad som är en rimlig nivå att kräva av dig själv? Så du slipper gå runt och ha dåligt samvete. Det hjälper ju inte mot någonting…

  4. Det här känns lite orättvist, och kanske är det ingen rimlig jämförelse, men en tanke poppade upp när jag läste det här inlägget, och jag kan inte låta bli att framföra den!

    Den har att göra med ditt svar på min fråga om hur jag skulle göra för lägga mer tid på läsande härom dagen. Vad skulle hända om man applicerade ditt svar på din egen (i bakgrunden svävande) fråga ”hur ska jag göra för att lägga mer tid på skrivande?”?

    Och om frågorna är så olika att det inte går: varför är det så?

    (Jag har en känsla att du skrivit om just det här tidigare i bloggen, och godtar således en hänvisning som svar på frågan. 🙂 )

    • Jag har nog skrivit om det här på bloggen, lite här och där, men inget som riktigt duger som svar. 🙂

      Visst hänger det ihop! Och i viss mån har jag gjort precis samma sak med läsandet och med skrivandet det senaste året ungefär, och det är Jag försöker att läsa och skriva framför allt för min egen skull och att så långt som möjligt göra det av lust. Så långt är det lika. Men i det jag vill med mitt skrivande ingår också att bli färdig med saker och ting, och att utvecklas. Och om jag skrev helt och hållet av lust och helt tog bort alla yttre krav på mig själv skulle det aldrig hända. Inte mig, till det är jag alltför ostrukturerad, bekväm och deadline-styrd. Alltså försöker jag hitta en balans där det lustdrivna ändå överväger.

      Hm. Det här var inte ett så bra svar känner jag. Jag återkommer i frågan.

  5. Precis så. Antingen skriver man eller så skriver man inte. Det får vara hur det vill med det liksom. Men ursäkterna hjälper inte. Känner så igen det du beskriver från tidigare år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s