Uppmuntra till liv

Det har knappast undgått någon att filmskaparen Malik Bendjelloul gick bort för några dagar sedan. Att han tog sitt liv, endast 36 år gammal. Jag kände honom inte, och givetvis har jag inte en aning om vad hans bevekelsegrunder var. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det hade någonting att göra med att det gått så oerhört bra för hans film Searching for Sugar Man. Gång på gång återkommer jag till Elizabeth Gilberts Ted Talk från 2009. (Jag har tipsat om hennes tal tidigare, så för er som följde min blogg redan för ett år sedan ber jag om ursäkt för upprepningen.) Hon pratar just om det; hur svårt det är att fortsätta arbeta som konstnär efter en gigantisk succé. Att vara relativt ung och veta att ens största framgång (kanske både konstnärligt och försäljningsmässigt) antagligen ligger bakom en.

Med stor humor, men också en underton av allvar berättar Elizabeth Gilbert om hur hon efter succén med sin bok Eat pray love blivit bemött som om hon vore drabbad av någon sorts förbannelse. ”Är du inte rädd” frågar folk, ”är du inte rädd att ingenting du skriver kommer att bli lika bra? Alls lika bra? Någonsin. Mer.” Hon pratar om hur vi i vårt prestationsinriktade och individcentrerade samhälle lägger allt ansvar för vår framgång på individen själv, i synnerhet när det gäller konstnärliga yrken, samtidigt som vi uppmuntrar myten om den lidande konstnären.

Varför gör vi så? För ja, jag inkluderar också mig själv i det där synsättet. Jag har skrivit en hel del om hur svårt jag tycker att det är att skriva, tänkt ännu mer på det, och det är en allmänt vedertagen bild att det ska vara svårt. ”En författare är någon för vilken skrivandet är svårare än vad det är för andra människor” som Thomas Mann lär ha sagt. Jag associerar skrivandet mycket med att arbeta med mina rädslor, och det är väl ok. Det är klart att det är svårt att skriva, åtminstone att skriva bra. Det är jobbigt att utvecklas, men det gäller faktiskt allting. Det är mycket annat som är svårt, utan att vi för den skull haussar upp det så till den milda grad.

Det var till exempel rätt svårt att ta civilingenjörsexamen också. Det är visserligen också allmänt accepterat, att vissa av kurserna på KTH var svåra att klara. Den stora skillnaden är att ingen pratade om hur vi var tvungna att jobba med oss själva för att klara av det, trots att det skulle ha varit lika sant som att säga det i samband med skrivandet. Ingen pratade heller särskilt mycket om vilka som hade den medfödda gåvan att förstå sig på matematik, och vilka som eventuellt inte hade det, trots att vi uppenbart hade olika lätt för oss. Att plugga in analytisk flervariabel analys var helt enkelt ett arbete som skulle göras, och som vi gjorde, utifrån våra respektive ambitioner förutsättningar.

Varför kan vi inte ha samma förhållningssätt till konstnärligt skapande? Som det är nu läggs en sådan oerhört stor tyngd på den skapande individen. Hela tyngden av ett misslyckande. Hela tyngden av en eventuell framgång. Är det verkligen så vi vill ha det? Som Elizabeth Gilbert säger: Wouldn’t it be better if we encouraged out great creative minds to live?

20140513_205527[1]

5 reaktioner på ”Uppmuntra till liv

  1. Det är en konstig grej det där. För å ena sidan just som du skriver om att få en gigantisk succé och sen behöva svara på frågor om man är rädd för vad som händer sen, å andra sidan att skriva som man som skrivande vet så är något man blir bättre på med tiden. Alltså att det faktiskt inte är så att man föds till något skrivande geni för i så fall skulle det finnas små barn som skrev hejdundrande succéromaner. Det är alltså rätt paradoxalt att tänka att man gör en dundergrej och sen är det förbi, det kan ju hända att man kommer på nåt nytt när man fortsätter skriva. Att man gör ännu en succé. I och för sig så är de där succéerna inte så vanliga och alltid gäller de ju inte ens det bästa utan mer vad som råkar gå hem. För vad är egentligen bra film, litteratur eller annat konstverk? Beror ju på betraktaren liksom.

  2. Hej, hittade din blogg via Författartipsbloggen. Såg att du pluggat på Folkhögskola 2007, var det på Åsa utanför Katrineholm. Jag gick där förra året, 4 helgträffar och sen hemmajobb o maila till varandra. Jag försökte få ihop en liknande träff efter vår avslutade kurs men det blev inget. Skulle gärna vilja få ihop ett gäng i Södermanland om det var möjligt. Jag såg inte när du skrev inlägget om detta, det kanske är gammalt… Nu redigerar jag min bok och bloggar, skriver även för scenen, ska till Östersund och ATR:s Festival nästa vecka med en egen pjäs. Läs gärna min blogg. http://www.piaw.se MVH Pia Widlund

    • Hej Pia, roligt att du hittade hit!
      Jag gick inte på Åsa, utan på Tärna utanför Sala. Jag ska både svara lite mer och bättre och läsa din blogg, men inte förrän om en liten vecka, för fram till dess har jag fruktansvärt mycket jobb…

      Ha det fint!
      /Liv

  3. Det är verkligen viktiga frågor du tar upp. Det väcker så mycket tankar i mig att jag har lite svårt att fokusera – men det kan ju också vara för att jag är trött och borde gå och lägga mig istället för att skriva ett svar på det här inlägget. Jag ska göra ett ordentligt försök att hålla mig kortfattad.

    Ja, det är nog så att vi fortfarande uppmuntrar myten om den lidande konstnären, konstigt nog. Men inte bara. Jag tycker ändå att det finns mer att välja på i form av identifikation som konstnär – det GÅR att vara en lycklig konstnär. Egentligen, om jag ska vara helt ärlig, så uppfattar jag det nog som att vi börjar gå åt ett håll där den riktigt lidande konstnären är ganska misslyckad, medan den lyckliga konstnären är riktigt lyckad.

    Och det tänker jag inte kommer så mycket av konstnärsmyten utan snarare av den allmänna framgångshetsen i vårt samhälle. Vi måste alla vara lyckade. Det gäller ju alla, inte bara konstnärer, men det kanske blir extra tydligt med konstnärer eftersom deras framgång är så exakt mätbar och så offentlig. Och på ett sätt hänger det kanske ihop, lidandet och framgången, för lidandet kommer ju inte bara av själva skapandeprocessen utan också av framgångshetsen.

    Jag tycker att vi skulle kunna vara väldigt mycket mer generösa mot varandra i allmänhet, konstnärer som icke-konstnärer. Låta varande och processer och vänskap ta plats lite mer i livet, och låta färdiga produkter och bedömningar vara lite mer i skymundan, även om det är svårt att vara utan helt och hållet. Det kanske är dit du vill komma egentligen, Liv. Varför värdera lidandet och varför värdera framgången. Varför kan vi inte bara vara istället? Det skulle vi alla må så mycket bättre av.

    /Linda

    (och jag inser att det här inte var att hålla sig kortfattad – kortfattad ligger helt enkelt inte för mig)

  4. Hej Linda och Mia!
    Tack för era fina och tänkvärda kommentarer. Jag känner att de förtjänar lite mer tid och fokus än vad jag just nu klarar av att ge dem, därför skriver jag riktiga svar på torsdag eller fredag. Innan dess jobbar jag alldeles på tok för mycket…
    /Liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s