Var kommer alla nya projekt ifrån?

Med jämna mellanrum tänker jag att jag ska bara ska skriva lite, helt och hållet för mig själv och utan några tankar på att det ska bli någonting. Fullständigt kravlöst och härligt. Oftast har jag några rader i huvudet just då, som känns just kravlösa. Jag öppnar ett alldeles nytt dokument, samtidigt som jag tänker på mig själv liksom utifrån. Jag tänker: nu ska jag bli en sån där person, som kan ägna sig åt lustfyllt och kravlöst skrivande, till exempel i en anteckningsbok som jag kan bära med mig lite överallt och det ska bli så härligt.

Och så skriver jag, meningen jag hade i huvudet och lite till. Jag sparar ner det fullständigt kravlösa dokumentet i min mapp för kravlösa dokument som jag döpt till ”Irrbloss och trådar”. Men sedan händer någonting. Utan att jag riktigt märker det skiftar det fullständigt kravlösa form och tar skepnaden av ett nytt projekt. Inte bara det; Det Nya Projektet, större och viktigare än alla andra tidigare projekt. Visionen är tydlig, jag ser vad jag har gjort hittills, vad jag behöver göra härnäst och hur mycket som är kvar. Det är också härligt, men inte särskilt kravlöst.

Så blev det givetvis även den här gången. Jag började skriva i måndags, rakt ur hjärtat bara, och en halvtimme senare satt jag där med ett nytt projekt som jag inte kan tänka mig att vara utan.

Det är inte bara i skrivandet jag håller på så här. När jag köpte längdskidor för några år sedan och för första gången sedan jag var tio gav mig ut i spåren började jag redan på tredje rundan fundera över vilken snittfart per kilometer jag skulle behöva hålla för att ta mig igenom vasaloppet på maxtid. När jag bakade en bröllopstårta åt en vän, och sedan åt flera, kändes det helt naturligt att kolla upp vilka krav livsmedelsverket ställer på professionella cateringfirmor. Och så fort jag lärt mig göra rosor av modelleringschoklad började jag räkna ut vilket pris jag skulle behöva sälja dem för för att få en rimlig timlön och vilka butiker som kunde tänkas vara intresserade av att ta in dem. (För nej, livsmedelsverket skulle aldrig godkänna mitt kök som cateringkök, men det finns däremot en chans att de skulle räkna chokladrostillverkning som modifiering av färdiga livsmedel vilket jag sannolikt kan få tillstånd till.)

Det kommer liksom av sig själv. Jag har haft mycket nytta av den här egenskapen genom åren. Den får mig att ta lite modigare beslut i vardagen mest hela tiden. Till exempel fick den mig att omedelbart börja öva på sväng i nerförsbacke på skidorna, trots att jag egentligen inte vågar. (Man måste kunna svänga i nerförsbacke om man ska åka vasaloppet. Det kommer ju folk bakom.) Även om jag aldrig skulle åka vasaloppet har det gjort mig bättre på att åka skidor.

Men jag har också haft ganska mycket problem på grund av den här ådran för storhetsvansinne eller vad man ska kalla den för. Det är svårt för mig att acceptera att ytterst få av alla de här projekten når så långt som jag vill. Jag hade länge svårt att förstå varför. Var och en för sig är de här projekten nämligen fullt realistiska, åtminstone de flesta av dem. (De enda chokladrosor som finns att köpa är förskräckligt fula, formpressade saker med plastskaft som dessutom är jättedyra. Helt ärligt, det finns en marknad.)

Det som däremot inte är realistiskt är att göra alltihop samtidigt. Jag kan inte ens skriva alla böcker som jag tycker mig ha påbörjat. Inte ens om jag låter bli att åka vasaloppet.

2014-01-18 10.58.17

14 reaktioner på ”Var kommer alla nya projekt ifrån?

  1. Å, varför är det så lätt att hamna där Uttrycket All – in känns på rätt plats. Bra egenskap men tenderar att bli rätt jobbigt för omgivningen – också. 🙂
    Hoppas du hittar rätt sak att fokusera på.

    • Hehe, ja, det kan säkert vara jobbigt för omgivningen. 🙂 Jag försöker att censurera mig, och många av mina storhetsvansinnen håller jag helt för mig själv. Men ibland när jag tar upp ett samtalsämne över middagen hemma, helt apropå bara, utan att nämna några storslagna planer alls, händer det att min fru tittar misstänksamt på mig och säger: ”jaha, och hur många böcker har du läst om det här nu då?” Ofta följt av: ”hur kommer det sig att det alltid värre än jag tror?” Så visst har du rätt. 🙂

  2. Jag tycker att det är häftigt. Att liksom sikta högre och ha drömmar. Det är ju hur tufft som helst. Och på nåt vis tycker jag det är skönare att höra att andra liksom också gör så, för sen finns ju den andra kategorin också, de som gör sig mindre än de är. Som talar om att skriva för skrivbordslådor och hobbyskida, gillar att baka lite så där. Jag menar vad är det för fel på att tänka vidare, oberoende av om man kommer att bli proffs på allt.

    • Kul att du känner igen dig! 🙂 Det som jag tycker är mest häftigt är att det inte känns som något jag gör, utan något som bara blir. Bara att åka med liksom, och det är väldigt härligt.

      Det jag behöver lära mig för att det här ska bli en positiv drivkraft i ännu större utsträckning är att vara stolt över det jag faktiskt gör. Det är jag fortfarande ganska dålig på, även om det var ännu värre förut. Inte ens när jag når ett långsiktigt mål lyckas jag alltid vara stolt, för när jag väl kommer dit har drömmarna flyttats framåt. Men jag övar mig.

  3. Undrar om en gren av det där är att alltid hamna i sektioner eller styrelser för allt man håller på med. Varför bara rida lektion en gång i veckan, gå till studentnationen eller jobba som frilans när man kan gräva ner sig helt? (Fast jag har blivit ”bättre” nu. Eller?)

  4. Jag känner också igen mig väldigt väl – även om det i mitt fall inte skulle hända att jag började fundera på vasaloppet 🙂 Men däremot är det alltid så i skrivandet, jag har hur många projekt som helst som startade med en liten tanke på något som ofta bara var just ett par rader. Och likadant när jag ritar och målar. Jag vet inte hur många påbörjade barnböcker med illustrationer jag har, eller hur många påbörjade ”utställningar”. Men i mitt fall kommer jag alltid av mig ganska tidigt, eftersom det alltid dyker upp ett annat projekt och jag har svårt att fullfölja mina planer.

    • Jag försöker tänka att vi lär oss en hel del också av de projekt som bara blir halvfärdiga. Så att den utställning du faktiskt gör kommer att ha gjorts möjlig även av de som bara blev påbörjade eller kanske bara tänkta. Men det är klart, vi måste lära oss att ibland gå hela vägen också. Du är ju på god väg nu. 🙂

  5. Jag tycker att du ska byta ut ordet storhetsvansinne till mycket kreativ person. Jag känner delvis igen mig och säger ofta till mig själv: Du kan inte genomföra allt du vill (receptet för utbrändhet), men för att lyckas genomföra en riktigt bra idé så måste du ha ett helt gäng som är bra och som konkurrerar och som slipar varandra. Det du också kan är att jobba på attityden till allt du kommer på. Att du inte sörjer det du inte hinner utan gläds med det du gör. Så jobbar jag (ibland) :-).

  6. Själv så har jag också börjat med längdskidsåkning efter ett avbrott på cirka 35-40 år då jag tävlade i pojkklasserna. Redan efter första rundan började jag fundera på den perfekta vallningen och kastade mig över google och började forska. Lite så är det med allt även här. 🙂

  7. Ah, det där med att låta många idéer slipa varandra var ju bra!

    Annars försöker jag, börjat nyligen, tänka att jaja, det och det projektet behöver ju inte ske just nu. (För det mesta är det stressande med alla borde-projekt, dock.) Men jag övar på det. Att ja, har jag lust att skriva på det här nu så gör det då. Skivan kan faktiskt vänta. (Eller så har det med ålderskris att göra, att jag just nu inte har någon kris och alltså lättare kan skjuta saker på framtiden.)
    Samt att tänka att ja, just nu känns det som om det här är det stora projektet som ska bli färdigt och ta mig in i den stjärnprydda framtiden eller något, men att det är en övergående känsla som egentligen inte har något med projektet i sig att göra.

    • Haha, det var ett härligt sätt att se på det, att det handlar om frånvaron av en ålderskris. 🙂 Det låter skönt i vilket fall som helst!
      Men det är en svår avvägning det där, balansgången mellan att inte pressa sig för mycket, men ändå förmå sig till att (ibland) göra färdigt. För även om det är precis så som du säger, att den där känslan av hur viktigt ett visst projekt är för ens stjärnprydda framtid är övergående, och det med rätta, så tror jag ändå att varje projekt för oss en liten bit närmare den där framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s