Vad är jag rädd för egentligen?

Det har varit lite tunnsått med blogginlägg på sistone, i synnerhet blogginlägg som faktiskt handlar om skrivande. Jag har slutat att associera till bloggen, att tänka: det där vill jag skriva om, och det där, och det där. Jag inbillar mig att jag inte har någonting att säga. Mina besök på andra skrivarbloggar har också blivit mer sporadiska. Jag har frågat mig varför, trots att jag egentligen vet. Det är för att jag inte skriver. Jag vill inte tänka på skrivande, inte rannsaka mig själv och fundera på varför jag inte skriver, trots att jag egentligen vet det också.

Jag säger till mig själv att jag inte skriver för att det är så mycket på jobbet, för att jag är så trött, för att det är så mycket annat. För att jag skaffat ett konto på Storytel och plötsligt har tusen ljudböcker i mobilen och att jag låter det distrahera mig. Allt det där är sant, och ändå inte. Den verkliga anledningen till att jag inte skriver är att jag snart är klar. Den här gången är det definitivt. När jag blir klar kan jag inte fortsätta att skjuta upp det som jag redan skjutit upp i många år: att skicka en text till förlag. Och därför blir jag aldrig klar. Men vad är det jag är så rädd för egentligen?

För det första är jag rädd för att misslyckas, naturligtvis. Det tror jag gäller för de flesta som skickar manus till förlag. Sannolikheten att ett spontanmanus blir antaget och publicerat är fyra promille har jag läst någonstans. Nu är det ju inte bara slump det handlar om, och för den som skickar in ett manus som är språkligt korrekt och någorlunda väl gestaltat är oddsen naturligtvis bättre. Å andra sidan, för den som liksom jag tänkte skicka in en novellsamling som inte passar in i någon underhållningslitteraturgenre är oddsen sämre. Alldeles oavsett vad den exakta sannolikheten att lyckas landar på så kan vi ju konstatera att den inte är så stor.

Kortsiktigt är det den grejen, att jag inte skulle bli antagen, som skrämmer mig mest. På lång sikt är jag ändå rätt övertygad om att jag förr eller senare kommer att bli författare. Att det bara är att göra, att fortsätta. Så varför gör jag inte det? Jo, det är nämligen så att jag är rädd för själva refuseringarna. De där opersonliga breven, tack men nej tack. För även om det mot förmodan skulle gå bra så kommer jag ju att få sådana, från några av förlagen. Det är oundvikligt, men jag vill verkligen inte.

Men det är inte allt. Jag är rädd för att lyckas också, för att få en bok, flera böcker, publicerade. Trots att jag vill bli läst är jag rädd även för det. Jag är rädd för att bli granskad genom min text, bedömd av en massa människor jag inte känner. Jag är rädd att de personer som är viktiga för mig inte skulle tycka om de jag skrivit. (Flera av de som står mig nära har en distinkt annan boksmak än jag själv; varför skulle de då uppskatta det jag skriver?)

Jag är också rädd för hur ett antagningsbesked skulle påverka dynamiken i min skrivgrupp. Även om jag vet att de skulle bli glada för min skull, precis som jag skulle bli överlycklig om någon av dem blev antagna, är jag rädd för avundsjuka. Jag är rädd för tanken på att vi kanske skulle växa isär. Att den av oss som först blir publicerad ska kliva in i en värld dit de andra inte riktigt kan följa med och lämna de andra bakom sig utan att det var meningen.

Slutligen är jag rädd för att aldrig bli färdig. Att jag ska fortsätta sitta fast, som jag har fastnat nu, skylla på annat i det oändliga, tills möjligheten och förmågan att ta mig vidare inte längre finns kvar.

Jag är alltså i en situation där varje möjligt utfall skrämmer mig. Det är ingenting konstigt med det egentligen, så är det ibland i livet. Det är bara att skärpa sig och fortsätta ändå. Nu har jag åtminstone formulerat vad det är jag håller på med, det är alltid något.

20140423_205617[1]

14 reaktioner på ”Vad är jag rädd för egentligen?

  1. Det knäppaste med att skriva är alla rädslorna. Och jag kan inte hävda att det skulle bli lättare. Bara att det som blir enklare är att man liksom tar en grej i taget, då funkar det på nåt vis. Att inte tänka på allt man är rädd för samtidigt. Många av dem kommer dessutom inte att hända. Fast det viktigaste är ändå att ingen av de där rädslorna betyder nåt ifall man inte också vågar, och ja, skriver. För kan känna igen mig i allt du skriver om.

    • Jag tycker att det är så med i princip allt som är viktigast i livet, att de sakerna åtminstone periodvis är omgärdade av en hel massa rädslor. Helt enkelt för att de är så viktiga. Skrivandet är för mig en väldigt bra träning i att konfrontera det, och därigenom, en träning i att leva, mer och bättre.

  2. Känner igen mig i så mycket av det du skriver! Mest är jag rädd för att fastna. Att jag ska tro att jag är klar, skicka in, bli refuserad, inte fatta vad som är fel och bara sitta fast i det. Modigt av dig att skriva ner vad som skrämmer dig. Du kommer övervinna rädslorna, det är jag säker på! Jag hejar på dig 🙂

    • Ja, precis det där, att bli refuserad och att det skulle få en att fastna, ännu mer. Jag är nog rädd för tiden också, att en refusering ju kan betyda att det tar en hel massa år till, innan ett projekt blir helt och hållet färdigt.

      Tack för pepp! Fint att vi kan heja på varandra, mitt i allt det läskiga. 🙂

  3. Jag är nog mest för att lyckas. Refuseringar räknar jag med, det tänker jag hör till processen att försöka bli publicerad, men att faktiskt bli det… Att bli läst och att folk (vänner och bekanta) har åsikter om det jag skrivit, troligen negativa åsikter inbillar jag mig dessutom (varför har hon skrivit om det här, så här och i den här miljön osv.) Ett viktigt och tänkvärt inlägg. Önskar dig lyckat till i att möta dina rädslor!

  4. Det är verkligen spännande det här med rädslor! Just hur vi ofta är nästan lika rädda för att lyckas som för att misslyckas, och hur de där olika rädslorna styr oss i värsta fall på en helt omedveten nivå, och i bästa fall med ett visst mått av insikt och tillåtelse från vår sida.

    Jag pratade med en annan skrivande vän om det där igår, och hon sade att hon i relation till sin bok (som ännu inte är färdig) och olika moment där hon eller boken på något sätt ska bli bedömd, kan få ungefär samma grad av ångest som när hennes förra sambo lämnade henne. Känslan av att vara helt förkrossad över att inte duga. Men ändå kämpar hon på, som vi alla gör.

    Själv är jag född med en helt sinnessjuk obotlig optimism, så för min egen del är jag inte så rädd (på ett medvetet plan), varken för att bli färdig eller refuserad eller utgiven eller bedömd. Jag vet att det finns åtminstone en minimal risk att jag aldrig blir färdig, och att det är hundra procent säkert att jag kommer bli refuserad (eftersom alla blir det – det är bara en fråga om hur många gånger…), men min sinnessjuka optimism hindrar mig nästan helt och hållet från att se det hända. På ett känslomässigt plan är jag helt övertygad om att allt kommer gå bra, på direkten. Och när jag försöker övertyga mig om att det faktiskt kanske kommer gå dåligt på riktigt, så blir min respons att det i så fall antagligen kommer leda till att saker i framtiden blir ännu bättre, och att det dåliga bara var en perfekt liten nödvändighet för att på lång sikt göra min framgång större och mer gedigen. Och alltså är det där dåliga inte dåligt alls, och ingenting att vara rädd för.

    Det jag däremot kan vara rädd för är alla praktiska utmaningar man som utgiven författare ställs inför. Att hålla på och nätverka, prata med människor om sin bok. Hu. Fruktansvärt. Så det tänker jag inte så mycket på, om jag kan undvika det.

    Men Liv, kära vän! Av alla jag känner är du nog den som är allra bäst på att övervinna dina rädslor. Så självklart kommer du att fixa det. Både att bli färdig, refuserad, och till sist utgiven. Du har gjort ett väldigt bra jobb med att identifiera processerna som pågår inom dig, nu är det ”bara” att fortsätta och helt enkelt köra över dem!

    Och en annan sak förresten. Du säger till dig själv att du inte skriver för att du är trött och det varit så mycket på jobbet och annat, men att det inte är det verkliga skälet. Och det är ju sant, och det är bra att du vet det. Men tänk på att alla de sakerna faktiskt ändå är verkliga och att du bara är en människa, och att när nästan all ens energi går åt till andra saker, är det ganska svårt att använda de sista små resterna till att övervinna några av sina största rädslor. Till det kan man faktiskt behöva lite mer kraftreserver. I bästa fall har du samlat lite extra kraft nu under påsken och kommer snart känna hur inspirationen kommer krypande. Om inte, så kanske du behöver samla lite mer kraft, och det är faktiskt okej! Vissa saker är mycket större än de ser ut (som att skriva färdigt sin bok), och kan behöva mycket mer plats och längre tid än man någonsin kunde föreställa sig, för det är så mycket mer som måste göras än bara ord att skriva i ett textdokument. Tänk på det! Och tänk på att du faktiskt är helt fantastisk. Det är en viktig sak att komma ihåg.

    Kram
    Linda

    • Så klok du är, Linda. ”när nästan all ens energi går åt till andra saker, är det ganska svårt att använda de sista små resterna till att övervinna några av sina största rädslor”. Precis på prickelipricken det är det som jag har problem med just nu, och det måste nog få vara ok att det är svårt. Tack för att du hjälper mig att se det. Tack och kram!

  5. Det var verkligen ett fint inlägg där du blottar dina rädslor, rädslor som vi alla brottas med på olika sätt. jag fick gåshud när jag läste det. Men det sista som Linda skrev var verkligen sant. Även om du har mycket energi och klarar en hel massa saker så måste du inse att du också behöver vila. Det behövs nog en hel del energi till att övervinna de där rädslorna.
    Jag kan berätta om en av mina rädslor som poppade upp på Världsbokens dag. Bonniers bjöd in till rundvandring och medan jag gick där fick jag syn på en bokhylla fylld av manus. Det var skörden sedan februari, fick jag veta. Och en sak som jag visste men inte hon: Ett av de manusen är mitt. Det var en konstig känsla. Olustig. Nervöst. Men samtidigt någon slags verklighet. Det är verkligt, det där med att jag skriver.
    Jag tror också att det hör till skrivandet att bli refuserad. Det jag är mer rädd för är nog vad som händer när folk får läsa det jag skrivit. Men jag skjuter nog upp den rädslan. Jag får ta den när jag kommer dit.

    • Jag tror du har helt rätt. Att bli refuserad ingår i att bli och vara författare. Jag hoppas att det kommer en dag när jag har blivit refuserad, och kan vara stolt över det. 🙂

      Det måste ha varit en märklig känsla att se sitt manus sådär utifrån, som det ser ut för någon som inte har slitit med det i så många timmar som du. Som ett i mängden bara. Berätta gärna mer om rundvandringen vid tillfälle! Jag önskar att jag kunde ha följt med.

  6. Du sätter ord på känslorna på ett väldigt fint sätt. Jag tänker också att man lägger ner så otroligt mycket tid på sitt manus. Alla timmar man sitter och våndas eller faktiskt tycker att det är rätt bra. Ska jag nu (snart) skicka iväg det och så ska några andra säga nej till det. Och så…var det slut? Det är läskigt och jobbigt. Kram!

  7. Återigen är självbedrägeri författarens bästa självbevarelsedrift! Dels optimistiska illusioner, dels att undvika att tänka på vissa saker. Varför måla fan på väggen, som man sa förr. Fast visst är det kanske nyttigt att ringa in sina rädslor, när de undermedvetet styr ens handlingar. Jag har fått refuseringsbrev och jag är väl funtad så att det knappt kändes alls. Eller så tog det sig uttryck i att jag satt och letade efter kaffefläckar i manuset som bevis på att de verkligen läst det! Det är egentligen inte ”värre” än att få nej tack på jobbansökningar. Och då är det ju ens person som de tackar nej till, nu är det ju ens produkt i form av ett manus.

    Men som sagt, det är det där med att ljuga för sig själv som är tricket. Allt det där dryga som händer om man får det antaget, allt jobb som kommer då, det behöver man nog skygglappar till. Det kommer liksom sedan och då får man ta tag i det då och jag är säker på att det kommer rulla på på något sätt.

    Att ens nära och kära skulle läsa boken, tja, ett sätt är ju att låta dem bli responsläsare. Då har man klarat av det läskiga. Och återigen, ljuga för sig själv. När jag gav manuset till mamma hade jag inte en tanke på alla de sexscener som ju är med. (Herregud vad pinsamt!) Men… Det gick ju bra ändå. (Och när jag väl skickar in till förlag kommer jag att ha förträngt sexscenerna igen! 😉 )

    Så där kaxigt kan jag uttrycka mig just nu, men egentligen sitter jag i ungefär samma fas. Snart klar. Snart inskick. Snart läskigt.

    • Ja, tack och lov för självbedrägeriet! 😉

      Menar du att det knappt kändes för dig att få refuseringsbrev?! Det är knappt så jag tror det. 😉 Men allvarligt; kan du inte berätta lite mer om hur du tänker kring det där? Varför bryr du dig inte mer än du gör? (Kan ju vara bra att kunna tänker jag…) Och vad med inskicket är det som du tycker är läskigt om det nu inte är så farligt med själva refuseringarna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s