Climb a tree, do the magic

Jag måste göra en del research när jag skriver. Det är inte så att jag egentligen skriver särskilt research-tunga grejer, mina berättelser utspelar sig (än så länge) inte i en annan tid eller i ett land jag inte besökt eller någonting ditåt. Det är bara det att jag inte är en så bra iakttagare. Eller det stämmer inte riktigt, jag kan vara en jättebra iakttagare, det är bara helt slumpmässigt vilka detaljer jag råkar lägga märke till. Det innebär att bara för att jag varit på en plats är det inte säkert att jag vet hur den ser ut.

Jag kan gå längs gågatan i Uppsala, där jag gått ungefär tusen gånger förut, upptäcka en tom butikslokal och inte för mitt liv komma på vilken affär som legat där. Jag kan sitta hemma och fundera över en bro som ligger bara några kvarter från min tidigare lägenhet och inte komma ihåg vare sig färgen, formen eller materialet. Istället minns jag (exakt) ett dumlepapper på cykelbanan strax före bron, ett coolt spindelnät som ljuset spelade i alldeles vid brofästet och exakt vad som sades i radioprogrammet jag lyssnade på just när jag gick förbi och vad jag tänkte då. (Jag är alltså en usel vägbeskrivare. Jag vet aldrig hur många korsningar du ska passera innan du ska svänga, jag vet inte vad det är för färg på det där huset vid avtagsvägen, och även när jag går ed på att det är andra till höger så kan det lika gärna vara tredje eller fjärde. Don’t trust me on this.)

När jag skriver har jag alltså några olika alternativ. Jag kan använda mig av de slumpmässiga detaljer som jag har lagrade inom mig. Det gör jag naturligtvis, men det är sällan tillräckligt. Jag kan hitta på, det är ju trots allt fiktion och min konstnärliga frihet är oändlig. Det gör jag naturligtvis också. Men inte heller det är alltid tillräckligt. Även om jag sällan har några superlånga miljöbeskrivningar så blir mina texter alltid bättre ju mer precisa detaljer de har (och det tror jag faktiskt gäller för de flesta texter). Inte så att det måste vara supermycket detaljer hela tiden, men de som finns där måste vara rätt.

Därför måste jag ibland ut och göra research. Exakt hur känns det att gå i motvind i just det här vädret. Hur känns det att cykla nerför den här backen? Vad ser jag om jag står precis här och tittar inåt stan? Därför har jag låtit min novellsamling utspela sig i Uppsala, där jag bor, så att jag lätt (eller i alla fall lättare) kan komma till alla platser som finns med. Det är liksom praktiskt.

Men, det där med research tar ju tid förstås, och är lite jobbigt. Ibland blir jag bekväm och försöker fuska. Det lustiga är att det alltid märks. Det blir sämre. I en av mina noveller klättrar en kvinna upp i ett träd. Mitt bekväma jag tänkte att äsch, jag bestämmer ett träslag, det är väl tillräckligt exakt. Jag tar en lönn och den kan stå i stadsparken i Uppsala, där finns det ju skitmånga träd, nåt måste ju rimligen passa, det är där hon klättrar upp. Och så skrev jag.

När jag fick helhetsrespons på min novellsamling av min skrivgrupp reagerade nästan alla på att den här novellen kändes mindre klar, att miljöerna var sämre och att samspelet mellan miljödetaljer och historia var sämre än i många andra noveller. Det fanns också andra saker som skevade, med historien och karaktärerna, men min vän E som är en briljant men hård responsläsare, trodde att det var det här med detaljerna som var huvudproblemet. Hon sa: ursäkta, men vet du ens vad det här är för ett träd? Har du klättrat upp? Jag var tvungen att säga nej och hon sa: det märks. Climb a tree, do the magic!

Sagt och gjort. När jag kom hem gick jag till stadsparken för att leta rätt på mitt träd och jag gjorde två upptäckter. 1) Det finns inga stora träd i stadsparken som går att klättra upp i (om man inte är en sån som jobbar med sele och rep vill säga), åtminstone inte i den delen av stadsparken där min karaktär rör sig. Inga alls. Det behöver i och för sig inte göra så mycket, jag har ju som sagt konstnärlig frihet, jag kan ju ta ett träd vilket som helst, med hur lågt sittande fina grenar som helst, och sedan välja var det ska stå i min berättelse. Men tyvärr upptäckte jag även att 2) hela stadsparken var helt fel för min novell. Hela grejen med att karaktären klättrar upp i ett träd över huvud taget handlar om att hon känner sig lite off, och vill hamna lite bredvid sin vanliga verklighet. Men stadsparken är inte off. När man kliver in där, kliver man in i ett nytt sammanhang, och om min karaktär skulle ha gått dit i det sinnestillstånd som hon befinner sig i under novellen, skulle hon inte alls ha klättrat upp i ett träd utan följt gångstigen i allén bortåt, bortåt, bortåt.

Där drabbades jag återigen av lättja och tänkte, men herregud, jag måste ju kunna redigera den här novellen utan att veta exakt vad det är för träd! Det måste ju kunna bli bättre ändå. Men det tog aldrig riktigt fart.

Nu har jag hittat trädet. Det står i en liten bortglömd parkremsa snett bakom stationen, åt Strandbokilen till. Jag har klättrat upp. Jag har suttit där och känt mig lite off. Tittat ner på människor som promenerade förbi på cykelbanan nedanför mig, utan att bli sedd trots att det enda som dolde mig var den lite udda vinkeln, inte alls lövverket. Jag har klättrat ner igen, tagit stöd med ryggen mot stammen och fått bös innanför tröjan.

Och omedelbart börjar texten förändras.

2015-08-06 18.22.28

14 reaktioner på ”Climb a tree, do the magic

  1. Helt fantastiskt att du har hittat ditt träd. Och att du har provat att sitta där och känna på känslan. Det kallas jag research. Nu kan det inte bli något annat än bra. Jag längtar efter att läsa din nya novell.

  2. Fantastiskt beskrivet. Blir lite orolig för min egen text eftersom huvudpersonerna sysslar med något jag inte alls kan eller har gjort… Hm, kanske helt enkelt praktisera en dag 🙂
    Lycka till med din novell!

    • Tack! Spännande med något helt nytt! Jag har ju ingen aning om vad det är, men jag tycker att det låter som en jättebra idé att testa på riktigt. Även om det funkar ok as is så kan du säkert hitta ännu fler bra saker att använda i texten genom en konkret erfarenhet. 🙂 Lycka till med din text!

  3. Ha ha! Det är så hög igenkänningsfaktor på det du beskriver om iakttagande och lättja att jag känner mig rent av generad. Precis så gör jag. Vet att jag liksom borde, tar ett träd bara och sen nehe. Och så är det bara att göra om och ta sig till rätt plats, anteckna träd och butiker som jag inte visste om att existerade. Och jag brukar hävda att jag gillar research, men sen är det ju det där då, med latheten också… Ljuvligt att läsa om.

  4. Ah, vad roligt! Jag har också klättrat i träd som research! Dock utan grenar, utan en kal stam. Hur gör man, tänkte jag, och testade det som Mulan gör i Disneys teckande film, tar ett kort rep och slänger runt ”midjan” på trädet. Ok, jag kom inte så högt, men jag insåg exakt vilka muskler min hjälte skulle få jätteont i efter ett tag. That’s the magic! 🙂

    • Haha, underbart! Lite mer hard-core-trädklättring i din bok, det är tydligt. 🙂 Och ja, precis däri sitter magin, att hitta de rätta musklerna, de rätta rörelserna. Hoppas det går bra med ditt skrivande! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s