Imaginära inlägg

Det händer att jag får idéer till blogginlägg, att jag ser de framför mig med både struktur och innehåll, nästan ordagrant, men att de ändå aldrig blir skrivna. I ärlighetens namn händer det ganska ofta, ett par gånger i veckan eller så. Ibland är de här imaginära blogginläggen så verkliga för mig att jag blir förvånad när jag kommer in på min blogg och upptäcker att de inte finns där. (Den senaste veckan har jag till exempel inte skrivit ett inlägg om hur jag blir ovanligt lätt berörd av böcker jag läser just nu, ett inlägg om kul hantverktekniska saker i några böcker jag läst, samt ett inlägg om tankar från mitt redigeringsarbete. Och just ja, ett inlägg om det här svåra, svåra med att göra en säljpitch till sin bok.)

Detsamma gäller kommentarer till andra bloggar. I mitt huvud har jag ett svar till nästan varje blogginlägg jag läser, bara kanske en tiondel blir nedskrivna. Kanske inte ens det, jag läser rätt många bloggar, ofta på mobilen när det är lite bökigt att svara. Ibland missar jag att svara även på sådana inlägg som jag verkligen vill svara på, eftersom jag tror att jag redan gjort det.

Delvis handlar det här om tid, som allting annat. De här idéerna och svaren formuleras i mitt huvud någon gång när jag inte har tid att skriva ner dem, när jag inte har dator eller internet tillgängligt. (Jag är alldeles för otålig för att skriva blogginlägg per telefon, och alla bilder jag laddar upp den vägen får sämre bildkvalitet.) Ändå kan det inte handla bara om tid, för när själva tankearbetet bakom ett inlägg redan är gjort går det faktiskt ganska fort att bara skriva ner det.

Jag tror att det har att göra med att jag eftersträvar en hög grad av uppriktighet. Om det går för lång tid mellan idéen och när jag har möjlighet att skriva själva inlägget, då känns det inte sant längre. Livet har runnit vidare, jag funderar på någonting annat istället. Det känns märkligt att skriva om någonting som var, som om det fortfarande gällde. Även om det var sant bara några dagar tidigare och i viss mån är det fortfarande blir det inte riktigt samma sak. Jag bottnar inte i känslan på riktigt samma sätt, de gånger jag framhärdat och skrivit inläggen i efterhand i alla fall, då har de blivit sämre, liksom blekare kopior av vad de kunde ha varit.

Det jag kan göra, och som jag gör om det är något jag verkligen vill säga, är att försätta mig i samma stämning som jag var när idéen kom. Jag kan läsa om delar av en bok, gå tillbaka i mitt eget manus, eller röra mig på samma platser och medvetet försöka återkomma till vissa tankebanor. Det fungerar, ungefär på samma sätt som det faktiskt fungerar att återkomma till samma frågeställningar igen och igen under flera års tid i samband med arbetet med en bok. Å andra sidan tar det betydligt mer tid än att bara skriva ner ett litet blogginlägg och därför är det inte alltid det blir av. Ni andra som bloggar, är det här något ni känner igen? Hur hanterar ni i så fall det här?

20140502_150908

7 reaktioner på ”Imaginära inlägg

  1. Jag känner igen mig så absolut på pricken! Visserligen bloggar jag ju inte själv (ännu…) men jag måste erkänna att jag formulerar svar till näsan varenda inlägg som du gör här på din blogg, och jag formulerar även en hel del svar till inlägg på debutantbloggen och till andra bloggar som Vilses och Kära Systers och andra. Och i mitt fall är det nog mindre än tio som någonsin blir skrivna. Av exakt samma anledningar som du beskriver!

    Dels att jag läser på mobilen, eller att jag läser precis innan jag måste sätta igång att göra något annat och inte har tid. Väldigt ofta glömmer jag bort att återkomma för att det känns som om jag redan har svarat. Och andra gånger hinner det gå så lång tid (dagar eller i värsta fall veckor) innan jag kommer på det, att känslan är förlorad och det känns precis så där ”inte sant längre”. Eller så kan det kännas sant på sätt och vis, men när det gått för lång tid kan jag helt enkelt känna mig ganska dum, som svarar på ett inlägg som är så gammalt.

    Vad tycker du och alla ni andra som bloggar om folk som svarar på gamla inlägg? Idag hittade jag exempelvis ett inlägg på en av ovan nämnda bloggar som jag tänkte att jag verkligen skulle vilja svara på, men så kände jag att, nej, november 2013, det blir nog nästan lite pinsamt. Eller?

    /Linda

    • Hehe, skönt att det inte bara är jag! 🙂

      Personligen blir jag alltid glad av kommentarer, även på mycket gamla inlägg. Jag får en liten notis uppe i ena hörnet av sidan när någon har kommenterat, med en länk till kommentaren, så oavsett hur långt bak i tiden själva inlägget är så hittar jag dit. Nu vet jag ju inte hur det ser ut på andra bloggplattformar än wordpress som jag använder, men jag gissar att det finns något liknande hos alla. Jag har vid enstaka tillfällen kommenterat på årsgamla inlägg på andra blogggar, och har alltid fått svar. Ändå låter jag själv ofta bli att kommentera på ”gamla” inlägg, eftersom jag liksom du tycker att det känns lite dumt. Fast jag vet att jag bara skulle bli glad om det var min blogg. Man är bra konstig ibland. 😉

      /L

      • Jo, men det är ju jättebra att svara även på gamla kommentarer, eller nya kommentarer på gamla inlägg! Tycker jag. Själv bloggar jag inte, än, men jag hamnar ofta på bloggar när jag söker information om allt från ättikstillverkning till väggisolering. Läser inlägget, och sedan kommentarerna, och sedan märker man hur det hela liksom ”dött” när bloggskrivaren inte svarar längre. Det finns fullt av desperata kommentatörer som ber på sina bara knän om uppmärksamhet, men det är som om de talar till en vägg. Sorgligt, men i och för sig förståeligt. Så då blir jag så glad på de bloggar där inlägget lever vidare i flera år efter att det blivit skrivet!

        Och ja, jag kan instämma i det där med att glömma att verkligen skriva det där inlägget. Mest på facebook då för min del. Hur det liksom känns oärligt när man sätter sig och skriver det flera dagar efter att tanken först kom. Men man får väl se det som att det hunnit mogna lite då, till skillnad från de mer impulsiva och inte så genomtänkta inläggen jag brukar skriva… 🙂

      • Jag håller med dig, fint när gamla inlägg lever vidare! 🙂 (Och ursäkta för sent svar på dina kommentarer. Jag försöker att alltid svara samma dag eller dagen efter, men just nu har jag så sjukt mycket att göra att det liksom inte går alla gånger.)

    • Nämen nu såg jag ju att du nämnde Kära Syster i kommentaren! Stort! Då tar jag mig friheten att svara på frågan ang kommentarer på gamla inlägg också: Vi har kopplat kommentarsfunktionen till mailkontot, så jag har ständig uppsikt över kommentarer oavsett hur gamla inläggen är (nu blir jag nyfiken på att se om det är vi som har en kommentar på ett inlägg från november att vänta…!). Vi kör Blogger/Blogspot, btw, så det verkar funka ungefär liknande som Livs WordPress.

      /Anna

  2. Men META! Nu höll jag på riktigt på att inte ens kommentera, fastän jag hade hela kommentaren i huvudet medan jag läste. Men jag skärpte till mig…(Och oj vad många gånger jag gått in på bloggar, även denna, för att kolla om skribenten svarat på min kommentar och så har jag inte ens kommenterat!) Det är exakt sådär med egna inlägg också, jag har hur många som helst som passerar under en veckan och när jag väl vill blogga om något är allt borta eller inaktuellt. För det är verkligen sådär med den direkta känslan, man måste smida medan järnet är varmt så att säga… Eller medan hjärnan är varm snarare.

    Men så kopplar jag det till det där romanskrivandet vi ägnar oss åt. Hur lätt är det egentligen där att få ner ord på pappret, oavsett hur bra idéer vi har? (Jaja, ibland flyter vi på, men skit i det nu). Man har en fantastisk idé för vad kapitlet ska handla om och hur hela boken ska sluta. Men för att komma dit måste hjärnan kopplas till fingrarna som måste kopplas till tangenterna och däremellan är det tillräckligt långa avstånd för att det där fantastiska idéerna som uppstår på ett ögonblick ska sippra iväg.

    Det är bara att gilla läget. Eller göra som du, försätta sig i samma tillstånd och ta tillbaka ögonblicken. Den gillade jag!

    Sedär, har kommenterat längre än på länge. Tack för det Liv!

    /Anna

    • Hehe, allra mest meta hade det ju blivit om du på riktigt glömt att kommentera, men då hade i och för sig ingen mer än du märkt det. 🙂 Tack för den här kommentaren, och alla andra! Jag ska försöka skärpa mig jag också, och kommentera lite mer, för det är ju så himla kul att få kommentarer. Att föra ett samtal, det är ju det allra finaste med att blogga, de gånger det blir ett samtal.

      Och som sagt, skönt att höra att det inte bara är jag som lider av den här sjukan. 😉

      /L

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s