Det jag ville och det som blev

Det finns en överhängande risk att ni som läst de senaste inläggen här och hos Linda tänker: ”herregud vilken klubb för inbördes beundran. Det är klart att hon är glad och tacksam över att få Lindas ögon på sin egen text, för Linda älskade den ju uppenbarligen.” Jag skulle vilja nyansera den bilden lite grann.

Det är lätt att ge respons på en text man tycker om. Den responsen är också lätt att ta emot. Någonting som däremot är oerhört svårt är att ge respons till en PERSON man tycker om på en text man INTE tycker om. Jag har varit med om att ta emot sådan respons också och jag vill att ni ska veta att jag var tacksam även då. Faktum är att jag så här i efterhand är nästan ännu mer tacksam över den responsen. För om inte de som läste mina texter på den tiden då de inte var särskilt mycket att hänga i granen (eller någon annanstans heller för den delen) vågat vara ärliga och om inte jag hade vågat ta till mig det de sa så skulle jag inte ha kunnat skriva en diktsamling som Linda eller någon annan vill säga så fina saker om. Inte nu i alla fall, kanske om tio år, eller femton.

Det fanns en tid när jag grät varje gång jag fick respons, när jag åkte hem från skrivträffar och var missnöjd och frustrerad över mitt eget skrivande. Varje gång under flera års tid närmare bestämt. Jag grät inte för att någon på något sätt varit taskig. De sa positiva saker också, och kritiken var oftast mjukt inlindad och förklädd till personlig smak, men jag valde att fördjupa mig i den och dra fram den. Det som hände då var exakt det jag skrev om igår, det som ska hända vid bra respons: jag fick en objektiv blick på min egen text. Jag grät för vad jag själv såg då. Glappet mellan det jag ville skriva och det jag faktiskt hade skrivit var så stort att det var smärtsamt att få syn på. Jag tänker mig att det är det som är det svåraste med refuseringar; inte att någon annan avvisar ens text, utan att man själv tittar på den med nya ögon och förstår varför. Men det är bara genom att förstå varför som vi kan bli bättre.

Det var inte mina idéer det var fel på under den här perioden. Det tror jag att det rätt sällan är. Vad som helst kan nämligen bli bra bara det är tillräckligt väl genomfört. Karl Ove Knausgård kan skriva om hur han går och köper chips och det kan bli intressant att läsa. Därför tycker jag att frågan ”är den här idén värd att arbeta vidare på?” är irrelevant, eller kanske snarare fel ställd. Svaret är alltid: ”ja, om det blir tillräckligt bra.” Frågan vi alla måste ställa oss när vi skriver är istället: ”är jag beredd att lägga ner det arbete som krävs för att den här idén ska bli tillräckligt bra?”

För att kunna svara på den frågan behöver jag få syn på det där glappet. Att skriva är som att stå i öppningen till Platons berömda grotta och försöka få skuggfigurerna på väggen att likna de verkliga föremålen. Jag vet vad jag försöker skriva, men vad är det jag faktiskt har skrivit? Är det en skarp siluett eller en oformlig klump som avtecknar sig på väggen?

Nuförtiden är glappet mellan det jag eftersträvar och det jag lyckas få ner på papper oftast mindre än det var säg 2007. Det finns fortfarande, naturligtvis, men det känns inte lika oöverstigligt, inte lika hopplöst att närma mig. Så Emma, Anna, Marie, Lisa, Mia, ni som läste mina texter redan då; tack till er! Och tack till mig själv som klarade av att lyssna även när det gjorde ont.

2014-07-10 11.23.13

10 reaktioner på ”Det jag ville och det som blev

  1. Nämen å! Det här inlägget får mig att gråta lite. (Ljug förstås, men jag blev faktiskt fuktig i ögonen.) Å vad du sätter fingret på rätt sak och lindar det i ord med den äran. Det där glappet liksom. Det precis vad respons handlar om.

    /Anna

  2. Att få syn på det där och kunna formulera det som om det var det enklaste att säga. Jag är full av beundran över din formuleringsförmåga och håller med. Man behöver sina modiga kritiska läsare. Även om man önskar att man själv klarade av nivån man bestämt. Så fint sagt.

  3. Alltid så fantastiskt hur du lyckas sätta ord på dessa företeelser som man så väl känner igen sig i. Vi har ju pratat om det förut, men det är som att jag först nu förstår. Och förstår mig själv också, kanske.

    • För mig blir saker och ting alltid klarare när jag formulerar det i skrift. Även sådant jag vetat, eller trott mig veta, länge. Det är nog därför jag har fortsatt att blogga. Men det här att det ibland kan bli klarare för någon annan av att läsa är en fantastisk bonus. Så tack! 🙂

  4. Ja, det är precis det som är så fantastiskt med respons. Att få hjälp med distansen. Åh, vad skulle man göra utan den distansen, det är ju nästan omöjligt att utvecklas utan den. Eller som du säger Liv, det skulle ta tio, femton år. För mig gjorde det nog det. Jag utvecklades i väääldigt långsam takt fram tills jag hittade skrivgruppen. Sedan liksom exploderade det. Så tack skrivgruppen!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s