Mina narrativ

På väg hem från jobbet igår lyssnade jag på Po Tidholms sommarprogram. Han hade många kloka saker att säga om avfolkningen i Norrland och glesbygd kontra storstäder, men det jag fastnade mest för handlade om någonting helt annat. Han pratade om att vi lever i en tid när alla förväntas ha ett narrativ, en förenklad och dramaturgiskt effektiv berättelse om sig själv, en berättelse som förmedlar våra liv och samtidigt styr dem i berättelsens riktning. Det här är jag. Det är det här jag vill. Detta är vad som har format mig. 

Det är precis det här vi håller på med, alla vi som bloggar. Vi skapar en berättelse om oss själva som skrivande människor. Genom att tala om oss själva som författare eller blivande/aspirerande författare blir det sant i större utsträckning än det skulle ha varit annars. Vi skriver vår berättelse, och sedan, och förut, och samtidigt, lever vi den.

Po Tidholm tycker att kravet på ett narrativ är problematiskt. Han säger (ungefär, jag citerar ur minnet): ”man kedjas fast vid en sanning, som kanske inte är mer sann än någon annan sanning.” Och vem kan egentligen veta säkert vad som beror av vad? Livet är alltid mer komplext än vad korrekt uppbyggd dramaturgikurva kan förmedla.

Just nu har jag liksom som Po Tidholm svårt att skapa ett narrativ, det är därför jag inte bloggat så ofta på sistone. Jag har svårt att hitta den rätta tonen i berättelsen om mig själv. Jag befinner mig liksom i en mellanperiod. Det är inte riktigt sommar, inte heller höst. Ledigheten är slut, avhandlingsarbetet har inte riktigt dragit igång för fullt. Jag är varken trött eller pigg. Jag läser böcker som varken är särskilt bra eller särskilt dåliga. Jag försöker hitta vardagsrutiner som fungerar. Jag tar lunchpromenader i det fina vädret. Det är trevligt, men inte dramaturgiskt effektivt.

20140905_094354[1]

8 reaktioner på ”Mina narrativ

  1. Oj, vilken press om man måste leva dramaturgiskt. Promenader och lagom bra böcker låter väl alldeles utmärkt. Småputtriga historier är inte att förakta 😉

  2. Måste lyssna på hela hans program, hörde bara delar och de var fantastiska. Plus köpte hans bok ”Norrland” på bokmässan förra året. Lite för att förlaget som gett ut den heter Teg, stadsdelen i Umeå där jag är född. Se där, ett litet sidospår.

    Det här inlägget är motsägelsefullt i det att det åstadkommer det du påstår dig inte kunna åstadkomma. Kanske är du lite vilse själv, men som läsare känner jag igen samma gamla Liv med det där trygga, sakliga och rätt poängtäta narrativ jag lärt känna. Genom bloggen.

    /A

    • Ja, gör det, definitivt lyssningsvärt! Jag blev väldigt sugen på att läsa hans bok, är den bra? Fint namn på ett förlag, och på en stadsdel för den delen.

      Tack! Och ja, jag såg ju det själv när jag hade skrivit färdigt inlägget. Det verkar som att den här mellanperioden är på väg att gå över, för annars hade jag nog inte kunnat tänka eller skriva det här. De små paradoxerna i tillvaron… 🙂

  3. Väldigt intressant det här med att leva dramaturgiskt. Det är ju väldigt förminskande då de flesta människor och större skeenden är mer komplexa än vad en enkel text kan beskriva. Lyssnade inte på Tidholms program men jag läste nyligen Kurt Vonneguts Breakfast of Champions där han skrev något liknande. Han menar att förenklingen av verkligheten som görs i litteraturen är skadlig då den får oss att se saker i svart vitt. Hela boken är någon slags motreaktion mot det. Det var innan bloggarnas tid. Undra vad han skulle tyckt idag.

    • Spännande resonemang! Jag både håller med och inte håller med Kurt Vonnegut. Fast mestadels inte. Självklart är all litteratur, liksom alla former av avbildning/tolkning av verkligheten förenklad. Däremot tycker jag inte att det är skadligt. Kanske om vi läste en enda bok, och tänkte på den som Sanningen Om Livet. Men om vi läser många olika böcker tror jag att alla dessa förenklade bilder tillsammans kommer att få oss att få en STÖRRE förståelse för livets komplexitet. Särskilt om vi samtidigt är medvetna om att det är förenklade bilder vi håller på med. Vad tycker du Disa?
      /L

  4. Det där har jag och en kompis snackat om mängder. Hur vi berättar oss själv, hur vi berättar allting. Det kan visst bli knepigt om man tror att det finns bara ett sätt att göra dramaturgi på, men jag menar att det går nog att bryta sönder också. För grejen är ju också att dramaturgi är något vi alltid sysslat med, redan innan skrivkonsten. Idag är det möjligen tydligare i att det just är så många berättelser överallt, inte bara kring typ lägerelden. Jag tänker mig också att det är ett sätt att förstå världen, att berätta den och sig själv. Alltså kan tala läääänge om detta, för tja, mycket spännande.

    • Ja, jättespännande! Jag tror inte heller det är möjligt att komma ifrån det där berättandet om sig själv. Oavsett om man gör det högt eller tyst, muntligen eller skriftligen, privat eller officiellt så finns det ju där. För mig handlar skrivande i allra högsta grad om att förstå genom att berätta, både världen och mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s