Att närma sig poesin

Trots att jag under större delen av mitt vuxna liv har läst dikter regelbundet, och även återkommande skrivit poesi, kämpar jag ibland fortfarande med ett märkligt mindervärdeskomplex inför det här med dikter. När jag läser poesi som inte berör mig är min första tanke fortfarande att jag inte förstår något som jag borde förstå. Inte att jag kanske helt enkelt inte tycker om det. Och visst, jag har periodvis haft en liknande prestationsångest inför vissa romaner också, men den har varit lättare att bli av med.

Ärligt talat förstår jag inte vad den här myten om att poesi är och ska vara svårt kommer ifrån. När de är som bäst är ju dikter oerhört okomplicerade, de kan tränga in i hjärtat och förmedla en stark känsla utan att ta omvägen via förnuftet. Varför kan inte jag (och många med mig) låta mig nöja med det. Ibland drabbar dikter. Ibland inte.

Jag försöker naturligtvis sluta med det här tramsandet, för sanningen är att jag gillar att läsa poesi (eller snarare, viss poesi). Jag försöker att helt enkelt lära mig att se vad jag uppskattar, för att lättare kunna hitta mer av den sorten, och vad jag inte gillar (för att lättare kunna undvika den).

Jag har kommit fram till att jag närmar mig poesi från två håll, något förenklat, men ändå. Ibland läser jag poesi, liksom jag läser nästan alla typer av böcker. Vad jag uppskattar då tänkte jag skulle få bli ett eget inlägg, en annan dag. Men jag har också ett annat, associativt förhållande till vissa dikter, sådana jag kan utantill. Ibland dyker en hel dikt, eller bara några rader upp helt utan att jag har letat efter den, som en kommentar till mitt eget liv och den sinnesstämning jag befinner mig i precis då.

Istället för:
Tjoho! Det där trodde jag inte att jag skulle klara
tänker jag:
”Vad fruktar jag? jag är en del utav oändligheten!” (Edith Södergran)

Man kan tänka:
Men åh, jag kommer liksom inte till min rätt när jag är så här trött
eller:
”Jag bärs i min skugga, som en fiol i sin svarta låda” (Tomas Tranströmer)

Antingen:
Herregud, jag undrar vad jag ska jobba med när jag har disputerat.”
eller:
”Se framför henne dimma, och bakom henne natt.” (Viktor Rydberg)

Ja, ni fattar. Det tillför en annan lite mer storslagen dimension till vardagens ofta futtiga små funderingar. Det tilltalar min melodramatiska ådra. Ibland kan också poesi sätta ord på situationer och känslor som är svårfångade (vilket jag tycker är lite av poängen).

Eller som Berglins så fint sammanfattar det, i ett av utklippen på mitt kylskåp:

2015-01-28 19.30.06

10 reaktioner på ”Att närma sig poesin

  1. Hahaha! Å vad härligt! Ja, jag kan verkligen känna igen mig ganska mycket i Heidenstam ibland 🙂

    Du har så rätt om det där med mindervärdeskomplex i relation till poesi. Jag tror att nästan de flesta har det. Det är faktiskt ganska tramsigt. Man gillar ju det man gillar, oavsett om det är poesi, prosa, dramatik eller musik eller något annat. Det är märkligt att det ska kännas så annorlunda just med poesi.

    Måste vara helt fantastiskt att kunna omvandla sina tankar och känslor till så storslagna citat! Det tilltalar min melodramatiska sida också 🙂 Men jag kan nog inte en enda dikt utantill – bortsett från Dan Andersson och det är ju för att jag lärt mig dem som sånger. Får öva in några riktigt bra citat som jag kan använda när det känns som att det behövs…

  2. Ja, jag undrar när det händer, när vi lär oss att poesi är krångligt. I skolan? Hemma? På biblioteken? Av varandra?

    Men kanske att det är på rätt väg med det där. Flera förlag har ju gett ut diktsamlingar som pocket de senaste åren, både klassiker och nyskrivet. Och diktsamlingar som står rygg mot rygg med chicklitt i pocketshop ser liksom inte så värst farligt och finkulturellt ut…

    Jag vet inte varför, men jag har alltid haft rätt lätt för att lära mig saker utantill. Vissa dikter har helt enkelt fastnat, och nu sitter de där. Fast ibland kommer jag ihåg fel förstås. Det finns en dikt av Bo Setterlind, Tillägnan tror jag den heter, som jag alltid blir förvånad när jag ser i skrift. I mitt huvud är några ord utbytta, för jag skulle vilja att det stod så istället. 🙂

    • Berglin är så träffsäker i sina iakttagelser :-). poesin har jag försökt närma mig också men det blir oftast så klyschigt när jag ska försöka själv…lyckas inte så bra med omskrivningar av tillstånd och känslor etc men det kan vara bra terapi ibland 🙂

      • Men är det inte i klyschorna vi alla måste börja? Jag tänker att det är ofrånkomligt, i allt skrivande, i alla genrer, att man börjar med att härmar andra och först därefter kan hitta sin egen röst.

        Och terapi i form av skrivande är inte så dumt ibland. 🙂

      • Liv, Jo visst är skrivandet en väldigt bra terapi. Ja klyschorna får man nog låta komma på vägen 🙂 Men det är så lätt att bli självkritisk :-S

      • Det är väl i och för sig inget fel i att bli självkritisk, det är ju en väg att bli bättre. Men synd om självkritiken leder till att man helt och hållet slutar. Ingenting här i världen blir ju perfekt på första försöket… 🙂

  3. Att förstå poesi kan också handla om sinnesstämning. Alltså ibland är det omöjligt att förstå vissa saker som man senare kan ta till sig för att man mår annorlunda och just då behöver texterna.

    Men visst, jag tycker inte att man ska behöva intressera sig för poesi som helhet, lika lite som man behöver bry sig om alla romaner. För man gillar bara inte allt. Men poesin är långsam, kräver mer och långsammare läsning. Också det som först kan verka svårt kan ju öppna sig om man inte förstå det som helhet utan som enskilda delar.

    • Så är det ju, att poesi kräver en långsammare och ofta mer koncentrerad läsning. Och det handlar ju delvis om att lära sig också, liksom det gör i alla genrer (och även andra konstformer). För många år sedan var jag med och spelade på tonsättarfestivalen i Visby. Det var en hel vecka fylld av nyskriven konstmusik. Till en början tyckte jag bara att alltihop lät väldigt konstigt, men efter att ha levt i det några dagar började jag kunna urskilja nyanser, och så småningom också min egen smak i den musiken. Jag tänker att det kan vara lite samma sak med ”svår” poesi, men att det ändå måste vara ok att följa sin nuvarande smak. Och att utmana den lite långsamt, utan prestationsångest. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s