Att börja, att fortsätta, att avsluta

Vid sidan av manusläsningen har jag ju det här andra lilla projektet också; min doktorsavhandling. På den fronten kan jag rapportera att a) det går framåt och b) jag ligger efter.

Den ena anledningen till att jag ligger efter är att jag är till naturen tidsoptimist. Jag överskattade kraftigt hur mycket jag skulle hinna/orka skriva samtidigt som jag var kursansvarig och huvudlärare till en masterkurs med 60 studenter under andra halvan av hösten. (Liksom jag varje år jag varit kursansvarig kraftigt överskattat hur mycket jag kan göra samtidigt.) Det är också detta jag använder som officiell förklaring till min försening. Tyvärr tror jag inte att det är den enda anledningen.

I ärlighetens namn följer min försening ett annat mönster som jag känner igen sedan tidigare. Jag är bra på att starta projekt. De är väl genomtänkta och har ett ambitiöst upplägg. De ser lovande ut. Jag gör en ambitiös plan som jag orkar följa, till och med överträffa ett litet tag, en månad, två månader. Sedan händer någonting. Framåtrörelsen planar ut, den avstannas inte helt, men den bromsar upp, kraftigt.

När jag rannsakar mig själv hittar jag två mekanismer som bidrar till att bromsa upp processen:

  • Jag börjar ta för givet att jag ska klara det. I början av ett projekt blir jag stolt när jag uppfyllt min arbetskvot för dagen eller veckan. Jag känner att jag verkligen har åstadkommit något. Men när jag klarat det dag efter dag, vecka efter vecka slutar jag att betrakta det som något svårt. När jag gör det slutar jag att bli stolt när jag klarar av en dagskvot, utan istället blir missnöjd om jag inte gör det. Och så pass ambitiösa är mina planer alltid, att utan stolthet och kämpaglöd orkar jag inte fullfölja dem någon längre tid.
  • Jag börjar ifrågasätta upplägget. Jag börjar se bortom det jag ursprungligen tänkt mig och vill att projektet ska bli mer, större, bättre. Jag återvänder till planeringsstadiet, omprövar mina beslut, gör nya bakgrundsstudier. Och visst blir det nästan alltid bättre det är därför jag kan fortsätta på det här sättet, motivera det för mig själv. Men samtidigt tappar projektet fart. Ibland går det bara långsammare. Ibland stannar det upp helt.

Precis det här, som jag känner igen från ett antal tidigare projekt, händer nu i mitt arbete med avhandlingen. Skillnaden den här gången är att jag kommer att fortsätta. Jag kommer bli klar. Jag måste. Det är mitt jobb att bli klar. Jag hoppas att det kommer att lära mig en del om hur jag ska göra för att skärpa mig, släppa, gå vidare, nöja mig, allt det där som man behöver göra för att till slut kunna kalla sig klar. Förhoppningsvis kan jag göra likadant med mitt skönlitterära manus sedan. (Edit: mina skönlitterära manus. Starta projekt är jag som sagt bra på.)

Tills vidare försöker jag glädja mig över att a) det går framåt. Jag har faktiskt 18 000 ord som både jag och min handledare tycker är helt ok. Det är väldigt mycket mer än ingenting.

20150112_125823

PS. Det verkar också som om jag börjar få svårt att hålla mig borta från bloggen, trots allt.

4 reaktioner på ”Att börja, att fortsätta, att avsluta

  1. Som med alla skrivprojekt så hör det ju till att man är tidsoptimist, vill mer och bättre, undrar om man borde jobba om alltihop, funderar på om man håller på att förlora förståndet, speciellt när man håller kurser vid sidan av alltihop. Och du har antagligen kommit till det skede då ivern med det nya är utflugen och målet för alltihop inte riktigt verkar synas nånstans. Håll ut bara, av nån anledning inser man plötsligt att man faktiskt klarade det, bara man liksom håller ut och tar sig igenom allt det där som inte är så lustigt. Jag hejar på dig!

  2. Å, jag känner igen mig så otroligt väl! I precis allting du skriver. Och just det där att om jag märker att jag kan och att min plan fungerar så slutar jag anstränga mig, det är nog det allra värsta. Det är som att jag tänker att: jaha, det här gick ju bra, då kan jag ta det lite lugnt eftersom jag kommer klara det. Det helt och hållet ologiska i slutledningen att jag kommer klara det även om jag slutar anstränga mig verkar aldrig hindra mig från att reagera så.

    Men du kommer att klara det, förstås. Fortsätt glädja dig åt att det går framåt, och kämpa på!

    Peppkramar!

    • Ja, visst är det konstigt! Och ännu konstigare att det går att se att det är precis det som händer, men att det händer ändå.

      Men ja, jag tänker klara det den här gången. Och jag tror att du också kommer att klara det, i ditt projekt, när den tiden kommer.

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s