Det möjliga och det omöjliga

Kortsiktigt går precis allt. Det finns möjlig skrivtid på så många oupptäckta ställen i ens vardag. Man kan gå upp lite tidigare och i säng lite senare. Man kan gå hemifrån en kvart tidigare än vanligt och komma till jobbet en kvart senare än vanligt och däremellan hinna sitta en halvtimme på ett café mitt emellan och skriva. Det går att skriva på lunchrasten och på bussen. Och så vidare och så vidare. Alla de där små stunderna tillsammans kan bli till enormt mycket tid, där det går att få enormt mycket gjort. Det lärde jag mig under Nanowrimo.

Men jag lärde mig en annan sak också under den där lite hysteriska månaden. Det går inte att leva så jämt. Dels kom jag efter med en hel del andra saker som, vilket kan vara ok under några veckor, men knappast under en längre tid. Men framför allt ledde det till att jag aldrig vilade, aldrig kände efter. På en hel månad inte gjorde någonting som var helt onödigt, vilket faktiskt kan vara livsnödvändigt. Åtminstone just då var fyra veckor av det lite för mycket. Jag har varit utbränd helt och hållet en gång för ett antal år sedan, och var på väg att trilla dit igen några år senare. Jag har lärt mig att känna igen de tidiga tecknen, och de fanns där under sista veckan i november. Även om det var fantastiskt att leva så under en kort period så är det inte ett alternativ att fortsätta på det sättet, inte långsiktigt.

Det här är det jag tycker är absolut svåraste med skrivandet, för var går gränsen? Jag har ett stort behov av att bara skärpa mig, inte känna efter så mycket om det passar utan bara sätta mig ner och skriva. Annars blir ingenting gjort, och jag blir sur och frustrerad. Men: skärper jag mig för mycket faller allt. Det här är en fråga som jag har berört tidigare på bloggen, till exempel i det här inlägget från förra våren. Just nu är den extra aktuell för mig, eftersom jag försöker slutspurta mitt redigeringsarbete utan att riktigt slutspurta. Det finns nämligen inte tid att släppa allting annat och jag har ingen lust att bli alldeles för trött igen. Ändå vill jag bli klar.

Tiden går aldrig baklänges. Tyvärr.

20140225_211845[1]

5 reaktioner på ”Det möjliga och det omöjliga

  1. Jag tänker mig att man också måste ha lust när man skriver. Alltså känna sig ivrig och må bra av det. För gör man det inte då måste man ta en paus. Skriva är så slitande oberoende om man skriver intensivt eller mindre hektiskt att det under skrivprocessen behöver vara något man vill, eller måste för att må bra. Det är förstås inte så hela tiden, ibland är det väldigt frustrerande, men det måste finnas de där fantastiska bitarna för att uppväga slitet. För jobb är det.

    • Ja, och om det inte är lustdrivet går det inte att fortsätta över lång tid. Jag har börjat göra så här: jag försöker sätta mig och skriva även om jag inte har lust (för annars blir det mycket mer sällan än jag egentligen vill), men om det inte känns roligt alls efter ungefär en kvart så är det ok att sluta. Då är jag för trött. Det funkar ganska bra.

  2. Lyssna på kroppen! Tycker jag har hört flera historier om just författare som blir utbrända. Man tänker sig att det är så stillsamt att sitta och peta i en text, men har man dessutom jobb, förhållande, en flytt eller en renovering, en sjuk släkting eller annat sånt som man tenderar att ha så blir det påfrestande. Det är ju, som Mia skriver, ett jobb. Och vem blir inte trött av dubbelarbete? Ta det lugnt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s