Bara 99 kvar

Igår förmiddag fick jag mitt allra första refuseringsbrev. Det var ett standardsvar per mejl från ett av de största förlagen, ungefär så opersonligt det blir med andra ord. Jag har alltid ställt in mig på att det kommer att bli väldigt jobbigt att få refuseringsbrev, att jag kommer bli ledsen på gränsen till förkrossad och börja ifrågasätta värdet på det jag själv gjort (något jag har alltför lätt att göra). Till min stora förvåning blev det inte alls så.

Det var nästan som om ingenting alls hade hänt. Jag försökte att verkligen känna efter, leta efter mina förväntade reaktioner. Var jag ledsen? Nej. Besviken? Egentligen inte. Tvivlar jag på min text? Inte mer än förut. Den är varken bättre eller sämre än den var för en vecka sedan. Den är sin egen.

Det enda jag hittade var en stark déjà vu-känsla. Det tog ett tag innan jag kom på vad jag associerade till, för det ligger sjutton år tillbaka i tiden. Men nu vet jag.

Jag var femton år och höll på att lära mig rida. Mitt mål var att på bara ett par år gå från att aldrig ens ha träffat en häst till att kunna hoppa 1,20-metershinder (jag tränade och tävlade i modern femkamp där ridning är en av grenarna).

Man brukar säga att det inte går att bli en bra ryttare utan att först trilla av hästen minst hundra gånger. Mina träningskompisar trillade av åtskilliga gånger och satt upp igen, men inte jag. Jag gjorde mig modig, jag gjorde mitt bästa, månaderna gick. Jag slutade att bara åka häst och började att faktiskt rida, jag hoppade över 50-cm-hinder, 70 cm, 80 cm.  Så en dag när vi tränade galoppombyte hände det. Min häst tvärnitade och kastade sig åt vänster, jag fortsatte rakt fram.

Jag låg där med sågspån i håret och tittade upp mot himlen, lite omskakad efter fallet naturligtvis, men alldeles lugn och konstigt nog också lite nöjd. Och jag tänkte: jaha. Då var det bara nittionio gånger kvar.

Precis så känns det nu.

IMG_20150509_121729[1]

18 reaktioner på ”Bara 99 kvar

  1. Hahaha – vad underbart! Vad helt otroligt och fantastiskt underbart, att ha en sådan déjà vu i refuseringssammanhang. Vad skönt. Det är hundra procent rätt sätt att förhålla sig till en refusering tänker jag, även om jag verkligen inte tror att du kommer behöva uppleva nittionio stycken. Som alltid är du så himla cool 😉

    • Jo, lite mer konstruktivt än att bli förkrossad. Men jag tror att det är svårt att bestämma sig för hur man ska reagera känslomässigt, och kanske kommer det att kännas värre en annan gång. Jag är tacksam för att jag känner så här just nu.

  2. fast man kan inte låta bli att hata det där sättet som de skickar ut såna där små mejl på. helt utan ansträngning… blä!

    • Jo, det är klart. Men jag har svårt att helt och hållet tänka så, eftersom jag inte själv kan komma på något realistiskt alternativ givet den enorma mängd manus som kommer in. Den relativt lilla ansträngning det tar att skicka ett standardsvar blir ändå en avsevärd arbetsinsats när den multipliceras med flera tusen…

  3. Är inte vi debuterande författaraspiranter liksom lite inställda på refuseringar ändå, precis som du säger att det ingår. Man ska få refuseringarna, bara att fortsätta ändå för det hör till. Självklart är drömmen ett ja på en gång, men vetskapen att det nog inte riktigt blir så, inbillar jag mig, håller oss på jorden så att säga 😉

  4. Skönt att läsa om ditt sätt att hantera refuseringsbrev. Det är väl tyvärr en del i författarskapet. Jag bär med mig Nennes konstaterande att det som kännetecknar utgivna författare är att de fortsätter att skriva. De tänker nog lite som du, bara 99 kvar. Det blir en himla massa text om det ska vara så många 🙂
    En sak till. Skönt att höra att du är lika mänsklig som alla vi andra dödliga. Jag hade nästan förväntat mig att du skulle slippa den sortens tråkiga brev.
    Kram på dig.

    • Jag vet inte om jag direkt har tänkt på dig som omänsklig – men jag håller med Marie ändå: jag hade också nästan förväntat mig att du skulle slippa den sortens tråkiga brev 😉

      • Det tror jag faktiskt inte att någon gör. Även det fåtal som lyckas få det första manus de skickar in publicerat lär ju bli refuserat av något eller flera förlag i samma sväng.

    • Det är klart att jag som alla andra får refuseringsbrev! Jag förväntar mig fler, för en diktsamling är inte direkt det lättaste att få publicerat. Men det är skönt på något vis, att vara igång med det där.

      Det är klart att jag hoppas att det inte kommer krävas 99 försök, men jag kommer fortsätta så länge som det behövs. Precis som du har gjort. 🙂

      Tack och kram!

  5. Vilket inlägg! Fyllt av styrka, lugn och målmedvetenhet. Och välkomponerat så jag ryser och blir lite tårögd. (Det gör inte saken sämre att jag lyssnar på temat till X-Men, minst sagt kraftfullt.)

    På något konstigt sätt vill jag säga ”grattis”. Kanske för att det känns som om den där första avkastningen är förlösande? Jag vet ju att du kommer kasta dig upp i sadeln igen…

    /Anna

    • Hahaha, så härligt att få ett soundtrack till sitt inlägg bara sådär! Och ja, det känns faktiskt rätt skönt att vara igång med den här delen av processen, så jag tycker inte det känns konstigt alls med ett grattis. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s