Avskriven

Hjärnan är bra konstig. Jag har gått runt och trott att jag inte har tänkt på skrivande alls (och pustat och suckat för mig själv, för det är så tråååkigt att inte få tänka på skrivande). Men på något plan måste jag ha gjort det ändå. När jag väl började så rann bara texten ur mig. Jag har aldrig riktigt varit med om det tidigare, inte på det här viset.

Det var nästan som om jag inte behövde göra så mycket, orden kom av sig själva. Och det blev väldigt mycket skrivet väldigt fort, det vill säga för att vara mig. Jag vet att det finns många som kan skriva så mycket som jag gjort de senaste dagarna mest hela tiden, men jag har alltid varit en sådan som skriver i ultrarapid; funderar, formulerar, skriver om. Smakar på orden, läser högt. Skriver om.

”Hallå där”, tänker kanske någon nu, ”var hon inte med i Nanowrimo förra året? Skrev hon inte 50 000 ord på en månad?” Jo, det gjorde jag, och det var fantastiskt härligt på många sätt och jag lärde mig massor. Men. Det var ett för mig forcerat tempo. Jag klarade det på pur envishet, vilket jag är rätt säker syns på texten. Jag tror att den bitvis kommer behöva oerhört mycket redigering för att komma upp i den nivå jag räknar som färdig.

När jag skrivit de senaste dagarna har det varit annorlunda. Orden har fått komma i sin egen takt, ändå gled de ur mig mycket snabbare och lättare än de brukar. Som om de redan fanns och jag bara skrev ner dem. Nu har jag förstås ingen aning om huruvida det jag skrivit är bra eller inte, det tar alltid lite tid för mig att få tillräckligt med perspektiv för att se det. Men oavsett vilket är jag tacksam över att ha fått uppleva ett sådant enormt flyt. Det hade jag inte väntat mig, särskilt inte just nu.

Nu känner jag mig lugnare än på länge, både i skrivandet och i livet. Jag har skrivit av mig en massa saker som jag uppenbarligen gått runt och formulerat i smyg. Det känns lite som om jag kommit ikapp mig själv. Och för första gången på över en månad har jag faktiskt lust att skriva på min avhandling, på riktigt.

2014-12-29 09.14.46

6 reaktioner på ”Avskriven

  1. Jag tror att det kan bli sådär när något är färdigt på insidan. När det är färdigtänkt – men framförallt färdigkänt, färdigprocessat. Då kan det rinna ur en på det där sättet.

    Jag är så glad för din skull! För att du hittat tillbaka till skrivandet i allmänhet, men särskilt för att något stort och viktigt runnit ur dig och hamnat på papper – vackert och tydligt formulerat och avgränsat, istället för att vara inuti dig, ihopskrynklat och gömt. Och för att det lämnat plats för lite mer lust och motivation att skriva avhandling: det är sådant som hjälper ganska mycket i livet och vardagen.

    Kramar!

    • Tack! Så är det nog. Och när jag tänker efter så är det nog det som gör att jag skriver så långsamt i normala fall; att det tar tid för mig att cirkla mig fram till exakt vad det är jag vill säga, och vilka karaktärerna egentligen är.

      Kram!

  2. Det uppdämda behovet. Så när man släpper ut flödet så ja, flödar det. Så är det ibland vid lång paus. Andra gånger får man jobba på det, om man ska hitta in i något liksom. SÅ om det flyter fram då har man all orsak att vara glad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s