Att gestalta akuta situationer

Sådär. Nu är jag ute på andra sidan av min hysteriska jobbvecka. Jag överlevde och vad mera är, jag är ikapp. (Hurra! Jubel och fröjd!) Men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle säga att jag i och med detta har återgått till att kunna ägna mina tågresor åt responsläsning av Lindas manus. Ni som läser skriviver-Lindas blogg vet att hon är en mycket generös person, och hon har sagt att jag gärna får dela med mig här om allmänna skrivrelaterade aha-upplevelser jag fått av att läsa hennes manus och det tänkte jag göra nu.

En fantastisk bonus med att responsläsa andras texter är att man kan göra så många upptäckter om hur skrivande i allmänhet fungerar medan man läser. Det är nämligen oerhört mycket lättare att vara klarsynt och smart i förhållande till någon annans text än med sin egen. Jag vet inte hur många gånger som jag fått höra att en specifik lösning i någon av mina texter inte funkar, utan att jag vare sig trott helhjärtat på det eller fattat varför. Men så har samma misstag dykt upp i en text jag responsläser och då minsann, då kan jag omedelbart se 1) att det inte funkar, 2) exakt vad det är som inte funkar, och 3) varför. Nu har jag alltså hittat en sådan sak, nämligen: varför blir det så ofta fel när man ska gestalta akuta situationer, till exempel akut rädsla?

Jag har läst otaliga passager i publicerade böcker som försöker gestalta akut rädsla utan att sitationen verkligen känns i mig, jag har själv försökt skriva sådana utan att lyckas, och nu dök det precis upp ett sådant ställe i Lindas manus.

(DISCLAIMER: Ni ska veta att Linda generellt sett är väldigt bra på att gestalta. Jag skulle säga att hon är ovanligt bra på det. Det är därför det blir så tydligt och pedagogiskt när det plötsligt inte funkar lika bra.)

När jag ska gestalta någonting som är svårt så brukar jag väldigt ofta falla tillbaka till fysiska reaktioner. Hur reagerar kroppen på det här? Att landa i en karaktärs kropp en liten stund brukar få samma effekt som att ta ett djupt andetag och landa i sin egen kropp i verkliga livet: ökad närvaro i nuet.

När jag (och många med mig) försöker gestalt rädsla är det så jag har närmat mig det. Vad händer i kroppen? Pulsen går upp, jag kan känna hjärtslagen i halsen, bröstkorgen snärjs åt, det blir svårt att andas. Jag kallsvettas och blir torr i munnen, kanske svider det i halsen. Allt det där stämmer. Ändå tenderar det att funka jättedåligt när jag skriver in det i texten. Varför?

Jo: Om jag (för att ta ett hypotetiskt exempel) skulle befinna mig på en plats jag inte känner till och där jag egentligen inte får vara, och om jag dessutom blir jagad av en synnerligen obehaglig varelse som inte är av denna världen; då tänker jag inte: ”hmmm, undrar hur det känns i kroppen just nu? Ojojoj vad mitt hjärta bultar! Är jag inte lite torr i munnen?” (OBS! Min egen raljanta formulering, absolut inte Lindas.) Nej, i en sådan situation koncentreras varje del av mitt medvetande på FLYKT, möjliga vägar bort, avståndet till den som jagar mig, hur den låter, vad som skulle kunna hända om den kom ikapp, sådana saker. Det är där karaktären befinner sig just då, och därför kommer varje inpetad mening om höjd puls bli distansskapande, inte gestaltande.

Medvetenheten om kroppens reaktioner kommer först efteråt, när den akuta faran redan är avvärjd. Då kan vi ge oss hän åt rusande hjärtan och darrande ben, men inte tidigare.

DISCLAMER 2: Jag hoppas verkligen att ni nu inte får för er att jag inte tycker om Lindas manus. Det gör jag. Det är nämligen jättebra.

Att gestalta akuta situationer

12 reaktioner på ”Att gestalta akuta situationer

  1. Aha. Jag förstår. Du har nog väldigt rätt, förstås. Jag har ju en tendens (tänker jag själv i alla fall) att befinna mig ganska mycket i kroppen på mina karaktärer, jag gillar att tänka precis så där – vad händer i kroppen när man blir rädd? Men det är klart, att även om något faktiskt händer, så är det inte alls säkert att man borde beskriva det. Jag är väldigt glad att du läser mitt manus och talar om sådana här saker för mig 🙂

    Jag håller förövrigt förstås helt med dig om att det är så himla mycket lättare att komma på vad som inte fungerar och varför när man läser andras texter. Det är en av de sakerna som gör att det är så otroligt lärorikt att responsläsa.

    Åååh vad jag längtar tills vi kan prata på riktigt om mitt manus! Snart börjar jag räkna dagarna…

    • Jag har ju också en sådan tendens. Oftast tror jag att vi har nytta av den. Jag tror i sådana här lägen att det är bra att veta hur det känns i kroppen även om man sedan väljer att inte skriva det. Jag har börjat tänka på det lite som research (utvecklar i ett eget inlägg.) Jag har massor av ställen i mina texter som jag inte fattar varför de inte funkar, eftersom jag skrivit dit försök till gestaltning som jag även i efterhand upplever som ”sann” men som ändå inte funkar.

      Jag längtar också! Mest längtar jag efter att prata text och skrivande ”live”, i realtid. Det är ju fantastiskt att diskutera skrivande här i bloggvärlden, på din och min och andras bloggar, men det blir ju alltid minst timmar, oftast dagar mellan diskusisonsinläggen. Med min lite otåliga läggning så kan det ibland kännas frustrerande, som att det aldrig lyfter riktigt. (Ibland är det bra förstås, man hinner komma på andra typer av saker.) Men när vi pratar om ditt manus, då kommer vi att kunna fortsätta direkt! 🙂

  2. Det har du helt rätt i. Undrar hur jag har gjort? Folk tenderar att vara en smula rädda i min bok (oj, att skriva bok istället för manus) men inte nödvändigtvis så att de akut rusar ifrån någonting. Jag vet att jag har tangerat tanken du skriver om, men om jag sen skrev enligt den… Vågar inte kolla.

  3. Hmm, har nog fått det där om fysiska grejer som skrivtips någon gång, och säkert gett dem vidare så ofta jag kunnat. (Kanske de inte gällde just rädsla-situationer däremot.) Men jag inser att jag nog får revidera det en aning efter att ha läst det här. 🙂
    Får ta mig en funderare på när man är fokuserad på sin kropp och när man inte är det. Tex om man är nervös tror jag det borde funka förträffligt. När man har alldeles för mycket saliv i munnen och känner hur man blir alldeles för röd och inte kan tänka en vettig tanke.

    • Jo, det är ju OFTAST en bra grej att falla tillbaka på fysiska reaktioner, det är ju det som är så lurigt. Och som du säger; när man är nervös är man ju oerhört medveten om sig själv och sin egen kropp, särskilt om det är frågan om social nervositet. Så då är det ju perfekt att gestalta på det viset.

  4. Jag håller verkligen med om att det är mycket enklare att se varför vissa sätt att skriva inte fungerar när man läser andras texter. Och det där med gestaltning av plötslig rädsla försöker jag komma på hur jag själv skriver. Jag har tendensen att som Linda skriva utifrån hur jag känner i min egen kropp. Får nog ta med mig det där när jag går igenom manuset igen :). Tack för att du delade med dig av den här erfarenheten! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s