Fokus över tid

Just nu har jag som sagt allvarliga fokusproblem, vilket har en konkret och övergående anledning. (Som för att illustrera detta lämnade jag efter första meningen datorn för att hämta en kopp te som dragit i 25 minuter. Jag överväger att koka nytt.) Jag har klockat mitt nuvarande uppmärksamhetsspann till ungefär tio sekunder, vilket innebär att jag glömmer bort vad jag håller på med precis hela tiden. Allting tar enormt mycket längre tid än normalt, och blir ändå lite sämre. Så kan det vara ibland.

Så är det inte i vanliga fall, tack och lov. Men även i vanliga fall har jag vissa fokusproblem. Faktum är att ett av dem är så stort (och så kroniskt) att jag tänker på det som min i särklass största utmaning både på jobbet och i mitt skönlitterära skrivande, nämligen det här: jag har väldigt svårt att hålla ett och samma projekt i fokus under en lång tid.

Min hjärna är projektorienterad. Jag har väldigt lätt för att engageras i olika saker och sugas in i dem helt och hållet. Det mest naturliga för mig är att låta mig uppslukas av en sak i taget och släppa allting annat, leva med ett enda projekt i några veckor eller möjligen ett par månader, låta det färga mina tankar, mina drömmar, luften jag andas.

Eller ja, jag släpper inte riktigt allting annat, men jag låter det träda tillbaka, håller det på en miniminivå ett litet tag. Det är på så vis, tror jag, som jag klarar av att ha så många aktiva intressen. Även om jag håller på med väldigt många olika saker parallellt så turas de om att stå i centrum för mig. De stiger och sjunker som tidvatten i mig.

Det finns projekt som passar genomföras på det viset. Det går att arrangera fester så, spela teater under en intensiv föreställningsvecka, rusta en båt, skriva en vetenskaplig artikel eller träna intensivt ett litet tag (i mitt fall, just nu, jujutsu).

Men det finns saker som inte riktigt passar in i den här formen, närmare bestämt allt som tar längre tid att genomföra än ett par månader. Till exempel att skriva en bok, eller en avhandling. Jag kämpar för att hålla kvar mitt huvudfokus där, men efter några veckor händer alltid samma sak: projektet sjunker undan för mig. Jag fortsätter ändå naturligtvis, men det är som att färgerna och skärpan har försvunnit ur en bild. Jag ser samma saker som tidigare, men ändå inte, för helt plötsligt lyckas inte projektet beröra mig längre. Jag förstår inte längre varför jag håller på med just det här och inte med någonting annat. Och då stannar projektet ohjälpligt av.

Det här är som sagt lite av ett kroniskt problem för mig, och även om jag inte har knäckt hur jag ska göra för att komma runt det helt och hållet, så har jag ändå blivit lite klokare med tiden. Framför allt av det här att försöka skriva en bok. Och en avhandling. Jag har hittat två saker som hjälper.

Det ena är att låta mig styras mer av lust, inom projektet. Långa projekt har ju nästan alltid flera olika delar, och om det inte går att byta projekt så kanske det går att byta del av projektet. (Har jag sagt att jag skriver en novellsamling?) Tidigare var jag rätt hård med att göra saker och ting i en i förväg uttänkt ordning, men det funkar faktiskt mycket bättre för mig att vara lite mindre strukturerad i det avseendet.

Det andra som hjälper är att acceptera att det här är ett problem, inte bara köra på, utan lägga lite tid på att aktivt försöka få tillbaka inspirationen. Det mest effektiva är att träffa människor som håller på med samma sak och åka snålskjuts på deras engagemang tills jag hittar tillbaka till mitt eget. Det kan funka på bara några minuter ibland.

Nu kom jag på en tredje sak, som också hjälper, men som är lite tråkigare: att hålla mig borta från nya projekt, undvika att sugas in i konkurrerande verksamheter. Men det har jag inte alltid disciplin nog för att göra. Eller lust.

Hur fungerar det här för er? Har ni lätt eller svårt för att fullfölja långa projekt? Om ni har några tips och trix för att bibehålla fokus över tid så får ni mycket gärna dela med er av dem. Jag kommer att fundera vidare över det här, för innan jag hittat någon lösning på det här fokusproblemet tror jag inte att jag kommer lyckas skriva klart vare sig böcker eller avhandling. Och det måste jag ju. Både det ena och det andra.

IMG_20151008_163310[1]

15 reaktioner på ”Fokus över tid

  1. Jag tror att du måste tillåta dig att tappa fokus ibland. Även om du är en supermänniska och naturligtvis vill fortsätta att vara det hela livet så måste du nog också vara snäll mot dig själv. Det du beskriver låter som tecken som du ska ta på allvar. Du kanske bara ska vila och njuta av livet just nu. Du hittar nog glädjen när du väl sätter dig. Avhandlingen är ditt jobb och det låter väl klokt att försöka hitta delar som känns mer lustfyllda. Men jobb är inte roligt alla dagar. Det är okej ändå.
    Sen brottas du med att hitta din skapartid, som vi alla gör. När vardagen tar överhanden är det lätt att falla ur skrivandet. Det är inte så konstigt att du gör det. Läs mitt inlägg från Författarkliniken om Jenny Rogneby: http://mariehedegard.se/skrivande/forfattarkliniken-2015-del-1/ Det kanske är något för dig/er att satsa på.
    Jag tror på det där med att skapa lite hel tid ibland; åka bort och skriva, ta ledigt en dag från jobbet för att skriva, sitta på ett bibliotek en hel lördag och inte komma hem förrän de stänger.
    Och så, precis som du skriver i ditt inlägg, att träffa skrivarvänner, kanske till och med att skriva tillsammans. Men nu tror jag att du kanske bara ska ta hand om dig själv och fokusera på dig själv och familjen. Och kanske låta den där föräldraledigheten få vara just det den är och inget annat.
    Kram

    • Du är klok du, Marie. Du har förstås rätt i allt du skriver. Jag kan inte vara fokuserad jämt. Det är bara så lätt att börja önska att jag skulle kunna det. Men det kan nog ingen. Och du behöver inte vara orolig. Det är inte så mycket trötthet/utbrändhet som gör att jag är ofokuserad just nu, även om tecknen är nästan detsamma. Jag är helt enkelt jättenervös inför det här med att få barn. Det ska bli skönt om några veckor när bebisen är här. Inte för att jag tror att det blir lugnt, utan för att det då kommer att finnas något mer konkret att ta tag i. Och då ska jag vara ledig från allt annat. Det blir bra.

      Så fint att du har en ny blogg! Jag lägger genast till den på min läslista. Jag hade lyckats missa att du startat en ny.

      Stor kram!

  2. Jag är imponerad över allt du kan, allt du vet och allt du vill. Och allt du gör för din kropp som får prova många roliga sätt att träna. Får jag drista mig att ställa några frågor. Du behöver naturligtvis inte besvara dem, varken här eller någon annanstans.
    Av vilken anledning måste avhandlingen bli klar? Av vilken anledning måste boken bli klar? Av vilken anledning väljer du långa projekt när du älskar korta projekt?
    Du skriver så himla bra, Liv, men det kanske måste få ta tid?

    • Hej Eva! Stort tack för din fina och omtänksamma kommentar. Du har helt rätt i att vissa saker måste få ta tid.

      Jag vill gärna försöka svara, även om det verkliga svaret nog är en kombination av väldigt många olika, fler än vad som får rum här. Men ungefär så här.

      Den enda anledningen som verkligen räknas till att jag känner att jag måste skriva klart avhandling och bok är: för att jag vill. Ibland inbillar jag mig att det finns en massa andra, yttre omständigheter som gör att jag måste det, men det är egentligen inte alls sant. Jag är inte ens beroende av avhandlingen för att kunna försörja mig. Det finns så många andra sätt. All press kommer från mig själv.

      Ja, jag älskar korta projekt, men jag älskar långa projekt också. De når ofta djupare och längre, och det fascinerar mig att se saker växa över tid. Jag tror också att jag behöver långa projekt. Om jag enbart hade korta projekt skulle jag förstärka de fragmentariska och lite hypade sidorna hos mig själv, och det tror jag inte att jag skulle må bra av. De långa projekten är alltså en förutsättning för de korta. (Och nu när jag skriver det här så inser jag också att det antagligen är tvärt om i lika hög grad, att jag behöver de korta projekten för att klara av att genomföra de långa. Jag behöver nog byta fokus ibland.)

      En annan anledning till att jag söker mig till långa projekt är just för att jag tycker att det är svårt. Jag har alltid sökt mig till sådant jag tyckt varit svårt och som jag inte kunnat, eftersom jag vill lära mig. Om jag bara gjort sådant som varit inom min bekvämlighetszoon skulle jag ha missat i princip allt det som betyder mest i mitt liv. Och det här med att genomföra långa projekt är verkligen något jag vill kunna.

      /Liv

      • Wow, tack. Här skulle jag vilja skriva en massa bra saker. Men det får bli: Sökare som du och människor som utvecklar sig själva, på alla plan, så där som du gör. Ni skriver jäkligt bra böcker. Jag väntar gärna några år 🙂

  3. Lustprincipen alla gånger. Eller de flesta. Ibland tvång. För fokus är till för att förloras. Sen får man leta och jag letar efter vad som får mig att gå igång. Tänker nog så med alla sorts text eller det mesta över huvud taget, att om inte jag bryr mig, varför skulle någon annan göra det sen när jag skrivit klart – så det är nog rätt lika för mig, att fokus fokus försöker jag tänka och sen har jag plötsligt gjort nåt annat och kaffet har kallnat och texten också och det är ju inte så kul alls. Men då, nytt kaffe, vänd texten upp och ner och sen så fokus fokus börjar om igen.

  4. Min minnesförmåga ligger nog på ännu kortare tid just nu. Jobbet ställer till det. Och jag är ovan vid att glömma hela tiden så det känns rätt trist. Men jag försöker hitta mina strategier i detta nya ovana glömmande 🙂

    • Hoppas att det snart blir bättre och att du får vila! (Min erfarenhet av jobbrelaterad glömska är att det beror på trötthet, men det behöver naturligtvis inte vara så för dig.) Lycka till i vilket fall som helst!

  5. De korta och de långa projekten befruktar varandra. Det är nog sant. Att få barn är ett jättelångt projekt. Men samtidigt är det också flera korta projekt. Ibland sträcker de sig bara några timmar framåt. Eller kanske inte ens det.
    Lycka till med allt. Och du, vi förstår om du inte har fokus på bloggande. Vi gillar dina texter och vi kan vänta på dem.
    Stor kram

  6. O, vilket fint inlägg! Som vanligt är din ton alldeles enastående mild och samtidigt rak på sak. Känner helt och hållet igen mig, är också en projektmänniska och tillåter mig att vila ut ordentligt efter varje avklarat projekt. Och romanskrivandet lider av detta förstås. Med jämna mellanrum tappar jag tonen och tråden, söker inspiration och hittar den på oväntade ställen. Antagligen är mitt manus lika spretigt, som ett myller av olika influenser. (Det är vad man har redaktörer till, intalar jag mig.)

    Det är i alla fall väldigt upplyftande att hitta samma drag hos andra som hos sig själv. Det är lättare att tycka om dem på det viset.

    /Anna

    • Tack Anna! Skönt tycker jag att du känner igen dig! Det känns ju alltid bättre att inte vara ensam. Rent objektivt så tror jag att det finns fördelar och nackdelar med alla sätt att vara, och att det inte är så enkelt som att det är bra eller dåligt för ens manus (eller någonting annat). Om ditt manus är spretigt är det antagligen också rikt. Om mina texter tar lång tid att skriva, så har jag också hunnit fundera igenom dem från flera olika håll. Och om vi funkade på något annat, mera rätlinjigt sätt så skulle vi istället få hitta strategier för att berika respektive bottna i våra manus. Så tror jag.

  7. Förstår verkligen att du har svårt att koncentrera dig just nu 🙂 Inte så mycket att göra åt det, tänker jag, utom att hoppas på att bebisen kommer snart 🙂

    När det gäller fokusproblem över tid, så verkar det som att jag är ganska bra på att inte ge upp, men å andra sidan verkar det som att jag inte är så bra på att bli klar heller – även om jag egentligen tror att det beror i alla fall ganska mycket på yttre omständigheter när det gäller mitt manus. Men om jag nu tänker på att jag har skrivit i snart sju år på mitt manus, vad är det som hjälper mig att hålla fokuset, att komma tillbaka efter tyngre perioder?

    Det är framförallt lustprincipen som du själv skrev om. Jag hade också tankar om ordning och reda i början, men dem har jag helt gett upp nu. Jag tycker att jag har blivit ganska bra på att följa lusten och liksom se hela tiden åt vilket håll den drar sig. För mig hjälper det jättemycket.

    Att aktivt försöka hitta inspiration exempel hos skrivarvänner är också otroligt hjälpsamt och helt ovärderligt.

    Att hela tiden ha ett öga på processen (alltså, min egen kreativa process) och berömma mig för alla framsteg som jag faktiskt gör hela tiden så att det känns som att jag kommer någonstans hela tiden även om jag på ett sätt står still. Jag brukar lägga tid på att jämföra vad jag skriver nu med vad jag skrev precis när jag började på mitt manus, och verkligen uppskatta skillnaden.

    Att se till att jag får längre ostörd arbetstid med jämna mellanrum (och det får du ju med din avhandling, men med egna skrivprojekt brukar det ju vara svårare), och se till att jag får regelbundna korta skrivpass så ofta som möjligt för att inte ”trilla ur” skrivandet.

    Och sist men verkligen inte minst, att jag har börjat se hela processen som väldigt flexibel och organisk. Jag omprioriterar mina deadlines hela tiden, och det har blivit en del av processen. Jag har på något sätt fått släppa känslan av att jag ska bli färdig vid en viss tidpunkt (okej, just nu hopps jag bli färdig i vår, men det är fortfarande så att om jag inte blir det, så blir jag inte det och då fortsätter jag bara) och försöker se det som att jag hela tiden tar mig framåt.

    Jag har ju inte riktigt samma problem som du, med att helt andra saker upptar mig på ett allt överskuggande sätt. Även jag faktiskt hade det oftare förut. Och det beror nog delvis på att den typen av problem försvinner mer eller mindre automatiskt när man får barn (det är i alla fall så för mig och de flesta som jag känner). Ens egen personliga tid som går att använda till vad som helst, krymper så otroligt mycket, att man är tvungen att prioritera på ett helt annat sätt. Så det kan hända att du kommer märka att det blir lättare helt automatiskt i bästa fall 🙂

    • Haha, ja, jag måste erkänna att jag i smyg har gått runt och hoppats på just detta: att det ”helt automatiskt” ska bli lättare att prioritera och fokusera. 😉 Det ska bli mycket spännande att se om det stämmer. Men jag misstänker att det där ”helt automatiskt” egentligen handlar om högre incitament och större straff om jag fortsätter att slarva med prioriteringar. Och att det i slutändan är jag som måste ta itu med mina egna prioriteringar ändå trots allt. Fast med en större yttre press, lite som en deadline. Och det kan ju vara en stor hjälp bara det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s