Varför måste alla rädda världen hela tiden?

Jag älskar att läsa fantastik. Det finns för all del böcker ur nästan alla genrer som jag älskar, men riktigt välskriven fantastik ger mig en läsglädje som annars är ganska sällsynt. Jag älskar att låta mig sugas in i de där andra världarna och ta del av de berättelser som finns där. Just nu läser jag Veronica Roths Divergent-trilogi och i samband med det har jag återvänt till några frågor som jag brukar fundera över ibland och som stör mig en hel del, ganska mycket faktiskt, nämligen dessa: Varför måste alla rädda världen hela tiden? Och varför måste det alltid bli värre och värre?

Det finns en föreställning om att ökade insatser betyder ökad spänning, och det stämmer naturligtvis i viss mån. Men för mig finns det en punkt när det slutar fungera, när jag plötsligt känner mindre istället för mer. Jag blir avtrubbad. (Det är väl samma mekanism som gör att vi över huvud taget klarar av att titta på nyheterna.)

I Bilbo finns en scen där Bilbo och dvärgarna går vid kanten av ett stup. Bilbo tittar ner och får svindel. Några stenar trillar ner i djupet, jag har för mig att han tappar en stekpanna också, men jag kan mycket väl minnas fel. I filmen har de på motsvarande ställe lagt på lite blåst och oväder. Det är svårt för dem att över huvud taget hålla sig kvar på stigen. Flera dvärgar trillar över kanten och hänger och dinglar i fingertopparna innan de blir hjälpta upp, i precis sista minuten. Någon svindel finns det inte utrymme för. För mig gör den förändringen inte att det blir mer läsktigt, utan mindre. Det finns massor som jag gillar i Bilbo-filmerna, men jag kan inte låta bli att tänka att de skulle ha varit väldigt mycket bättre med lite mindre action här och där. För mig skulle de ha blivit mer spännande på det viset.

Ofta finns en i mitt tycke överdriven upptrappning inskriven i själva berättelsen, i synnerhet i serier av flera böcker. Vad ska författaren göra när huvudpersonen redan riskerat livet, kanske förlorat sådana som står henom nära, svikit och blivit sviken? Hur höjer man insatserna när allt redan har stått på spel? Jo, genom mer våld, större konflikter, fler uppoffringar och fler förluster, tills till slut hela världen står på spel, eller kanske inte ens finns längre, åtminstone inte på det sätt som den var i början av bokserien. Eftersom jag framför allt uppskattar böcker som är hyfsat trovärdiga blir karaktärerna rätt trasiga av allt det här. Och den där läsglädjen jag kände i början förbyts allt mer i någon slags sorg. Visst, jag fortsätter läsa, men inte längre för att jag tycker att det är särskilt spännande, utan för att jag vill komma fram till den lilla lättnad som jag vet kommer att finnas på slutet, som hjälper lite, men som ändå inte får mig att känna mig särskilt väl till mods när jag lämnar böckerna.

När jag läser bokserier där insatserna höjs på det här viset tycker jag nästan alltid bäst om den första boken, och i efterhand vet jag inte om jag ska ångra att jag läste de påföljande böckerna eller inte. Hungerspelen är en sådan bok, liksom Divergent och John Marsdens Imorgon när kriget kom. Böckerna som följer därpå gör mig mest ledsen, och som sagt, avtrubbad. Man kan naturligtvis invända att jag, om jag nu känner så, bör låta bli att läsa dystopier. Men jag vill göra det. Inte för våldet, utan för att det är så spännande att läsa om andra typer av samhällen, eftersom det säger så mycket om vårt eget och eftersom frågor om vad som egentligen är viktigast och vad det innebär att vara människa ofta kommer fram så tydligt i just de berättelserna.

I oräkneliga andra fantastikböcker, med Sagan om Belgarion i spetsen (som jag trots allt fortfarande älskar på ett nostalgiskt vis), stövlar huvudpersonerna igenom oräkneliga svårigheter utan att bli märkbart förändrade av allt de går igenom. Det tycker jag inte är ett bättre alternativ. Det jag undrar är: varför måste så många fantastikförfattare utsätta sina karaktärer för sådana saker att de antingen måste bli trasiga människor eller föga trovärdiga karaktärer? Vad är grejen?

I påfallande många fantastikböcker är huvudpersonen inblandad i något som avgör hela världens framtid. Varför måste det vara så? Vad är det som säger att huvudpersonen måste vara världsavgörande och superspeciell för att kunna vara intressant? Det förstår jag faktiskt inte. De delar av de här böckerna som jag själv uppskattar mest är de delar där intrigen rör sig på ett personligt, snarare än ett världsomvälvande plan. För min del skulle jag ha älskat Divergent ännu mer än jag gör nu om den (pytteliten spoilervarning) slutat cirka fyra femtedelar in i boken, innan det blev världspolitik av alltsammans. Det var ett väl så intressant världsbygge, väl så många etiska dilemman, väl så mycket spänning under de första delarna av boken.

Sammantaget leder de här grejerna till att jag ibland drar mig för att läsa fortsättningen på fantastikböcker där jag tyckt mycket om den första boken. Jag tyckte verkligen om Siri Pettersens Odinsbarn, men det är med lika delar bävan och förväntan jag ser fram emot del två. Jag har ännu inte läst fortsättningen av Mia Francks Mar-trilogi, trots att del två har funnits ute i snart ett år och jag egentligen är väldigt nyfiken på fortsättningen. Jag kommer antagligen aldrig att läsa uppföljaren till Orson Scott Cards Ender’s game trots att jag tycker att den första boken är helt fantastisk. Och just nu funderar jag som bäst på om jag ska läsa den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin, Allegient, eller låta bli.

När jag väl läser uppföljare gör jag det ofta med en liten tyst bön inom mig. Må de inte bli alltför trasiga, världarna och karaktärerna som jag har fått lära känna och börjat tycka om. Må de inte få bära mer än de klarar av.

IMG_20150520_142745[1]

Hur är det för er? Känner ni igen er i det här eller tycker ni att det alltid blir bättre ju mer som står på spel?

16 reaktioner på ”Varför måste alla rädda världen hela tiden?

  1. Jag känner igen mig! Är det inte lite samma fenomen som när man tittar på en lite småmysig komedi och sedan måste de klämma in en tokrolig biljakt på slutet? Alltså att man inte litar på att materialet i sig är tillräckligt starkt/tydligt och så försöker man skruva det ett varv till, men egentligen gör det berättelsen svagare eftersom det mer vardagsmänskliga (eller vardagshobiska) går förlorat?

    • Så är det nog. Trots att det ofta är just det vardagliga som bäst gestaltar ett annat sammhälle, och dess likheter och skillnader med vårt eget. Sen kan ju naturligtvis ingen berättelse vara helt utan konflikter om den ska vara intressant att läsa, men det gäller ju för alla böcker.

  2. Jag har läst mycket få fantasytrilogier. Men jag kan förstå hur du menar. Själv är jag lite fundersam just kring varför allt ska vara just trilogier. Neil Gaiman skriver ofta avslutade böcker (om man inte räknar hans serier, som ju är just serier.) Det tycker jag funkar alldeles utmärkt.

    • Mycket bra fråga! En hel del långa serier är säkert långa av kommersiella skäl. Men jag tror också att det kan vara svårt att hinna få med allt man vill säga om en annan värld i en enda bok. Det måste vara lite svårt för författarna att lämna ett helt världsbygge. Men jag tycker att det är väldigt coolt när författare liksom Neil Gaiman ändå vågar göra det.

  3. Bra tankar och jag håller med dig. Det är de små nyanserna som gör det och det är definitivt mer trovärdigt om personerna påverkas och/eller formas av vad de går igenom. Jag tycker också precis som du att det finns för många ”rädda hela världen”-böcker/bokserier. Det räcker med att man räddar sig själv eller sin familj, om man nu alls ska rädda någon.

    Det är väl det där att fantasy gärna, åtminstone high fantasy, ska handla om att någon får ett uppdrag/quest eller går igenom något slags vuxenriter/coming-of-age-story och då är det kanske lätt att låta det illustreras av att man räddar hela världen.. För en tonåring/ett barn kanske han/hon är centrum av världen och ”hela världen” och därför måste rädda hela, för att växa och bli vuxen. Ett slags metafor alltså där ”hela världen” får bli barndomsvärlden i transformation till att bli vuxenvärlden när huvudpersonen har gått igenom alla svårigheter och sett allt det fruktansvärda/mörka, kommit ut på andra sidan hel och hållen och blivit ”vuxen”. Kan det var ett skäl till världen-syndromet?

    Annars tycker jag också bäst om de böcker som rör sig på ett mer personligt plan, som är mer psykologiska och där fantastiken och magin också blir mer personlig och/eller psykologisk och påverkar på ett djupare plan.

    • Haha, ja du har säkert rätt i att vissa tonåringars förmåga att vara centrum för hela världen har något med det här att göra. Och det är någonting som jag brukar irritera mig på både i litteraturen (typ Den unge Werters lidanden) och i verkliga livet. Det har säkert bidragit lite till att jag irriterar mig på alla rädda-världen-böcker också.
      /Liv

  4. Inser precis nu när jag läste Fridas kommentar att jag ju ÄLSKAR böcker som står för sig själva! En bok, en dramatisk kurva, ett slut. (Vissa undantag finns såklart, som Anne på Grönkulla och Harry Potter men jaja.) Kanske har det i grund och botten att göra med att det är så härligt att slippa oroa sig för att storyn ska spåra ur mot valfritt ”larger than life”-tema? Det är nästan så att jag måste fnissa förtjust varje gång jag läst en ap-bra bok (händer ju för sällan bara!) när jag inser att den verkligen tog slut. Särskilt när den drar mot fantastik, en genre som nästan per definition innebär bokserie. Men ett slut innebär att resten finns i mig och ooooo så bra det är!

    För övrigt läser jag alldeles för lite fantastik.

    Peace out.

    /Anna

    • Jag håller med! Det absolut bästa är böcker som kan stå helt och hållet för sig själva. Sen gillar jag också den där Terry Pratchet-aktiga grejen att skriva helt fristående böcker som ändå rör sig i samma värld och liksom snuddar vid varandra. Och sen finns det förstås alltid undantag!

      Jag läser också för lite fantastik. Liksom jag läser för lite av det mesta andra. För hur mycket en än läser så finns det alltid fler bra böcker (även om de ibland kan vara lite svåra att hitta).

      /L

  5. Ah. Jag förstår precis. Och håller med. Jobbigt med fortsättningsböcker som måste rycka ut en ur det där man befann sig i. Ofta i synnerhet bok två. Rena plågan när berättelsen drar iväg åtfel håll. Å andra sidan, en riktigt bra serie ska rycka tag i mig, förvåna och överraska. Och de finns också. Skulle inte säga att Hungerspel eller Divergent är de exempel jag skulle använda, utan hellre Kampen om järntronen, Assasin’s apprentice, Across the nightingale floor, Den mörka materian osv. Och också i dem kan jag tänka, åh nej, inte så. Samtidigt också bli glad över när de gör det oväntade. Kan inte garantera att min egen trilogi lever upp till nån annans förväntningar än mina egna, men jag jobbar inte särskilt mycket med att planera utan låter mig överraskas medan jag skriver. Roligare så. Kanske ett sätt att motverka den väg du säger böcker ofta tar. Eller så inte, för det svåra i fortsättningsböckerna är attman inte längre presenterar så mycket person, de är redan presenterade.

    • Det är en svår avvägning det där, för självklart vill jag också bli överraskad när jag läser. Across the nightinggale floor var ett jättebra exempel på det här! Och i fallet Divergent-serien blev jag faktiskt överraskad på det bra sättet av bok tre (för naturligtvis läste jag den till slut), så det var mest inför tvåan jag kände så här. Och jag kommer självklart läsa fortsättningen på din serie också (men jag tror jag gör det när trean har kommit ut, jag tycker att det är lite jobbigt att pausa för många gånger mitt i en serie). Jag tyckte ju mycket om ettan, och nyfikenheten kommer rätt snart att ta överhanden. Oavsett hur tvåan och trean är tycker jag att det är jättecoolt och modigt att du lyckas hålla ihop en hel serie. 🙂

  6. Å, jag är verkligen HELT på din linje! Ökade insatser och ökad spänning fungerar bara på mig när det fortfarande är i ganska liten skala, och på ett personligt plan. Jag vet inte hur många fantastik-böcker jag läst och gett upp på ungefär trettio, femtio sidor från slutet, för att jag bara inte orkat mer action. Och egentligen samma sak med film men där ger jag inte upp helt enkelt för att det är lättare att sitta kvar och titta.

    När det gäller det där med serier så är jag personligen väldigt förtjust i serier (skriver ju själv en, även om jag nu bara är på första), mest för att är det en värld och karaktärer som jag älskar så vill jag helt inte skiljas från dem. Jag har alltid förmodat att det är så författare också känner. Men det bästa av allt är nog just det där Terry Pratchet- aktiga, en massa berättelser som länkas samman och ibland sitter ihop ganska mycket, ibland mindre, men alla utspelar sig i samma värld, med delvis samma karaktärer. Det är rent ut sagt underbart.

  7. Ja, jag har också slutat läsa en del böcker så som du beskriver, eller skummat förbi de värsta action-ställena. Men ibland har jag svårt att sluta, och då kan jag bli liksom alldeles ledsen efteråt, av alla förlusterna i boken. Jag är lite för blödig för att klara alltför mycket litterära hemskheter. 😉 Och för mig är det nästan ännu värre med film. Inte våld och action i sig, men när människor är elaka. Till exempel klarade jag bara 15 minuter av Tarantinos ”Inglorious bastards”. Sedan stängde M av, eftersom jag bara grät…

  8. Å, jag har inte sett ”Inglorious bastards”, men det låter inte som något för mig. Jag är också väldigt blödig, även med våld – fast inte rent actionvåld och fightingscener, men just när det är brutalt våld, och som du säger, när folk är elaka. Det kan vara ganska besvärligt ibland (alltså, att vara så blödig), men i grund och botten tänker jag att det är sunt. Jag vill inte vara en avtrubbad människa, jag vill kunna känna ordentligt.

    • Jo, jag håller ju med, jag vill inte heller vara avtrubbad, och oftast är jag glad för att jag har lätt att bli berörd. För mig är det också så att det går lite upp och ner det där hur blödig jag är. Just nu är det upp. Alltså läser jag den här veckan endast böcker för barn upp till 12 år. Det känns safe. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s