Manusläsning

Min början av 2015 går i manusläsandets tecken, inte egna manus, utan andras. För relativt länge sedan tackade jag ja till att vara testläsare åt två skrivarvänner. Det var två helt olika samtal vid två helt olika tidpunkter, men som det så ofta slumpar sig i livet (mitt liv i varje fall) så är det allt eller inget som gäller, på eller av. De blev de klara med sina manus nästan exakt samtidigt. Det första manuset damp ner i brevlådan två dagar före jul. Det andra skulle jag ha fått den 5e januari, men jag förhandlade mig till en veckas respit.

Nu läser jag alltså manus, och det är så fantastiskt roligt. Inte bara det, det var så länge sedan. Under ganska många år gav jag respons på flera texter varannan månad, och läste hela manus någon gång om året ungefär. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag läste någon annans text på det här viset (med undantag för en och annan liten novell). Jag har verkligen saknat det. När jag höll på som mest med att ge respons kunde det kännas lite mycket, som ytterligare ett måste att pussla in i vardagen, men nu känns det enbart lyxigt.

Extra roligt är att dessa manus är så olika på väldigt många sätt. Olika genrer, olika stil, olika språk (törs jag säga utan att ha läst ett ord av manus två, ja faktiskt utan att ha läst ett enda skönlitterärt ord av författaren till det andra manuset). De befinner sig också i olika stadier. Manuset jag läser nu är redigerat flera varv. Efter min läsning ska författaren göra några slutgiltiga ändringar och sedan skicka iväg boken till förlag. Det andra manuset jag ska läsa är ett råmanus. Jag blir de allra första yttre ögonen på texten som helhet.

Att läsa ett råmanus och en näst intill färdig bok är två helt olika uppdrag, som ställer helt olika krav på mig som testläsare. När jag började responsläsa andras texter för mer än femton år sedan (!?!) trodde jag att det skulle vara svårare att ge respons ju bättre och mer färdig texten var, att det skulle bli svårt att hitta någonting att säga. Det kan möjligen vara sant för kortare texter, en extremt välpolerad dikt eller kortnovell kan det vara svårt att peta i, men så snart texterna blir lite längre tycker jag nuförtiden att det är precis tvärt om.

Ett råmanus är spretigt, det ligger i sakens natur. Språket, intrigen, gestaltningen, dramaturgin, allt drar åt lite olika håll. Det är jättespännande, för det finns så många saker man skulle kunna plocka upp. Jag tänker på det som ett stort antal möjliga böcker som ligger överlagrade på varandra. Manuset skulle kunna bli vilken som helst av dem, men det kan inte bli alla samtidigt.

Där blir mitt uppdrag som testläsare dels att göra författaren medveten om de olika möjliga vägarna framåt, dels att försöka lista ut vilken av alla de möjliga böckerna det är som författaren vill och försöker skriva. Det är egentligen först därefter som det går att ge någon konkret feedback om vad som funkar och inte, och vad författaren bör göra för att lyfta boken. Vad är det som är kärnan och vad är spret? Det betyder att jag som testläsare måste hålla flera möjliga läsningar i huvudet samtidigt, och hela tiden ifrågasätta om mina kommentarer är i samma riktning som vad författaren vill.

Ett manus som har kommit längre är mer strömlinjeformat. Det är (förhoppningsvis) lättare att se vad författaren försöker åstadkomma. Det är lättare att hitta saker som spretar. En scen på fel ställe i en i övrigt tydlig dramaturgi blir nästintill självlysande. Dessutom blir författarens styrkor tydliga, vad han eller hon har förmåga att göra riktigt, riktigt bra. Därmed kan jag som testläsare se var dessa styrkor skulle kunna komma fram ännu mer, även i bitar som är helt ok.

Jag tar de här uppdragen på lika stort allvar, och båda kräver tid och engagemang. Men att läsa ett råmanus är definitivt mer krävande. Därför känns det helt perfekt att de här manusen kom i den här ordningen. Ett lättare uppdrag där jag kan skaka av mig min ringrostighet, det svårare sen. Linda, snart är jag redo för ditt manus!