Sorg över ett träd

Det blev 156 år. Det var ännu friskt och starkt, hela vägen in till kärnan. Ändå har det fällts. För att några av våra grannar ville ha mer sol på sina respektive balkonger. Med vilken rätt liksom? Trädet stod där långt före huset, långt före oss. En ensam tall står kvar på gräsmattan, där de förut var två. Den ser övergiven ut.

Jag blev själv förvånad över hur starkt jag reagerar över det här. Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, hur mycket jag betraktar träd som levande varelser. Som individer. Men det gör jag. Visst, det finns många andra tallar kvar i närheten. Andra träd som jag kan stryka över barken och hänga upp min hängmatta i. Men just det här finns inte mer, och jag känner det som om jag har förlorat en vän. Jag kan inte sluta undra om jag kunde ha gjort någonting för att rädda det, om jag hade vetat att det var på väg att bli fällt.

Det här speciella trädet utstrålade ett sådant lugn. Det kändes tryggt att ha det utanför fönstret. En bit evighet att förankra sig i. Min blick sökte sig dit och landade, flera gånger om dagen, och oväsentligheterna som nyss stressat mig fick ett annat perspektiv. Det blev 156 år. Ett av de åren fick vi känna varandra. Det var fint ändå.

20140429_063634[1]

”Avsked” av Karin Boye, ur För trädets skull (1935)

Jag ville ha väckt dit till en nakenhet som en naken förvårskväll,
då stjärnorna svämmar över
och jorden brinner under smältande snö.
Jag ville ha sett dig en enda gång
sjunka i det skapande kaos’ mörker,
ville ha sett som vidöppen rymd i dina ögon,
färdiga att fyllas,
ville ha sett som utslagna blommor dina händer,
tomma, nya, i väntan.

Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.
Jag nådde aldrig dit, där väsen ligger bart.
Du går, och ingenting av mig tar du med dig –
lämnar mig åt nederlaget.

Ett annat avsked minns jag:
vi slungades ur degeln som ett enda väsen,
och när vi skildes, visste vi inte längre
vad som var jag och du…
Men du –som en glas av skål har du lämnat min hand,
så färdig som bara det döda tinget och så oföränderlig,
så utan andra minnen än de lätta fingeravtryck,
som tvättas bort i vatten

Jag ville ha väckt dig till en formlöshet som en fromlös fladdrande låga,
som finner sist sin levande form, sin egen…
Nederlag, å nederlag!

20130805_203559[1]

4 reaktioner på ”Sorg över ett träd

  1. Snett över gatan från oss sågade en förening ner en gigantisk ek. Det kändes. Det föregicks tydligen också av krig i föreningen mellan å ena sidan ekförespråkare och å andra sidan de som ville bli av med den. Tack och lov finns det en ganska stor ek kvar, men inte alls lika fin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s