Mångfald i fantasylitteraturen

Linda på bloggen Skriviver har den senaste veckan skrivit några mycket läsvärda inlägg om kvinnor och män i fantasylitteraturen. Hon skriver om hur många i övrigt välskrivna fantasyböcker helt saknar starka kvinnliga karaktärer, och om hur ett manus som innehöll lika många kvinnor som män upplevdes som extremt kvinnodominerat. Jag håller helt med om allt hon skriver och tycker att det är jättetråkigt att det ser ut på det här viset. Däremot tror jag inte att det alltid kommer att vara så. Jag tror att det redan håller på att förändras.

Litteratur speglar alltid sin samtid, på ett eller annat sätt. De normer som är så starka att författaren inte ens är medveten om dem följer med in i de påhittade fantasyvärldarna. Först när medvetenheten i samhället ökar kan författaren välja att följa eller ta avstånd från normerna. Och medvetenheten håller på att öka.

Även om män fortfarande dominerar i fantasylitteraturen så börjar det komma mer jämställda exempel, särskilt i böcker som publicerats de senaste fem-sex åren. Här är några exempel på relativt nya fantasyböcker där det ser lite annorlunda ut:

  • Siri Petterssons Odinsbarn. Kvinnlig huvudkaraktär i ett samhälle med både kvinnor och män i styrande positioner. Birollerna är en blandning av kvinnor och män, ungefär jämnt (som jag upplever det, jag har inte räknat).
  • Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Huvudkaraktärerna är två tvillingar, en bror och en syster. Både män och kvinnor kan ha framträdande positioner i samhället, men på lite olika sätt, och dessa könsroller får konsekvenser och diskuteras på flera ställen i bokserien. Det finns även en karaktär i en av böckerna som faktiskt byter kön.
  • Mia Francks Martrådar. Flera huvudkaraktärer, varav några är män och några kvinnor. (Jag vågar inte säga exakta siffror om jag skulle glömma någon. Fyll gärna i om du läser det här, Mia :-)). Personen som gett namn åt hela trilogin, en mara, är en kvinna.
  • Hanna Höglunds Berättelsen om Lianne. Kvinnlig huvudkaraktär och de dominerande bikaraktärerna är en blandning av kvinnor och män. Både kvinnor och män kan ha framträdande positioner i samhället och den absolut mäktigaste personen i världen är en kvinna.
  • Suzanne Collins Hungerspelen. Stark kvinnlig huvudkaraktär. Flera andra starka kvinnor, även på styrande nivå i samhället, men flera män än kvinnor har maktpositioner.
  • Veronica Roths Divergent-serie. Stark kvinnlig huvudkaraktär. Flera andra starka kvinnor, även på styrande nivå i samhället. Ändå förvånansvärt intakta könsroller.

Det här är ju en extremt ovetenskaplig undersökning, baserad enbart på böcker som jag råkar ha läst. Men om jag ändå ska tillåta mig att spekulera lite, så tror jag inte att det är en slump att författarna i min lista är kvinnor, med Anders Björkelid som lysande undantag. Det är mycket lättare att upptäcka en snedfördelning för dem som befinner sig utanför normen. Jag tror inte heller att det är en slump att fyra av sex böcker på min lista är skandinaviska böcker, och att det dessutom är i dessa fyra världar som jämställdheten mellan könen är mest välintegrerad och mångfasetterad, medan de två amerikanska exemplen är kick-ass-brudar i mer eller mindre intakta patriarkala system (jag kommer osökt att tänka på Buffy the vampire slayer). Jag tror att det speglar hur pass olika långt vi har kommit i våra respektive samhällen. Jag menar inte att de här exemplen är helt och hållet jämställda böcker (liksom jag inte tycker att vi har ett helt och hållet jämställt samhälle). Men det har börjat hända saker, och jag tror att det kommer att fortsätta på den vägen.

Sedan finns det andra områden när vi inte har kommit lika långt. Har ni tänkt på vilken total dominans av vithyade personer med västerländska värderingar det är i fantasylitteraturen? Visst, jag kan komma på några enstaka exempel där det förekommer mörkhyade personer, men väldigt ofta är dessa karaktärer med just för att skapa en känsla av exotism, och väldigt ofta är de inte att lita på. Jag har tänkt så det knakar hela morgonen, och det enda (!) exempel på en icke-vithyad viktig karaktär som deltar på lika villkor som jag kan komma på är karaktären Rasim i Hanna Höglunds Berättelsen om Lianne. Rasim och hans familj kommer från ett land där människorna är mörkhyade och har en delvis icke-västerländsk kultur. (Men även i det fallet har de övervägande västerländska värderingar.) Snälla hjälp mig, kan ni komma på flera exempel?

För ett par veckor sedan berättade en bekant om när hon skulle köpa en bilderbok till en liten flicka på ungefär fyra år som är mörkhyad. Hon letade efter en bok där det åtminstone förekom mörkhyade personer (gärna utan att det gjordes någon grej av det) för att flickan skulle få känna sig normal, men hon hittade ingenting. Min bekant tänkte att okej, då får jag väl köpa en bok med djur som huvudkaraktärer, så slipper flickan i alla fall känna sig icke-normal. Hon hittade en nyutgåva av Bockarna Bruse med vackra bilder som hon bestämde sig för att köpa. Men sedan bläddrade hon vidare i boken, bara för att upptäcka att trollet var mörkhyat. Trollet. Som min bekant sa, varför kunde de bara inte ha gjort det grönt? Det här var ju i och för sig inte någon fantasybok utan en saga, men ändå. Jag tycker att det är sorgligt att vi inte har kommit längre.

Jag hoppas att det kommer en tid när allt sådant här räknande blir överflödigt. När böckernas karaktärer bildar en så färggrann och brokig sammansättning att de inte längre blir kvinnor eller män, vita eller färgade utan först och främst sina egna.

20150820_111702[1]

10 reaktioner på ”Mångfald i fantasylitteraturen

  1. Kan bara referera till mina egna tankegångar när jag skrev fantasy. Jag tänkte att om jag helt enkelt låter bli att nämna hudfärg så är det väl löst. Då får den som läser själv färglägga. Eller? Kanske inte.

    Jag ville inte att min fantasy skulle handla om folkslag (phahahaha, ja eller hur, med alver och dvärgar och motsättningar däremellan och halvalver och hela kitet) utan ville fokusera på andra saker. Eller, om man ska vända på det, själva folkslagsmotsättningarna tas ju upp, men med förklädda medverkande.

    Däremot om jag hade gett mina karaktärer bestämda hudfärger så hade de fått en hel massa mer med sig i bagaget, beroende på vem läsaren var. Läsaren skulle då bli medveten om själva processen i att sålla sina egna erfarenheter mot de jag framförde i själva boken. Var jag rädd för. Som ett liknande exempel kan jag nämna Imperiets dotter (Raymond E. Feist och Janny Wurts) där (den starka kvinnliga karaktären) Mara reser till ett annat rike där ett folkslag, väldigt likt våra nordiska vikingar, levde. (Eller så var det bara jag som tänkte på dem som vikingar.) Men där undrade jag om det var författarnas mening att jag skulle få allt vikingabagage med i berättelsen. Kanske, med tanke på att de då slapp lägga så mycket energi på att presentera det folkslaget. (Taget ur minnet, det var rätt längesedan jag läste de böckerna nu.)

    • Det är sant att man genom att hålla sig inom normen får mer av ett blankt papper, och alltså slipper hantera läsarens förutfattade meningar på samma sätt. Det är säkert en anledning till att fortsätta skriva mest om män i äventyrsberättelser. Man slipper ta ansvar för läsare som kanske eller kanske inte tänker ”men hallå, kan verkligen en kvinna göra såhär?!” Det förändras inte förrän det kommer en lika stark grupp läsare som tänker ”hallå, varför finns det inga kvinnor med här?!” Den författare som vill gå utanför normen på något sätt (oavsett om det är med avseende på kön, ras, sexualitet, bakgrund eller något helt annat) får ett mycket svårare jobb, eftersom hen då måste skapa ett alternativ till läsarens förutfattade meningar som blir mer levande än fördomarna samtidigt som det inte tar fokus från berättelsen. Och det är förstås inte det lättaste. Men de flesta karaktärer beskrivs ändå till utseende. Om man nämner att någon har ljusbrunt hår har man ju indirekt smalnat av de möjliga hudfärgerna till exempel .Men det är inte lätt det där.

  2. Å, jag hoppas också så väldigt mycket att det kommer en sådan tid! Och jag hoppas att jag får vara med och uppleva den, även om det inte är helt säkert.

    Det var en ganska bra lista det här tycker jag 🙂 Det HÅLLER ju på att förändras, jag vet det. På ConFuse var jag på en väldigt intressant föreläsning om Diversity in young adult ficition, som förstås handlade om ungefär det här. Där fick jag en hel del bra boktips, som jag skrev upp, men frågan är bara var. Jag återkommer med tips om jag lyckas hitta dem!

  3. Ah vad spännande! Och jag tror som du att det inte är speciellt förvånande att den nordiska litteraturen klämmer fram kvinnliga karaktärer. Det är betydligt lättare att ens tala om det här än vad det är att göra det på andra ställen, plus att diskussionen ofta är något helt annat, alltså att det faktiskt handlar om fler grejer än bara antal kvinnliga och manliga karaktärer, också vad författaren gör med dem, vad karaktärerna gör i texten och då oberoende av kön. Och det har jag tänkt mer på än antal kvinnliga och manliga. För jag tror också att det är väsentligt att fundera på agerandet. (Sen beror det på hur man vill räkna karaktärer i min trilogi, alltså hur många det finns av kön hit eller kön dit – så jag avstår från att berätta… och överlåter räknande med varm hand åt någon som vill göra det.)

    • Nej, det är ju inte räknandet det hänger på, det finns annat som är mycket viktigare. Och jag håller med om att Martrådar (jag har än så länge inte läst tvåan, men ska göra det när trean kommer ut tänkte jag. 🙂 ) är lite svårräknad. Vilka är det som är huvudkaraktärer och vilka är det som är bikaraktärer? Det är ju också som att staden är som en av huvudkaraktärerna, den grejen gillar jag väldigt mycket.

  4. Blir helt rörd av att stå med på den här listan – två gånger dessutom! Tack. Dessutom kom inlägget upp samma vecka som vi pratade normkritik som tolkningsmodell i litteraturen med en gymnasietrea och jag hade klassen att läsa och diskutera vad du skrivit. Så tack för det också!

    Som upphovsmakare till en värld vars främsta kriterium är att den är GOD, har dessa saker varit viktiga för mig. Det är väl klart att killar och tjejer spelar fotboll ihop hela vägen upp till elitnivå, tex, och viktigast: det är väl klart att folket som bor där inte förstår konceptet att döma personer efter hudfärg. Hela den uppdelningen är fullständigt okänd och obegripligt för dem. Helst hade jag just därför låtit bli att skriva ut hur karaktärerna ser ut, eftersom det är något de själva inte reflekterar över, men eftersom läsarna är härifrån och lever i en viss norm, måste jag skriva ut, för annars tror jag alla läsare bara sett vita människor framför sig.

    • Tack! Jag känner mig hedrad över att du använde mitt blogginlägg i undervisningen. 🙂 Och så bra att ni pratar om sånt över huvud taget! Det fick inte jag göra på gymnasiesvenskan direkt…

      Jag tror att du har helt rätt i att vi nu måste skriva ut tex hudfärg för att det inte ska läsas som enbart vita karaktärer, av många i alla fall. Det är väl det som är norm egentligen, det som en majoritet personer automatiskt tänker på eller associerar till i ett visst sammanhang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s