En av många saker som Stephen King pratar om i sin bok Att skriva är vikten av att ha ett eget rum att skriva i. Samma plats varje dag. Ett skrivbord att sitta vid, och framför allt: en dörr att stänga. Innanför den stängda dörren ska det finnas så få intryck som möjligt, för att undvika distraktioner. Detta, skriver King, är ett helt nödvändigt villkor för att kunna skriva.

Nu är det ju inte riktigt så min skrivarvardag ser ut. Ungefär hälften av all min skrivtid har jag på tåg. Inget ont i det i och för sig. Det är repetitivt och välbekant, ungefär samma förutsättningar varje dag. Problemet är att det inte är direkt fritt från intryck. Varje morgon reser mer än 20 000 personer från Uppsala till Stockholm, så jag är inte precis ensam ombord. Överallt finns ljud och dofter. Det dricks kaffe och äts hamburgare och det kommer hela tiden utrop i högtalarna. Folk pratar, både med varandra och i mobiltelefon. Oftast sitter det en annan människa bara 35 cm ifrån mig, och vad värre är; det sitter någon snett bakom mig som teoretiskt sett skulle kunna läsa precis allt jag skriver.

Trots detta kände jag igen mig i det Stephen King skrev. Det är nödvändigt att stänga ute de där intrycken på något sätt och jag insåg att jag gör just det. Mitt skrivarrum är bara inte ett fysiskt rum. Det är ett ljudrum. Mitt sätt att komma till min egen skrivplats har blivit att lyssna på musik.

Jag lyssnar på barockmusik (1700-talet), sonater och konserter för blockflöjter, samma stycken varje gång. Det mesta är sådant som jag har spelat mycket själv. Det är musik som är så välbekant att jag hör den utan att riktigt höra. Den finns där bara, som en vägg mellan mig och omvärlden och det skapar den distans jag behöver för att kunna skriva. Den här musiken har ingen som helst koppling till någon av mina texter. Jag lyssnar inte för att komma i någon särskild stämning. Musiken ger inte inspiration, utan koncentration. Den stänger ute, och stänger mig inne, precis som en fysisk dörr. Inuti den musiken kan jag arbeta.

Ett eget ljudrum

8 reaktioner på ”Ett eget ljudrum

  1. Men vänta nu, fröken ”det-mesta-är-sådant-som-jag-har-spelat-mycket-själv”, det där måste du utveckla!

    För övrigt: Skarpt inlägg som vanligt.

    Själv använder jag musik som inspiration. Kanske lite som en katalysator de gånger det är svårt att komma igång. Annars gillar jag när det är knäpptyst och det har jag lyxen att ha då jag skriver och frilansar hemma när maken är på jobbet.

    /Anna

    • Ok, jag utvecklar. 🙂

      Jag menade precis det jag skrev: det mesta av den musik jag lyssnar på när jag skriver, till exempel den som jag länkade, är sådan musik som jag själv har spelat. Jag håller på mycket med musik, och tidigare har jag hållit på väldigt väldigt mycket med musik. Jag gick till exempel på Musikkonservatoriet i Falun i två år efter gymnasiet. Jag gjorde även intagningsproven till musikhögskolorna (delvis på skoj visserligen, men jag gjorde dem) och fick godkända prov på musikerlinjen i Malmö. Men. Att vara musiker är ungefär lika lukrativt som att vara författare. Och för att fortsätta den jämförelsen, att vara blockflöjtist (vilket jag är) är ungefär lika lukrativt som att skriva obskyr poesi. Det går inte att leva på det. Alla blocksflöjtister jobbar i praktiken som blockflöjtslärare. Inget fel i det, men nästan alla som tar blockflöjtslektioner slutar innan de blivit tillräckligt duktiga för att det ska bli roligt. (Blockflöjt är faktiskt ett helt värdelöst nybörjarinstrument. Visst, det går rätt lätt att få till en melodi, men att spela rent och snyggt är betydligt svårare. Det här som fortfarande lever kvar på vissa ställen, att alla ”ska” börja med blockflöjt, det tycker jag är jättedumt. Det här kan jag prata massor om märker jag…) Alltså, blockflöjtslärare ville jag inte vara, och någonstans där kände jag att hmm, varför inte KTH?

      Jag spelar fortfarande. Jag har ett tjugotal flöjter i olika storlekar, träslag och borrningar. Men naturligtvis blir det inte lika mycket som förut, eller på samma nivå. Det jag framför gör i musikväg nuförtiden är att jag sjunger. Såhär i efterhand (för det är ju lätt att vara efterklok) tänker jag att en bidragande orsak till att jag inte fortsatte mot att bli professionell blockflöjtist var att jag nog egentligen skulle ha velat satsa på sången. Så det gör jag nu. Fast bara lite långsamt, för mest just nu satsar jag på skrivandet. Det går inte att göra allting samtidigt.

      När jag började blogga funderade jag mycket på om jag skulle skriva om allt som jag håller på med eller inte. Till slut kom jag fram till att jag ville ha en relativt renodlad skrivarblogg, och det är jag jättenöjd med. Bloggen hjälper mig att bli lite mer fokuserad, det behöver jag. Det där med att göra en sak i taget är inte riktigt min grej. Men det betyder att det finns en hel del saker jag gör, även på en hyfsat hög nivå, som inte syns här på bloggen, eller som bara glimtar fram. Jag tycker att det är jätteskönt. När jag formulerar någonting här blir det mer på allvar, och jag höjer automatiskt mina ambitioner. Precis så vill jag ha det med skrivandet. Men jag skulle inte kunna höja mina ambitioner med allting, samtidigt. Det skulle bara bli pannkaka. Å andra sidan. Jag börjar känna mig mer och mer säker i min skrivaridentitet nu (mycket tack vare bloggen). Jag har får lättare och lättare att hålla fokus på det, och det som händer då är att jag kan släppa lite på mina egna regler och skriva även om annat. Jag märker när jag tittar på bloggen nu, att det där med att det ska vara en renodlad skrivarblogg börjar krackelera lite. Och då letar sig till exempel musiklänkar och chokladblommor in.

      Det blev ett långt och flummigt svar. Hoppas det var svar på din fråga i alla fall! 🙂
      /Liv

      • Jag älskar ditt långa svar! Har läst fragment av det flera gånger, på telefonen. Men det är så krångligt att svara via den, så har liksom väntat och glömt och nu tar jag äntligen tag i några tankar. Från en dator.

        Renodlade bloggar i all ära, men personligen tycker jag att det är när man även får se andra sidor av bloggaren som huvudsyftet (t ex att blogga om skrivande) får mer substans. Jag känner verkligen igen mig i det där ofokuserade. Jag gör ju också lite av varje, men det är bara i skrivandet som jag känner att jag får fullt utlopp för det jag vill berätta. Att knåpa på låttexter eller måla en teckning är snarare ett komplement, ett sätt att koppla av och kanske hitta nya ingångar i skrivandet.

        Jag tycker att det är så coolt att du gick på musikkonservatoriet i Falun. Det hade jag också gjort om min flöjtlärare på kommunala musikskolan hade pushat lite. Det gjorde han inte. Så jag spelade tvärflöjt i 9 år och blev så bra att andra lärare på skolan undrade vilket fantastiskt instrument jag hade som lät så fint. Sedan la jag av. Jag ångrar ingenting, men jag undrar ibland vilken resa jag skulle ha gjort om jag fortsatt spela.

        /Anna

      • Så kul att du också spelat (spelar? :-)) flöjt! Har du testat att spela traversflöjt någon gång? Det vill säga barock-varianten av tvärflöjt, i trä och med lite färre klaffar (samt lågstämd, A=415 hz). Länken i det här inlägget är faktiskt en dubbelkonsert för traversflöjt och blockflöjt. Det är rätt svårt att få modern tvärflöjt och blockflöjt att låta snyggt ihop, de har så olika övertonsspektra, men travers och blockflöjt tycker jag är oerhört läckert tillsammans. 🙂

        Det här att hålla bloggen någorlunda renodlad är någonting som jag gjort helt för min egen skull, som en hjälp att hålla fokus. Alldeles i början märkte jag hur jag direkt blev mer splittrad när jag försökte skriva inlägg om annat på samma sätt som jag gör om skrivandet. Även om man inte kan välja vem man är, så kan man ju välja vilka sidor hos sig själ man vill förstärka. Men det är roligt att höra att du inte tycker att inlägg om annat inte blir spretigt. Och som du säger; alla delar av livet kan verkligen bli till nya ingångar i skrivandet. Det är så spännande hur allt hänger ihop och fördjupar vartannat.

  2. Ja det där med den stängda dörren vet jag inte om jag riktigt är överens med King om. Men tänker mig snarast som du att det mer handlar om att veta hur man försätter sig i skrivtillstånd. För mig är det inte viktigt var det är, bara att det måste gå att skriva där. Att jag ska hitta det som krävs.

    • Så är det för mig med.

      Jag fattar ändå att man förespråkar en ”riktig” skrivplats. Det kan nog vara en hjälp att försätta sig i det där tillståndet. Men det går ju ändå, tack och lov.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s