Det här med att kunna leva på sitt skrivande

Det finns några ord som jag har hört fler gånger än jag kan räkna. Skrivande människor som säger: ”drömmen är naturligtvis att kunna försörja mig på mitt skrivande en dag.” Jag har hört varianter på samma tema från vänner som är musiker, skådespelare och konstnärer. ”Drömmen är naturligtvis att kunna försörja mig på det här.” Det är något som skaver hos mig när jag hör det, jag vill både hålla med och invända på något vis, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad det är jag inte tycker känns bra. I morse när jag läste Johan Rings inlägg på debutantbloggen klarnade det lite för mig. Jag tycker att den drömmen är formulerad från fel håll.

Jag vill inte försörja mig på att vara författare. Inte nödvändigtvis. Jag vill försörja mig OCH vara författare. Att försörja mig PÅ att vara författare är såklart ett sätt att uppnå detta, men det är långt ifrån det enda sättet, kanske inte ens det bästa sättet. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv. Det är möjligt att alla som jag har hört säga det här verkligen drömmer om just att kunna försörja sig på skrivandet, och av goda skäl, men det slentrianmässiga sätt på vilket det ofta sägs får mig att undra. Jag skulle vilja syna den drömmen i sömmarna lite grann.

Om drömmen är att kunna försörja sig på att vara författare så definieras framgången av hur många böcker du säljer (eller hur mycket du kan dra in på författarframträdanden), inte på hur bra böckerna är och vad folk tycker om dem. Och det behöver faktiskt inte vara samma sak. Om jag läser och älskar ett utrangerat biblioteksexemplar av en trettio år gammal bok syns det inte i några försäljningssiffror alls, inte heller om jag lånar ut en älskad bok till en vän. Om jag däremot köper en medioker bok på pocketshop, läser de tjugo första sidorna och sedan tappar bort den eftersom den var så tråkig, då gör det den författaren mer ”framgångsrik”.  

Jag skulle önska att ekonomisk framgång och konstnärlig framgång betraktades som två separata saker, eftersom det faktiskt är två separata saker. När jag personligen utvärderar ett författarskap gör jag det utifrån vad jag tycker om böckerna och ingenting annat. (Och ja, självklart är det mer sannolikt att jag hittar en bok om många andra köpt/läst den, men det tycker jag är en annan diskussion).

Tomas Tranströmer var psykolog, Sara Lövestam är SFI-lärare, Peter Pohl är professor i matematik vid KTH. Det får mig inte att på något sätt tycka att de är mindre författare än de skulle varit om de varit ”bara” författare. Jag struntar i vad de tjänar. Hur jag ser på deras författarskap definieras enbart av vad jag tycker om deras böcker och det är så jag vill att det ska vara.

Jag tror faktiskt att de flesta resonerar som jag i den här frågan, åtminstone så länge vi befinner oss i rollen som läsare. En bra bok är en bra bok. En författare som skriver flera bra böcker (eller åtminstone en bra bok) är en bra författare. Ingenting annat spelar någon roll. (Sedan behöver vi inte vara överens om vilka böcker eller författare som är ”bra”, men även det är en annan diskussion.)

Det märkliga är, att så fort det är den andra sidan som diskuteras, vad det är att vara en framgångsrik författare från ett skrivande perspektiv, kommer ekonomin in som en parameter, oftast som den viktigaste parametern, som till exempel när Agnes Hellström och Frida Skybeck i Författarpodden diskuterade sin syn på framgång i avsnittet Framgångshetsen.

Om jag personligen drömmer om att kunna försörja mig på mitt skrivande, då bidrar jag till att upprätthålla kopplingen mellan ekonomisk och konstnärlig framgång som jag inte alls gillar. Därför vill jag inte drömma den drömmen.

Faktum är att jag ser en mängd fördelar med att ha min försörjning frikopplad från mitt skrivande. Så länge jag inte är ekonomiskt beroende av skrivandet kommer jag aldrig att behöva ge ut en text jag inte är nöjd med, publicera saker i ett tempo bestämt av någon annan än mig själv eller tacka ja till något framträdande jag inte känner mig bekväm med. Eftersom jag skriver rätt långsamt, och behöver mycket tid (kalendertid) för att känna att jag bottnar i mina texter känns dessa saker helt nödvändiga. För mig är det också så att så fort jag börja fundera över yttre framgång (till exempel pengar) kommer jag längre bort ifrån varför jag vill göra någonting, vad som är min verkliga drivkraft.

Men: jag drömmer om att skriva, och alltså vill jag försörja mig på ett sätt som inte hindrar mig från att samtidigt vara författare. Det skulle kunna ske på många olika sätt. Genom ha ett så pass välbetalt jobb att jag kan jobba deltid eller bara jobba i perioder. Genom att ha ett jobb som tillåter mig att fundera över mitt skrivande samtidigt som jag jobbar. Genom att ha ett jobb som inte gör mig särskilt trött, så att jag orkar skriva utanför jobbet. Och så vidare och så vidare. Möjligheterna är egentligen oändliga.

Jag är inte helt säker på vart jag vill komma med det här. Det är självklart inte något fel med att vare sig vilja eller kunna leva på sitt skrivande. Men jag skulle vilja att vi pratar om ekonomisk och konstnärlig framgång som två separata saker som ibland, men ofta inte, sammanfaller med varandra. Jag skulle önska att vi medvetet kunde välja vilken av de sakerna vi framför allt strävar efter. Jag tror att många skulle bli lite mindre framgångshetsade på det viset.

22 reaktioner på ”Det här med att kunna leva på sitt skrivande

  1. Jag har svårt att se mig som författare på fulltid, det finns ju så mycket ANNAT jag också vill jobba med. Drömmen är att jobba ca 50-60 procent med annat (så att jag klarar mig) och resten av tiden ha just TID för att skriva och utvecklas där. Om jag sen råkar bli bästsäljare ser jag ju inte som något negativt, men det är inte heller något jag strävar efter JUST NU. Jag är ju bara i början!

    • Ja, det är ju en annan parameter, att inte välja bort andra saker, och det är likadant för mig. Just karriärmässigt har jag i och för sig inga gigantiska ambitioner, det vill säga, jag har inga konkreta saker som jag känner att jag måste uppnå under mitt yrkesliv. Däremot vill jag gärna utveckla olika förmågor hos mig själv under tiden jag jobbar. För det blir ju så mycket tid man lägger ner på det där arbetandet, hur man än vänder sig… Hoppas du hittar ett sätt att få till dina 50-60%! Det låter alldeles lagom tycker jag. 🙂

  2. Du gav mig så mycket insikt med ditt inlägg. Mycket klarnade.
    Jag har nog tillhört de som velat leva på mitt författarskap. Jag kanske inte har uttalat det högt men innerst inne har jag nog drömt om att en dag, en dag ska jag kunna bestämma över min egen tid och då ska jag skriva istället för att gå till jobbet. För mig har jobbet tagit alldeles för mycket energi och det har påverkat mitt skrivande negativt.
    Det är så vackert att läsa din dröm; att du vill försörja dig på ett sätt som tillåter dig att vara författare också. Jag hoppas verkligen att det blir en verklighet för dig.
    Det är nog lätt att dras med i någon slags hets, speciellt hetsen på framgång. Förlaget ska ju tjäna pengar på boken, som vilket företag som helst.
    Vad författaren vill varierar nog. Men det är så viktigt att inte tappa bort varför man skriver och glädjen i det. Om man börjar skriva för att sälja har man nog tappat en dimension.
    Jag har själv haft en vecka där jag har hamnat just i det läget. Jag håller på att skriva en ny bok och så läste jag en handbok i skrivande. Där någonstans tappade jag bort mig själv. Jag fick för mig att jag skulle skriva för att sälja. I en vecka har jag våndats, vacklat, irrat. Jag tappade helt riktningen och var nästan på väg att kasta skrivandet över bord. Tills jag bara kom på att nej, jag vill inte skriva på det sättet. Det var en så skön känsla när insikten bara drabbade mig. Och efter det har jag börjat skriva igen.
    Du har fått mig att fundera över min egen dröm. Det ligger så mycket frihet i din dröm. Jag har länge haft en dröm att bara kasta mig ut, släppa försörjningskravet, säga upp mig. Men jag ser att det finns mycket mer frihet i din dröm.
    Jag önskar dig stort lycka till.

    • Tack Marie! Roligt att mitt inlägg fick dig att fundera över din dröm. Det var en hel del saker som klarnade för mig själv också medan jag skrev det här. Det är så rätt ofta för mig, att jag förstår saker och ting bättre när jag skrivit ner dem. Och när jag skrev det här så kände jag en väldig lättnad, för ja, det här är faktiskt än friare dröm att drömma. Så den kommer jag nog att hålla fast vid, så länge det känns bra i alla fall.

      Hoppas att du hittar ett sätt att få skrivandet att få så mycket plats du vill i ditt liv. Där har du ju på många sätt kommit längre än vad jag har gjort.

      Kram!

  3. Ping: Författaren som kändis | The Writeful Blog

  4. Även om jag lever på heltid som författare, så är det inte på böckerna jag liksom lever. Utan på allt det där andra som följt med författandet. Också sånt jag gjorde innan jag började leva som författare på heltid bidrar. Alltså att jag kan åka omkring och tala, inte bara om mig som författare eller om böckerna jag skrivit utan om att läsa och skriva – något som faktiskt är viktigt också för helt andra yrkesgrupper. Jag menar att alla har nytta av att förstå vad man ska med just läsning och skrivande till. Så ja, jag håller med dig om att det kanske inte är så enkelt att man liksom kan leva på författandet, att konstnärskap och ekonomi inte är någon enkel kombination. Men jag tänker att man behöver kanske kombinera med den sorts jobb man också är bra på. Vad det än är.

    • Det är väldigt coolt att du lever som författare på heltid tycker jag! Och jag tror du har en viktig poäng med det där att göra saker som man är bra på. Jag har nog i lite för stor utsträckning sökt mig till saker som jag ännu inte behärskar helt och hållet. För att utvecklas, och för att jag av någon outgrundlig anledning ibland får för mig att det är fusk om det går för lätt, vilket naturligtvis inte stämmer. Så för mig är nog en nyckel till att kunna få loss mer energi till skrivandet att ägna en större andel av mitt yrkesliv åt att göra saker som jag redan kan.

  5. Jag skrev en lång kommentar men sedan försvann den när jag tryckte på skicka 😦
    Vad jag ville säga (om jag minns rätt) var att jag fick en riktigt aha-upplevelse av att läsa detta. Jag bekänner mig till dem som drömt om att göra skrivandet till ett jobb, men samtidigt vänder jag mig emot den där framgångshetsen, vilket jag inser nu står i konflikt till varandra. Jag har varit på väg i den riktningen ett tag nu, men detta fick allt att klarna. Så tack för klokt och tänkvärt inlägg. 🙂

  6. Du har absolut en viktig poäng när det gäller just det här att skilja på konstnärlig och ekonomisk framgång. Det är verkligen två helt olika saker och det kan vara svårt att komma ihåg ibland. Men för min egen del så drömmer jag om att leva på mitt skrivande just på det sättet att jag inte vill göra NÅGONTING annat än att skriva – förutom andra skrivrelaterade saker. Jag vill verkligen inte ha ett annat jobb. Så när jag säger att jag vill kunna leva på mitt skrivande så handlar det aldrig om framgång i sig, utan bara om att nå upp till en nivå där jag för mig själv kan försvara att jag inte jobbar. Och den nivån är inte så hög, ärligt talat 🙂

    • Jag tycker att det är imponerande att du vågar drömma den drömmen. Och jag tror ju också att du kommer att lyckas. 🙂 Jag vet inte om jag kommer att drömma den drömmen jag också så småningom, men just nu känns tanken på det mest stressande. Kanske för att jag har lite svårt att se hur mitt liv kommer att se ut om några år, i och med att det här med att ha ansvar för barn är någonting helt nytt, och jag funkar bäst tillsammans med drömmar som här hyfsat realistiska. 😉

  7. Bra inlägg, man får tänka lite. Jag skriver för att det är kul och tror aldrig att jag kommer att kunna leva på det men det finns det säkert många andra funderar över varför och hur dom skriver.

  8. Jag jobbar som författare på heltid, sedan i somras, efter att jobbat 15% som lärare och resten som författare i några terminer. Och jag vill aldrig ha det på något annat sätt. Jag har så svårt att koncentrera mig på att skriva om jag vet att jag ska jobba med något annat dagen efter, eller om jag har ställt väckarklockan en dag, eller om jag är trött efter att ha jobbat på ett ”vanligt” jobb. Men sen finns det förstås andra som är tvärtom, som behöver ett ”vanligt” jobb för att få energi till skrivande. Intressant att läsa allas kommentarer om vad de tycker och tänker!

  9. Någon gång när jag gick ut gymnasiet, eller om det till och med var högstadiet, hade jag ju den här tanken att man borde ju jobba med det som man är bäst lämpad till. Så vad kan jag då? Inte mycket, kom jag fram till, men skriva långa berättelser kan jag ju så då är väl författare rätt val. Tänkte jag. Jag visste nog redan då att det var svårt (men inte att jag var sååå långt ifrån som jag var). Och efter ett tag var jag så uppe i det att jag tänkte att jag måste blir antagen av ett förlag så jag får in pengar så jag kan fortsätta skriva. (Tanken – jag vill kunna leva på mitt författarskap.) Sedan satsade jag på det mer eller mindre helhjärtat, tillsammans med musiken.
    Men inom musiken drabbades jag av något som jag kanske kan kalla för ekonomisk blockering. Jag började ta rejält med betalt för att spela så det skulle vara värt det för mig, men sedan blev jag orolig för att jag inte skulle leverera tillräckligt bra, och inget av det blev roligt alls. Det höll på att ta död på spelglädjen helt. Samma parallell började jag ana i skrivandet. Jag förskte anpassa mitt manus till hur jag trodde den stora massan av läsare ville ha det, eller i alla fall hur jag inbillade mig att förlagen ville ha det, och mycket av det roliga dog där också.
    Sedan fick jag jobb. Fick känna på det här med att komma hem trött och inte orka skriva, och att inte ha tid att sätta mig in i mitt manus. Just då höll jag på att bearbeta ett manus på över 500 sidor, mina kära skrivarvänner hade påpekat att det nog innehöll för många ingredienser och ja, när man försöker bearbeta ett sådant ingrediensrikt material så kräver det TID. Sammanhängande tid. För mig i alla fall. De fem semesterveckorna per år blev så sjukt lite, och tog jag en dag ledigt fick jag sådan prestationsångest under den viktiga dagen att jag inte fick något gjort istället. Sedan hoppade jag på nanowrimo (skriv 50 000 ord på en månad) och insåg att ja, det är möjligt samtidigt som man jobbar. Och titta, det går att skriva ett manus utan så vansinnigt många ingredienser. (Nej, jag har inte börjat bearbeta detta manus än, så jag vet inte hur bra det skulle gå parallellt med heltidsjobb.)
    Grejen är väl helt enkelt att jag kommit fram till samma sak som i blogginlägget här: att ja, jag vill kunna försörja mig, och ha tid och pengar till övriga intressen. Och ja, jag vill ha tid även till skrivande, och bearbetande. Däremot är jag inte lika säker på om jag vill kämpa mot ett ekonomiskt framgångsrikt författarskap längre. Eller ens om jag vill kämpa mot utgivning. Inte just nu. Jag vill landa i att kunna skriva som jag vill först, inte skriva för hur någon annan vill att jag ska skriva, inbillad eller verklig person.
    Helt enkelt: jag är nog rädd att om skrivandet ska försörja mig blir det ett borde och ett måste, och inte lika lustfyllt längre. Så utmaningen ligger ju i att hitta det där jobbet som ger en tillräckligt med utrymme för skrivandet. (Jag såg en dokumentär för några år sedan om en virkesmätare, eller vad det var. En tjej som höll till i en barack mitt ute i skogen vid en skogsväg, och hennes jobb var att mäta när det kom en timmerbil. Det hände inte så ofta, så det blev mycket… mellantid. 🙂 )

    Nä, nu ska jag sluta skriva biografier här, säkert har jag tjatat om detta i några inlägg redan.

    Förresten, en tanke som slog mig precis: jag tror nog att en lyckad författare är den som lyckats hitta rätt läsare åt sina böcker. Om det så bara är en handfull läsare, men en handfull som verkligen passar till de här böckerna.

    • Åh, jag förstår verkligen det där med ekonomisk blockering. Det var faktiskt framför allt därför jag valde bort musikerspåret karriärmässigt och hamnade på KTH istället. (Jag gick musikfolkhögskola i två år efter gymnasiet och fick därefter godkända prov till musikerlinjen på musikhögskolan i Malmö.) Men jag tyckte det var så svårt att hålla kvar spelglädjen när det blev obligatoriskt att öva, och såg framför mig hur allt det som jag tyckte var roligt liksom skulle blekna.

      Jag tror det är jättebra att tänka som du gör, att försöka hitta hur och vad du vill skriva utan att tänka på någon annan. Jag tror att det är det enda sättet att skriva någonting riktigt bra.

  10. Läste just det här i ett pep-talk för nanowrimo:

    ”Embrace your day job.

    Most writers have day jobs because most writers need day jobs to pay their bills. There’s no shame in that.

    Some writers even like their day jobs. I certainly did. I left my day job this past June. I’d been a high school computer science teacher for seventeen years and honestly, I miss it. I miss my students and my co-workers. I miss having to put on pants to go to work.

    And I miss the inspiration I got from being on campus. My day job was research—story ideas were in the halls, in my conversations with the other teachers, in the morning announcements over the intercom.

    I’m guessing ideas are all over the place at your day job, too.”

    Gene Luen Yang
    http://nanowrimo.org/nanomail/12145737

    • Kul! Jag funderade ett tag på att anmäla mig till Nano bara för att få lite härliga peptalks i mejlen. Även om jag inte skriver så supermycket skönlitterärt just nu är lite pepp välbehövligt den här november. 😉

  11. Ping: Att fortsätta skriva… | diktmarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s