Nummer två och tre

I fredags slog jag ett nytt personligt rekord (ett som jag hoppas kommer att stå sig länge). Jag fick inte mindre än två refuseringar under loppet av lika många timmar. Nu har jag fått svar från alla de tre förlag jag skickat in till och väntar alltså inte på något mer. Eftersom jag redan innan refuseringarna damp ner i min mejl hade en liten avhandlingsrelaterad jag-är-inte-tillräckligt-bra-och-ingenting-kommer-någonsin-att-bli-färdigt-kris var jag inte lika kaxig som förra gången. Istället fastnade jag i en passiv och riktningslös sinnesstämning och tänkte saker som: det är nog inte någon idé att jag försöker mer, eftersom det ändå aldrig kommer att gå.

Det som skrämde mig var egentligen inte tanken på att min diktsamling inte skulle bli antagen och utgiven. Det är och har alltid varit ett högst sannolikt scenario. (Alla de etablerade förlagen tillsammans ger ut ett tjugotal nya diktsamlingar varje år, ibland färre. En överväldigande majoritet av dessa är skrivna av redan etablerade poeter. Att försöka debutera med en obeställd diktsamling är, lindrigt uttryckt, inte det mest strategiska man kan göra.)

Det obehagliga var istället en känsla av riktningslöshet. Mitt nuvarande projekt kanske inte leder någonstans, och jag har ingen aning om vad mitt nästa projekt ska bli. (Visst, jag har en nästan färdig novellsamling, och en handfull andra mer eller mindre pågående projekt, men jag känner mig ganska långt borta från dem nu. De känns ovidkommande.) Och tanken som snurrade runt inuti mig under fredagseftermiddagen var den här: hur kan jag tro att jag vill bli författare när jag inte har någonting att säga?

Det här är en återkommande rädsla hos mig. Jag tror ofta att det jag håller på med precis just nu är min sista chans, enda chans, för jag kommer aldrig mer att få några nya idéer, åtminstone inga som bottnar och bär. Med tiden har jag lärt mig att det inte stämmer. Vad som däremot är sant är att jag sällan får idéer innan jag verkligen behöver dem. (Jag har skrivit om det på bloggen förut, till exempel här.)

Egentligen vet jag vad frånvaron av nya idéer betyder: att jag inte är klar med det som jag redan håller på med. Jag har en avhandling att skriva och en diktsamling som jag ännu inte har släppt, och så länge det är så har jag inte utrymme för nya projekt. När jag lyckades komma ihåg det återvände mitt lugn och min beslutsamhet.

Jag kommer att fortsätta. Jag kommer att få nya idéer, men först ska jag göra det mesta möjliga av det jag redan har påbörjat. Jag kommer att skicka in min diktsamling till den återstående handfull förlag som ger ut lyrik, men jag gör det inte riktigt än. Albert Einstein lär ha sagt att definitionen av idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Jag har fått ett och samma manus refuserat tre gånger.

Självklart finns ett (kanske stort) mått av tajming och slump som är med och avgör om ett manus blir utgivet eller inte, men min tro är att den slumpfaktorn är mindre ju bättre manuset är. Jag tror också att det finns (sällsynta!) verkligt livsnödvändiga texter som alltid, under vilka förutsättningar som helst, kommer att bli utgivna. Alltså återvänder jag till texten för att se hur den kan bli ärligare, rakare, vackrare, angelägnare, helt enkelt bättre.

Jag vill växa, och få min text att växa med mig.

IMG_20150531_131551[1]

16 reaktioner på ”Nummer två och tre

  1. Du har rätt, att få en diktsamling utgiven är inte det lättaste. Men man hoppas ju ändå alltid. Det är ju det att man ska förbi alla de andra som också skriver hela tiden. Och på nåt sätt lyckas klämma in en fot nånstans. Men eftersom jag läser din blogg, glatt och ivrigt, så har jag svårt att förstå att du inte skulle ha något att säga. Du har gott om grejer att säga och förr eller senare, bara du håller på ihärdigt som en igel, så lossnar det. Nån har sagt att det sällan handlar om talang, mer om envishet. Och det tror jag rätt hårt på eftersom jag själv är en envis dåre som inte släpper taget även då jag ibland borde. Så knyckla ihop refuseringsbreven och ägna dig åt avhandling och de texter du har – det där vad det blir är mindre viktigt än att det finns och kan utvecklas. Kram

    • Tack Mia! Vilken omtänksam och klok och peppande kommentar! Jag håller helt med om det där med talang vs envishet. Och jag tror egentligen att alla människor har någonting att säga, och då naturligtvis även jag. Det är bara en gammal efterhängsen rädsla som dröjer sig kvar. (Jag är också väldigt rädd för att vara lat, trots att folk mest brukar skratta när jag berättar det.) Jag gör som du säger och knycklar ihop refuseringsbreven, om än i tanken, eftersom de befinner sig i cybervärlden. Kram!

  2. Kloka ord från Einstein men speciellt från dig.
    Några manus hittar sällsynt nog sitt förlag direkt. Men på en skala, hur många är det? Och varför hittar de fram direkt? Milleniumböckerna är visst ett sånt exempel. Det som är intressant är ju då frågan varför förlaget tog det direkt. Om jag inte minns fel så antogs Johanna Nilssons debutbok direkt också (Hon går genom tavlan ut ur bilden). Men jag kan ha fel.
    Jag tror lite så här:
    Först och främst ska kvalitén hålla för att det över huvud taget ska vara intressant för förlaget. Antagligen sållas 90% eller mer bort pga. kvalitetsbrist. Men för de återstående 10% tror jag att tajming är viktig. Ämnet ska vara intressant just nu och det ska inte vara något liknande på väg ut från förlaget. Och så handlar det ju om känslor. Hen som läser ska inse att här har vi det vi letar efter :-).

    Jag tror att du gör klokt i att stanna kvar i manuset ett tag till. Låt det växa med dig och sen kanske du har ett ännu starkare manus att skicka in i höst. Om du vågar skulle du kunna ringa förlagen du fått refuseringar från. Det är inte alls säkert att du får något svar, men om du håller frågan mer övergripande och inte så specifikt för ditt manus kanske du kan få några ledtrådar.
    Lycka till. Och du, refuseringar känns trist men det gör oss nog starkare. Hoppas det i alla fall.
    Kram

    • Tack Marie! Jag tror du har rätt om att jag inte ska ha så bråttom (lätt att säga till andra, svårt att göra likadant själv, eller hur var det nu? 😉 ) Jag märker att jag redan nu börjar få en mer objektiv syn på texten, och det blir säkert ännu bättre om ännu ett litet tag. Om inte annat så lär refuseringarna mig att det är omöjligt att orientera efter någon annans kvalitetskompass. Jag måste göra mina egna bedömningar. (Det visste jag i och för sig redan tidigare, men det är ju inte alltid detsamma att veta något i teorin som att klara av att verkligen följa det.) Kram!

  3. Oj vilket fint och klokt och självutlämnande inlägg! Jag vill skriva ”pepp” och ”styrkekram” fastän det är uttjatade förkastliga begrepp utan innehåll. Håller istället med Mia om att du är både envis och klok (fritt tolkat från de senaste årens inlägg här) och att jag ser så mycket fram emot fortsättningen på den här resan, hur det än går!

    Men ja. Frågan är inte OM vi ska bli publicerade. Det är NÄR.

    Cyberkram!
    /Anna

    • Tack Anna!

      Är det inte så att de flesta klyschor är klyschor just för att de fångar något som många vill säga? Jag tar gladeligen emot både pepp och styrekramar i cyberformat. 🙂 Kram tillbaka!

  4. Tråkigt att det blev så denna gång. Det är bara att bryta ihop och komma igen, som någon känd skidåkare sa.
    Jag har tydligen utrymme för nya projekt, trots att jag har flera ofärdiga på gång. Just nu väntar jag på inspirationen att sätta igång att skriva något annat än blogginlägg och twittermeddelanden. Var sak har kanske ändå sin tid.

  5. Stor igenkänningsfaktor på att en kan tappa riktning och fokus av refuseringar. Men Liv! Det kommer tillbaka och du har massor att säga!

  6. Håller med alla! Om det är någon som har mycket att säga så är det ju du 😉 Du har bara lite för höga krav på dig själv tror jag. Med tanke på vilken stor och svår avhandling du håller på med så får du tänka på det skönlitterära skrivandet som något som ska vara enbart lustbetonat. Roligt om du skulle ha lust och idéer, men inte det minsta konstigt om du inte har det.

  7. Jag kände igen mig i det det där om att du alltid tror att dina idéer är de sista, att du inte kommer på något nytt längre fram som är lika bra eller bättre. Har känt exakt samma oro flera gånger. Det är rätt sjukt! Men gör som du säger, håll på det lite och förbättra, varför inte skicka in samma manus till samma förlag igen sen om du gjort stora ändringar? 🙂 Annars får man alltid nya idéer, så länge man inte är stressad, de kommer när man minst anar det 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s