Skriva, snabbt och långsamt

När jag läser om skrivande, i böcker och på bloggar, finns det en sak som återkommande fascinerar mig. För de allra flesta verkar vägen från idé till råmanus till färdig bearbetad bok vara så snabb och rak. Nej vänta, läs färdigt innan du protesterar. Jag vet att det i samtliga fall rör sig om ett enormt arbete, många tusen timmar, och att det aldrig är lätt. Jag ska försöka förklara vad det är jag menar.

Jag skriver långsamt. Jag är medveten om att en del av det handlar om att jag gör alldeles för många andra saker, att jag har svårt att fokusera, att jag inte tar mig tillräckligt mycket tid för skrivandet. Men det är inte bara det det handlar om. Det tar tid för mig att få texterna att bli bra. Kalendertid, levda dagar, nya insikter, trots att ingenting jag hittills skrivit har varit självbiografiskt.

Mina första utkast är alltid platta och ofta tråkiga, trots att jag brukar ha en tydlig situation framför mig och bemödar mig om att tänka fram karaktärerna så mycket jag kan, vilka de är, vad de har för erfarenheter, vad de håller på med. Jag försätter karaktärerna i en situation och känner efter hur jag tror att de skulle reagera, jag skriver det jag tror är sant. Resultatet blir förenklat och schablonartat, liksom mina egna tolkningar om varför jag agerar som jag gör i verkliga livet ofta är förenklade till en början. En liten bit av sanningen, men inte hela sanningen.

När jag redigerar är det inte i första hand formuleringarna jag kämpar med. Inte heller hur jag ska gestalta, allt det där börjar jag få koll på vid det här laget. Merparten av mitt arbete handlar om att fatta vad det är jag egentligen försöker säga, på riktigt. Inte HUR utan VAD. Den här situationen, de här karaktärerna. Vilka är de på riktigt? Hur agerar de och vad känner de? Vad ligger bakom och vad blir konsekvenserna? Varför är det viktigt? Vad vill jag säga med att hålla på och rota runt i det? Med andra ord: vad är egentligen grejen? Det här är ingenting jag kan tänka ut. Jag måste bottna i känslorna, annars fungerar det inte. Annars bär inte texten.

Jag har ett skrivprojekt vid sidan av novellsamlingen som jag höll på med intensivt en period, men som jag pausade för ungefär ett år sedan. Det var inte orden som fattades, det flöt på helt ok. Helt plötsligt kände jag bara att nej, jag måste leva ikapp. Det finns vissa känslomässiga erfarenheter som jag saknar för att den här texten ska bli riktigt bra. Nu, ett år senare, skulle jag kunna komma vidare en bit till med det här projektet, men antagligen inte hela vägen. Hur länge det kommer dröja innan jag levt ikapp texten helt och hållet har jag ingen aning om.

I praktiken innebär detta att jag skriver om texterna från början när jag redigerar dem, skriver igenom dem på nytt som om de inte fanns. Givetvis återanvänder jag text, men jag försöker att klippa och klistra så lite som möjligt. Ibland skriver jag om orden jag vill återanvända, rent fysiskt. Jag trycker ner tangenterna och skriver orden som redan finns en gång till, skriver av den gamla texten, skriver in den ord för ord i sitt nya sammanhang. Jag gör det för att känna hur de faller på plats i den nya texten, eller snarare: för att känna om de återanvända orden skaver. Det är så frestande att spara lite för mycket annars, av ren bekvämlighet.

Varje gång jag skrivit igenom ett stycke känner jag att ja, nu har jag fattat vad det egentligen handlar om, nu har det fallit på plats. Ibland bleknar den känslan fort och då är det bara att återkomma senare, för ytterligare ett varv. Så småningom stannar känslan av att det fallit på plats kvar i större utsträckning. Texten börjar kännas sann. Jag har inte räknat hur många varv jag omarbetat varje novell på det här sättet, men det rör sig om minst fyra.

Jag har hållit på med min novellsamling i drygt fyra år nu. Jag har visserligen tagit en del pauser, både för att jobba med andra texter och för att göra andra saker, men ändå: fyra år. Det är bara tolv noveller. 125 word-sidor med 1,5 radavstånd. Det är inte mycket text, men ändå. På vissa sätt är det mycket. Det kunde ha gått betydligt snabbare än det gjorde att få fram ett första råmanus, men jag undrar om det inte skulle ha tagit nästan så här lång tid i alla fall. Tolv noveller innebär tolv huvudpersoner att förstå på djupet, tolv individer som jag måste lära känna bättre än de känner sig själva.

Om jag lyckas med det jag försöker, att prioritera skrivandet högre och ägna det mer tid, kommer jag nog kunna ha fler projekt igång parallellt mer aktivt än nu. På så sätt kommer jag förhoppningsvis kunna avsluta saker oftare än vart femte år. Men som det känns just nu så kommer det ta mig ungefär fem år att skriva en bok, i kalendertid räknat. Mitt redigeringsarbete är inte alls linjärt, mer som en spiral som borrar sig djupare och djupare ner i någonting som jag från början inte alls vet vad det är.

Kanske är det helt enkelt så att jag är ovanligt trög när det gäller att komma fram till vad jag vill ha sagt. När jag läser om andras skrivprocesser, både hos etablerade och aspirerande författare, beskrivs redigeringsarbetet ofta som så tekniskt och rättframt. Det gäller att läsa igenom, hitta vilka scener som kan strykas och var något behöver läggas till. Skriva fram eller bort en karaktär. Funkar berättarperspektiv och tempus? Funkar gestaltningen? Ytterligare en vända för korrektur och sedan klart. Jag läser om folk som skriver ihop en novell på bara några dagar, skickar iväg den någonstans och får den publicerad, i någon slags första eller andra version vad det verkar. Jag läser med fascination, beundran, avundsjuka eller skepsis beroende på dagsform, och nu måste jag fråga: stämmer det? Vet ni verkligen på en gång vad det är ni försöker säga?

Mina texter och jag lever sida vid sida med varandra medan årstiderna skiftar. Tillsammans förstår vi hela tiden lite mer om vad det är som pågår i våra respektive liv. Kanske är det till och med så att det är just därför jag skriver. För att förstå vad som egentligen är grejen.

20140315_120021[1]

14 reaktioner på ”Skriva, snabbt och långsamt

  1. Jag vet inte precis. Det här barnboksmanuset jag håller på med är det första manus som jag någonsin avslutat. Och det är alltså inte klart. Jag började skriva på det i oktober. Sedan kom ju iofs novellskrivandet emellan som lite av en slump. Noveller skriver jag nog rätt fort, på några dagar, när jag väl får en bra idé. Följetongen tog säkert en månad. Sedan beror det nog på vad för slags text det är och längden och allt det där. För mig är det inte språket eller själva idérna som sätter käppar utan att få till en handling som har en röd tråd och ett sammanhang. Därför tror jag att jag har lättare för noveller som inte är så långa. Jag har minst tjugo ”manusbörjor” på 40-50 sidor i min dator men jag har aldrig innan kunnat (haft tålamod?) att avsluta. Den här barnboken (ca 30.000 ord så det är ju inte precis som en vuxenroman) ser jag som ett provprojekt än så länge och är bara så nöjd över att jag äntligen lyckats skriva klart något. Den har en handling, en början, en mitt och ett slut. Men den är ju ändå långt ifrån KLAR. Det kommer ta lång tid även om jag högprioriterar den nu. Och ibland känner jag att den faktiskt är riktigt bra och ibland (oftare) att den verkligen suger. Riktigt suger. Men så har jag ju mitt största fan (dotter 10 år) som hejar på och ger mig positiv feedback och säger att det är den bästa boken ever. Bara lite lätt färgad av att det är jag som skriver eller vad tror du? Hehe

    • Fint med ett fan! Sådana behövs och inte tror jag att det gör någonting att hon är partisk. Allt som ger energi till att klara av att avsluta måste ju vara bra. 🙂 För som du säger är det ju många toppar och dalar i hur man förhåller sig till sitt manus innan man är igenom. Det är likadant för mig; jag tycker att det är jättebra eller superdåligt det jag skriver, sällan någonting däremellan (även om mitt emellan säkert är det som är mest sant, rent objektivt sett…)

  2. Ännu ett fantastiskt inlägg! Jag har själv skrivit på min berättelse under en lång tid, faktiskt så länge att jag tycker att det börjar bli pinsamt. (En vacker dag ska jag bekänna hur länge, men jag är inte redo för det ännu.) Jag behöver tid till att bearbeta berättelsen. Vara trogen karaktärerna. Därtill går jag vilse ibland, tycker att jag tappar poängen med ett kapitel. Behöver tid, perspektiv, för att hitta den igen. Jag har blivit frustrerad när jag sett hur snabbt andra kan skriva, tyckt att jag borde skärpa mig, skriva mer, snabbare. Skynda på lite.

    Under den senaste omskrivningsomgången har jag dock sett att det blir enklare att skriva. Kanske har jag äntligen lärt mig att konsten? (Ja, konsten, inte hantverket…) Eller handlar det om att det går snabbare att tänka? Nu finns ju berättelsen där – efter alla dessa åratal av år. Därmed inte sagt att jag är klar…

    • Tack! Jag känner igen det där, att det är svårt att berätta hur länge de här skrivprojekten egentligen har hållit på. I vissa avseenden skulle jag vilja lära mig att skriva snabbare. Samtidigt fascineras jag av processer som är långsamma och inte låter sig forceras. Och jag tror att det är dumt att jämföra sig alltför mycket med någon annan än sig själv. Allas våra skrivprocesser ser ju lite olika ut även om det finns många likheter också, och så måste det få vara.

      Skönt att det börjar lossna för dig i den senaste omskrivningen! Jag håller tummarna för att du kommer hela vägen fram.

  3. Fast är det inte så att en majoritet av alla som bloggar om skrivande främst sysslar med intrigdriven underhållningslitteratur? Nu råkade jag bara ramla in på din blogg och jag vet inte alls vad ditt skrivprojekt handlar om. Av din beskrivning att döma så låter det dock inte som att det rör sig om hårt mallad genrelitteratur.

    De som påstår sig kunna klämma ur sig ett råmanus på en månad eller så skriver med all sannolikhet utifrån en beprövad formel, vet hur man håller sig inom ramarna för en viss genre. De behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och lägger inte onödigt krut på språket. Därmed inte sagt att det är lätt att skriva kommersiell litteratur, utan bara att processen ser helt annorlunda ut än när man ägnar sig åt mer ”litterärt” skrivande.

    • Hej Marie, och välkommen hit!

      Tack för en klok och tänkvärd kommentar. Du har rätt i att min målbild är att skriva litterärt (vad det nu betyder) snarare än genrelitteratur, och det påverkar givetvis skrivprocessen. Men jag tror att alla som skriver, oavsett genre, i viss mån måste uppfinna hjulet på nytt, eller hitta sin variant av det.

  4. Allas skrivprocesser ser nog olika ut. Några går och bearbetar idéer i bakhuvudet i åratal, men skriver sedan ner dem snabbt. Andra sätter sig med ett tomt papper och tecknar förutsättningslöst fram en text. Några gör ett minutiöst detaljerat synopsis, med berättarkurvor och långa karaktärsbakgrunder, andra skriver på känsla.
    Personligen tror jag att våra personlighetsdrag smittar av sig när vi skriver. Somliga är mer grubblande av naturen, medan några av ”oss andra” helt enkelt inte har samma behov av att veta exakt varför vi skriver någonting eller vad det egentligen är vi vill säga på ett djupare plan. Det kan vara en berättelse som faller en in, som känns rolig, läskig, spännande eller sorglig, och som vi får en väldig lust att berätta. Och det kan räcka så.
    Kanske lever de långsamma ”sanna” berättelserna kvar längre i läsaren. Kanske kan även en snabbt framskissad historia innehålla en scen eller känsla som fortsätter väcka tankar efteråt.
    Jag tror att båda sorterna behövs.
    Beträffande tiden du lägger ner på dina noveller så är du i gott sällskap. Munro har ju till exempel inte direkt sprutat ur sig texter. Ta den tid du behöver, för att känna att det du lämnar ifrån dig är någonting som fungerar för dig.

    • Tack för en klok och uppmuntrande kommentar! Och egentligen tycker jag att det är fantastiskt, det här att det kan finna så många olika sätt att skriva, så många olika vägar till bra resultat. Att jag ibland blir frustrerad över att det går så långsamt (och jag gissar att jag är i gott sällskap där också 😉 ) är delvis ett resultat över att jag i normalfall inte är grubblande och eftertänksam. I många andra delar av livet kan jag köra på så det ryker och vara ganska otålig, ändå skriver jag långsamt. Men det är väl bara att acceptera att det är så jag är, och sedan jobba utifrån det.

  5. Tänker mig att man måste hitta sitt sätt att skriva, att det inte finns rätt eller fel bara det som funkar. Men skulle inte säga att snabbt eller tekniskt är hur jag ser på det, nånsin. Även om jag inte skriver om på samma sätt som du berättar. Skriver om gör jag, länge och mycket. Men det är organiskt. För karaktärer lever ju. Och man lever med dem. Jag började på min trilogi 2006. I och för sig med en lång paus innan den växt klart och kunde skrivas. Men ändå.

    • Sedan är det ju också så att andras skrivprocesser alltid ser lättare och snabbare ut utifrån. Bara i sin egen ser man fullt ut alla omtag och kringelikrokar… 🙂 Och ja, karaktärer är organiska. Och sedan interagerar de ju med varandra också. Växer tillsammans och påverkar varandra.

  6. Mycket intressant. Kanske uppfattas jag som en sån som skriver fort. Jag brukar skriva råmanus till en bok på två-fyra månader från det att jag börjar sätta ord på papper till dess att det är färdigställt. Kan förstå om det uppfattas som snabbt

    Men då skriver jag inte förrän jag tänkt klart. Jag skriver inte ett ord förrän jag tänkt KLART och tänkandet kan ta flera år. (Jag fascineras tvärtom av sådana som skriver utan detaljerad plan och ändå får till det.) Det ska tilläggas att många detaljer och vändningar kommer till under skrivandets gång, men just karaktärerna måste jag känna innan jag kan börja skriva.

    Så jag tycker inte att det som du beskriver är konstigt. Det är bara ett sätt att uppfinna hjulet som funkar för dig. Inte bättre eller sämre än ngn annans sätt, men det är ditt och det har funkat hittills.

    • Jag tycker att det är så otroligt fascinerande det här, att du kan tänka ut karaktärerna färdigt innan du börjar skriva. För mig fungerar inte det. Jag måste skriva mig in i dem, och först när jag påbörjat skrivandet tar tänkandet fart. Allt jag försöker tänka ut i förväg blir bara konstigt och platt. Det är verkligen spännande det här att alla har sin egen skrivprocess och att det är så olika saker som funkar för olika personer.

  7. Kan också vara att man går igenom olika faser. Att man arbetar olika med ett manus utifrån vad man just lärt sig, hört, läst om andra författarprocesser osv. Kanske en livssituation ändrats och ger en mer/mindre skrivtid och därmed skrivsätt. Gäller nog för mig i alla fall. Jag var nog en snabb skrivare. Sedan har jag mer och mer lärt mig hur mycket djupare jag behöver gå innan jag skriver/när jag skriver/efter att jag skrivit och omarbetar. Så det är nog inte så snabbt längre. Det är som att den där spiralborren tränger djupare ner i det som är skrivandet och ju djupare den kommer desto längre tid tar det att bli ”klar”. Kanske jag om några år kastar den där borren åt sidan och blir en snabb skrivare igen…

    • Visst finns det olika faser. Jag kan ju också vara snabb ibland, när det gäller att skriva en första-version. Eller ibland i redigeringen också, det kan kännas som att en propp helt plötsligt lossnar. Men då handlar det ofta just om att jag levt ikapp texten och förstår vilken underliggande känsla som fattas.

      Tycker jag mig höra att du längtar lite efter att vara en snabbskrivare igen? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s