Ordens otillräcklighet

Ungefär vid den här tiden varje år brukar jag överväldigas av ordens otillräcklighet. Det har med hösten att göra, med färgerna. Skönheten sitter inte längre i de stora kontrasterna – skarpt rött och orange mot en skärande blå himmel – utan i nyanserna. Löv och gräs skiftar i tusentals olika varianter av gult, brunt, grönt och allting däremellan. Mina ögon ställer gradvis om sig till att se också de små skiftningarna, men mitt ordförråd följer inte med. Visst, jag kan säga gyllenbrunt och blekgult, ockra, mahogny, kastanjebrunt och umbra. Jag skulle kunna skaffa en färgkatalog och lära mig namnen på flera nyanser, men det har jag ännu inte gjort.

Sådana dagar önskar jag alltid att jag kunde måla riktigt bra, olja eller akvarell beroende på väderlek. Eller att jag kunde skriva musik som fångade känslan i det jag ser när jag går under träden omsluten av stillsamma färger, med lika många löv under mig som ovanför. När varje singlande löv gör det vackrare, men samtidigt är det som gör att just den här skönheten snart kommer att vara borta.

Jag kan inte måla på det viset, eller skriva sådan musik. Jag försöker fotografera, men det blir aldrig bra. Färgerna blir plattare på bilderna, ljuset blir fel, allting ser alltför tvådimensionellt ut. Det beror delvis på att jag inte är någon mästerfotograf, delvis på att jag oftast fotar med min telefon och inte med en riktigt bra kamera. Men det har också att göra med mediet i sig. Ett fotografi i traditionell bemärkelse är en tvådimensionell avbild av någonting, inte som det känns utan som det just då ser ut. Inte konstigt alltså om någonting ser mer tvådimensionellt ut än det gör i verkligheten. Det ingår i konceptet.

Varje konstform har den typen av begränsningar, som definieras både av mediets grundförutsättningar och utövarens skicklighet. Det där sista är lätt att glömma bort. När jag tänker att jag vill kunna måla tänker jag på tavlor av Monet, Matisse eller Lars Lerin, inte på hur det antagligen skulle se ut om jag målade några timmar i veckan som hyfsat duktig amatör. Det skulle krävas enormt många timmar innan jag blev så pass hantverksskicklig att jag kunde fånga allt det där jag vill. Alltså skriver jag istället. Inte för att det i alla lägen är en överlägsen konstform, utan för att det är det uttryckssätt som jag än så länge behärskar bäst.

Den här hösten har jag funderat extra mycket över ordens otillräcklighet. Vi har fått vårt första barn nu, en liten son. Även om mycket går att formulera, även om jag naturligtvis berättar för familj och vänner vad som hänt och händer är det som om allt det verkligt viktiga finns mellan orden. Det jag berättar är till största delen ett yttre skeende, inte hur det verkligen var. Vissa närmast slumpvisa detaljer kommer med, andra gör det inte.

När jag berättar samma sak flera gånger, för flera olika personer, börjar också berättelsen förstärka sig själv. För varje gång blir det mer och mer sannolikt att jag säger tar med samma detaljer som jag gjort tidigare, med liknande ord, och utelämnar sådant jag utelämnat tidigare. Inte för att just de detaljerna eller orden är mer sanna än några andra skulle ha varit, utan för att det bara råkade bli så, och att det sedan blev berättelsen.

Det är därför jag skriver, det är åtminstone en av anledningarna. För att formulera saker med mer eftertanke än vad som ryms i en första omedelbar version. För att försöka tränga igenom ordens otillräcklighet och hitta sätt att kompensera för den. För att kunna välja detaljer med mer omsorg och förhoppningsvis nå djupare och längre, in till det äkta och sanna. (Äkta och sant behöver däremot verkligen inte vara detsamma som självbiografiskt, men det är en annan diskussion).

Och så skriver jag för att jag redan skriver. För att det som sagt är den uttrycksform där jag kommit längst och har störst hantverksskicklighet. Det är möjligt att det till en början var en slump att det blev så. När jag var liten målade jag lika mycket som jag skrev. Jag har alltid hållit på med musik, och rätt länge med teater. Men någonstans längs vägen blev skrivandet min huvudkanal för skapande. Nu bekräftar och förstärker det valet sig själv, på samma sätt som det blir svårare och svårare att avvika från poängen i en många gånger berättad historia. Det känns fint faktiskt. Jag tycker inte särskilt mycket om att välja. Just därför gillar jag att redan ha valt, även om det i det här fallet inte var helt och hållet medvetet.

Varför skriver ni?
2015-10-22 12.19.31

14 reaktioner på ”Ordens otillräcklighet

  1. Stort grattis till er son!
    Väldigt fint skriver inlägg. Varför skriver jag? För att jag inte kan låta bli. För att det finns ord som måste ut, för att jag tänker bättre när jag skriver.

  2. Oooo! I denna kontext, i ditt väldigt fina och minst sagt omfattande inlägg, kan jag inte svara på varför jag skriver (jo det kan jag, se nedan*). Jag hittar inga ord alls, inte för att jag smittas av det du kallar otillräcklighet, utan av vördnad. Av insikt om alltings litenhet, min egen och mitt skrivande. Och det är en skön känsla. Det är skönt att vara liten.

    Grattis till er nya familjemedlem!

    /Anna

    *jag skriver för att jag vill veta om jag kan.

  3. Ja. För att det är det jag gör. För att det är det jag kan göra.
    Samtidigt så tänker jag på att jag på senaste tid gått på rätt många fotoutställningar och det kändes inte alls tvådimensionellt. Det kändes som att falla in i världar och jag började se på ljus och vinklar för de var så viktiga i just de bilder jag sett. Eller hur svart något kan vara på ett fotografi, att det kan vara så svart att det är bottenlöst. Så tycker att foton också kan ha fler dimensioner. Inte direkt mina, de är dåliga och fåniga, fast de fångar kanske nåt de också.

    Och grattis!

    • Jag håller med, jag har också sett fotografier som ser tredimensionella ut. Men då har det varit just riktigt skickliga konstnärer (kommer inte på något namn nu), sådana som kan kompensera för begränsningarna i mediet och hitta vägar runt.

      Tack!

  4. Alla uttrycksmedel har sina begränsningar, som du skriver. Jag tror också att olika människor har olika begränsningar i sitt användande av dem. Jag kan inte sjunga eller spela eller måla. Ja, jag vet att alla kan. Men med det skrivna ordet kan jag uttrycka så mycket mer. Precis som du skriver kan jag med orden tränga djupare, komma närmare kärnan. Med en målning skulle jag kanske också kunna uttrycka mycket, men jag är inte lika säker på det språket. Det ligger inte lika nära mig.
    Så jag antar att det handlar om en fallenhet, ett intresse och naturligtvis övning. Jag har skrivit många ord genom åren. Men hur många penseldrag har jag gjort? Och hur många toner har jag spelat?
    Varför skriver jag? Vilken bra fråga. Jag skriver mycket tankar. Jag använder skrivandet för att fånga tanken. Men varför skriver jag för att det ska bli en bok? Varför vill jag bli läst? Jag tror att det finns flera svar på den frågan. Dels är det ett slags nöje. Jag älskar att skapa mina karaktärer, mina intriger, min miljö. Jag får ju verkligen skapa min egen värld, även om jag oftast skriver om den alldeles vanliga världen.
    Men varför räcker det inte med det? Varför räcker det inte med att skriva för byrålådan? Jag tror att det finns en längtan efter att göra min röst hörd, att bli lyssnad på. Jag vill förmedla något till andra. Budskapet kanske inte alltid är helt tydligt, men det finns en anledning varför någon ska läsa det jag har skrivit. Jag skriver alltså inte bara för att roa mig själv. Jag vill också säga något.
    Och du, stort grattis till er lilla son. Jag längtar efter att få träffa honom.

  5. Det där med varför man skriver är väl helt enkelt inte en fråga som riktigt går att besvara, åtminstone inte med ett enda entydigt svar. Jag har själv massor av olika svar, och de är nog också olika olika dagar.

    Tack för grattis! 🙂

  6. Å, det är så många gånger som jag känt som du, att jag skulle vilja måla hösten (eller annan valfri årstid också, men mest hösten) och fånga det precis så där som det känns. Och jag kan ju ändå måla litegrand, men det är inte tillräckligt. För mig personligen är det otroligt mycket svårare att måla än att skriva, och jag tror nog att det är så för de flesta. Alla kan sätta ihop ett par ord (hösthimmel, guldgult, virvlar) och redan där få en ganska stark känsla förmedlad, med bara tre ord. Att omsätta de tre orden i bild är kräver EXTREM skicklighet, jämfört med insatsen att skriva dem.

    Och det där med varför jag skriver. Det är väl det otroligt starka behovet jag har av att sätta ord på saker, att beskriva och förklara. Det är ungefär lika viktigt som att äta. Jag tror att jag skulle bli sjuk och till sist tyna bort och dö om jag inte fick göra det. Och så klart skriver jag av en massa andra anledningar också, men det är den viktigaste.

  7. Ah, när jag läste Maries inlägg kom jag på något jag glömde skriva i mitt svar till inlägget om framgångsrikt författarskap, men det passar kanske lika bra här. Jag mindes att jag en period när jag skrev som mest ville bli författare för att kunna fortsätta använda skrivandet som verklighetsflykt, på heltid. Jag tror det har förändrats en del sedan dess, men spår av det kanske fortfarande finns kvar utan att jag varit medveten om det. För varför skriver jag nu? Varför längtar jag till min skrivtid, mitt nanowrimo-projekt? För att det är något mysigt med det, kanske. För att det är en berättelse jag vill umgås med. (Hm, och jag behöver nog komma ihåg det – att den ska bli så som jag vill umgås med den, utan måsten och borden från en läsarmassa jag inte har.) Hmm, jag vet verkligen inte riktigt. för just nu skriver jag inte för att bli en erkänd författare, och är det bara historien jag vill umgås med behöver jag ju inte skriva ner den, då räcker det ju bara att sitta och dagdrömma. Eller?
    Eller beror det på något vis på chokladasken som står bredvid laptopen på soffan?

  8. Jag skriver inte. Men jag inbillar mig att jag är en skrivande person, en sådan som skriver för att hen inte kan låta bli, som Strindberg. Men ut kommer just ingenting, när jag någon gång försöker. Jag kan låta bli och jag gör det oftast. Ändå inbillar jag mig att jag är en skrivande person egentligen. Att jag skulle kunna skriva mycket bättre böcker än det där skräpet som så många verkar läsa, som säljer som smör. Egentligen. Jag vet bara inte var jag ska börja. Och heller inte vart jag ska ta vägen.

    • Hej och välkommen hit! Börja var som helst. Jag tror det är oändligt mycket viktigare att börja, än exakt hur det går till. Det kommer ändå inte att bli perfekt på en gång och allt går att ändra i efterhand. Alltså: gör det bara! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s