Det har dragit ihop sig till en bokhyllerensning här hemma. Det har pekat åt det hållet rätt länge faktiskt, för på något magiskt vis blir våra böcker bara fler och fler. Vi har testat med köpstopp, med en-in-en-ut-regler i olika former, men efter en tid brukar dessa överenskommelser falla i kollektiv glömska. (Dessutom tror jag att böckerna ibland förökar sig genom delning medan vi är upptagna med annat.) Nu är i vilket fall som helst våra sex hyllor överfulla och det är bara att gilla läget. Några hyllmeter måste bort.
Jag är väldigt dubbel över det här med att rensa ut böcker. Delvis är det roligt, eftersom det handlar om att hålla på med böcker, hålla i dem, prata om dem, ställa dem fint invid varandra. Men ganska snabbt infinner sig också ett litet stråk av existentiell ångest, som grundar sig i orimliga pretentioner. Jag vill på något plan kunna titta på min bokhylla och känna ja, det här är jag. Allt det här är jag, och ingenting mer.
Jag inser förstås att det inte är möjligt. Dels är bokhyllan inte bara min, och även om min fru och jag delar uppfattning om mycket, så finns det några av hennes böcker som jag verkligen inte begriper mig på (och vice versa). Men även om jag bara tittar på de böcker som jag själv är helt ansvarig för så är det inte så lätt.
Sanningen är att min bokhylla är väldigt spretig. Den är inte uttänkt i representationssyfte, utan organiskt framväxt, ibland nästan slumpvis. Vissa böcker står där för att jag tycker om dem rent litterärt, andra för att jag fått dem av någon jag tycker om, eller för att jag köpt dem på en speciell plats, vid ett speciellt tillfälle. En del har jag ännu inte läst. Allt det är väl egentligen som det ska vara. Den perfekta bokhyllan finns inte, och om den funnes vore den tråkig, eftersom den skulle vara statisk.
Ändå kan jag inte låta bli att undra, varje gång jag lyfter ner en bok och lägger den i ”kanske”- eller ”nej”-högen. Vem gör det mig till, att jag väljer bort den här boken? Vem vore jag om den istället hade en självklar plats i min bokhylla?
![IMG_20150721_125027[1]](https://lugndetordnarsig.files.wordpress.com/2015/07/img_20150721_1250271.jpg)
PS. På tal om utrensning, så är just Urensning av Sofi Oksanen en bok som just nu ligger i kanske-högen. Jag tycker att den är fantastisk, men tror inte att jag kommer att läsa om den. Ska den stå kvar i hyllan då? Ja ni hör, det är många frågor att ta ställning till här.
Lugn. Det ordnar sig. 
Ooooh, det där är så svårt! Jag rensade för ett par år sedan men då var det ganska lätt eftersom jag hade flera faktaböcker och felköp som jag var helt säker på att jag inte ville ha kvar. Idag är det betydligt svårare med de böcker vi har i hyllan. Mest mina eftersom maken knappt köper några längre och de jag har nu kan jag tycka om och slå upp bara för att kolla något berättartekniskt eller som du, bara bläddra, titta och känna. Avundas dig inte i dina beslut! 🙂
Ja, det där med exempel på olika berättartekniker tillför ju verkligen ytterligare en dimension till beslutsvåndan. Sådana böcker har jag också förstås. 🙂
Åh, vad fint du skriver om dina böcker. Jag rensar ut varannan eller var tredje sommar. Tycker om känslan efteråt. Som om jag lämnat ifrån mig en diffus börda. Jag har också Utrensning i bokhyllan. Tänker inte läsa om den, men den drabbade mig så hårt att den ska få stå kvar.
Drabbande var verkligen rätt ord för den boken, och just nu lutar jag åt att den får bli kvar av just den anledningen. Och jag tycker också att den är så enormt skickligt skriven och välgestaltad, till exempel den här grejen med hennes avsmak för flugor som inleder hela boken, som i början bara sätter en bra stämning, men som sedan blir något mycket mer.
Jag tror att jag också kommer att känna lättnad när det väl är klart, det har jag gjort vid tidigare rensningar. När allt kommer omkring blir det ju en koncentrering av det jag verkligen gillar på hyllorna.
Känner igen mig så mycket i dessa funderingar. Bokhyllan säger mycket om vem man är. Men frågan är ju för vem en behöver visa det, en själv eller andra? Kan mig sig själv utan saker omkring sig som påminner? Försöker en ”sortera” sig själv?
Bra frågor! Jag tror att det handlar om att styra sig själv lite grann i någon riktning, åtminstone för mig. I grund och botten är jag den jag är, men jag kan välja att utveckla eller hålla tillbaka olika sidor hos mig själv, och genom att göra det blir jag gradvis någon annan hela tiden, om än långsamt. Och eftersom böcker är viktiga för mig är de viktiga styrmedel. Därför blir det viktigt att jag påminner mig både om vem jag är nu och vem jag skulle vilja bli, för att utveckla mig i rätt riktning. Tror jag tralala. Eller så har jag bara vanlig hederlig beslutsångest. 😉
Å, jag känner igen mig väldigt mycket i de här tankarna: vem vill jag vara i min bokhylla? Det kan verkligen vara otroligt svårt att fatta beslut om vad som ska få vara kvar. Särskilt de böcker som jag inte har läst ännu, tycker jag. Det kan vara klassiker eller debuter som jag tycker att jag av olika anledningar borde läsa, eller böcker som någon rekommenderat väldigt varmt. Det kan var en bok som jag verkligen tyckte att jag skulle läsa för tio år sedan, men inte har läst ännu. Kommer jag då någonsin att läsa den? Ja, det är ju omöjligt att veta. Men i regel har jag börjat tänka att jag ska rensa bort sådana böcker, för ärligt talat så känns det som om de fått en dålig känsla med sig, lite ”tung energi”. Jag avskyr borden och måsten så chansen att jag kommer läsa just den utgåvan är nog inte så stor. Men kanske att om jag gör mig av med den jag har i bokhyllan, så kommer jag när jag stöter på samma bok i annan utgåva, att känna mer tydligt om jag faktiskt vill läsa den eller inte. Dessutom har jag bestämt mig för att nu för tiden när jag köper böcker så hamnar de inte i bokhyllan förrän jag läst dem. Och det betyder en del riktigt stora bokhögar vid sängbordet och för den delen i köket också. Men jag gillar bokhögar. Och det blir större incitament för mig att läsa dem, när jag har dem framför ögonen på det sättet. Dessutom gör jag en del av utrensningen direkt efter att jag läst en bok: antingen vill jag ha den kvar, eller så ger jag den till en kompis, eller så hamnar den hos vår närmaste återvinningsbutik. Jag är ganska nöjd med det systemet.
Det låter som ett fantastiskt system, det där att sortera ut allt eftersom. Mer odramatiskt. Som att klippa tånaglarna regelbundet, istället för att amputera en fot efter några år. (Jag vet, en väldigt överdriven bild, men det är för mig förknippat med orimligt starka känslor att sortera ut böcker.) Hur började du? Slängde du helt enkelt ut allt du inte läst ur hyllan och satte igång?
Eh, jag var nog inte så modig och drastisk. Snarare gjorde vi en ordentlig rensning för ett par år sedan, och då började jag tänka i de här banorna för att minska påfyllningen och rensade ut så mycket som jag klarade av då. Nu är det dags att göra en utrensning till snart, och då vet jag att jag har kvar en del av de där olästa böckerna, och jag kommer nog att låta en hel del gå till återvinningsbutiken. Det är nog så för mig (och förmodligen för de flesta) att beslut om nya vanor behöver tid att liksom gro och växa till sig. Så jag har funderat en hel del på de olästa böckerna i bokhyllan under de senaste åren. Och tänkt att de som jag på ett par års tid inte en endaste gång plockar fram för att läsa, eller ens känt mig sugen på att plocka fram, de som bara står där och hänger och fyller ut sin plats, då åker i nästa rensning. Självklart åker inte alla, för det kommer alltid att finnas sådana böcker som jag bara inte kan med att slänga, men många fler åker i den här rensningen än den förra. Och så får det fortsätta. Rom byggdes inte på en dag och bokhyllor töms inte heller på så lite tid. Men en sten/bok i taget, så.
Jag är spretig helt enkelt. Och tycker om variation. Med tiden har jag även vuxit ihop mer och mer med makens del av bokutbudet. Travar mer än rensar 😉
Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kommer nog ha en del travar även fortsättningsvis. 😉
Jag gillar att rensa. Det ger en slags frihet, lite att rensa bort det gamla för att kunna föra in det nya. Mina kokhyllor har numera förpassats till en klädkammare, som är fylld av hyllmetrar. Där kan jag sätta mig på en stol och leta. Nu är det överfullt. Det ligger böcker i högar på golvet fast det tar mig emot. Böcker ska inte behöva ligga på golvet. Mest köper jag pocketböcker. Det gör det lättare att rensa. En pocketbok är lätt att ge bort. Eller ta med till jobbet och ställa i en hylla.
Ibland händer det ju att jag saknar en bok som jag har gjort mig av med. Ibland kan jag leta mig vansinnig efter en bok som jag vet att jag ska ha. Men ofta går det att få tag på böcker. Så jag försöker tänka att om jag behöver den så finns den någonstans att få tag på.
För det kommer ju så många nya böcker hela tiden.
Jag gillar det efteråt, att ha rensat och ha plats till alla böckerna och plats till nya. Men under tiden är det svårt. Du har ju rätt i att det egentligen sällan är svårt att få tag på en bok, begagnat eller på något bibliotek. Så egentligen borde det inte vara så svårt det här. 🙂
Uff, jag borde också. Men jag vill inte. Så just nu låter jag bli. Köpte just mer böcker istället. Jag är himla bra på att låtsas som om det regnar och fyller på bokhyllan. Dessutom regnar det ju med jämna mellanrum så tja… Men lycka till. Och förstår exakt vad du menar med Oksanens Utrensning.
Nya, olästa böcker och regniga sommardagar är en mycket fin kombination.