När man säger versmått är det många som först och främst tänker på rim. Och det är visserligen viktigt, men inte det viktigaste. Allting börjar med rytmen, det vill säga vilka stavelser som är betonade och vilka som är obetonade. Om du brukar tycka att sådant är svårt att avgöra; misströsta inte. Du har redan en närmast perfekt känsla för textens inneboende rytm. Om du inte hade det skulle du inte kunna prata utan att det lät väldigt konstigt. Du behöver bara lära dig vad du ska titta efter. (Och om du har jättelätt att höra sådana här saker; grattis! Var glad för det, och välkommen att haka på julkalendern imorgon eller i övermorgon istället.)
Ta ett ord, till exempel ”fågel” och testa att verkligen överdriva. Betona den ena stavelsen jättemycket mer än den andra. Testa dig igenom alla olika möjligheter om du inte är säker och kolla vad som låter konstigt. (Här får vi förstås bortse från att hela grejen att prata högt för sig själv kan anses låta konstigt.) Alltså, vi testar. FÅ-gel. Ja, det funkar att betona den första men inte den andra stavelsen. FÅ-GEL. Ja, att betona båda kan också funka, men kanske inte riktigt lika bra som att bara betona den första. få-GEL. Nix, det låter jättekonstigt.
Vi tittar på ett längre exempel, den första raden i Idas sommarvisa (det är ju ändå snart sommar igen): ”Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön.” Jag skriver ut de betonade stavelserna med stora bokstäver och de obetonade med små. Då blir det så här:
och NU så VILL jag SJUN-a att SOM-mar-EN är SKÖN
Det går också att beskriva rytmen utan själva orden. Ett litet o står för en obetonad stavelse, ett stort O står för en betonad stavelse. Då ser samma rytm ut så här:
oO oO oO ooO oO oO
Låt oss nu göra ett litet experiment. Vi gör om texten lite grann, tar bort ett ord och lägger till ett annat. Testa att sjunga ”Nu så vill jag sjunga om att sommaren är skön” till samma melodi.
Vad hände?
Det finns två scenarion:
- Du tyckte att det var svårt. Allting kändes bakvänt och konstigt. ”nu SÅ vill JAG sjun-GA”. Så kan man ju inte säga. Nej. Du har helt rätt. Det kan man inte.
- Du tyckte att det var lätt. I så fall har du ändrat lite på melodin utan att märka det. Antagligen hoppade du över den första obetonade upptakten i melodin där ordet ”Och” normalt sitter. Antagligen petade du också in en extra ton genom att förkorta ordet ”sjunga” och lägga in det extra ordet ”om”.
Trots att den nya texten är i det närmaste identisk med originalet, trots att raden har exakt lika många stavelser (13 st.) i de båda versionerna så KAN vi inte sjunga den till melodin utan att förändra även den. Det beror på att vi har förändrat textens inneboende rytm.
SAMMANFATTNING
Formen måste passa till textens egen rytm om det inte ska låta väldigt konstigt. Vi undersökte vad som händer annars genom att förändra texten till Idas sommarvisa.
Imorgon ska vi titta på två av de vanligaste grundrytmerna.
Lugn. Det ordnar sig. 
”textens inneboende rytm” ojojoj vad jag gottar mig här! Bättre än en sån där chokladkalender.
/Anna
Fint att du gillar! 🙂
Oj, jag är verkligen efter i din julkalender! Efter nästan en veckas sängläge är jag på fötterna och ägnar kvällen åt – JUST DET – lite versmåttslära och en kopp te 😉
Tja, det här är ju den allra enklaste biten, tycker jag. Rytm är lätt om man bara lyssnar på den. Det är allt det andra som är svårt. Att tänka, och sätta ihop beståndsdelar efter mallar.
Tråkigt att höra att du varit sjuk, men fint att du mår bättre! Nu är det jag som hamnat i sängen, men jag hoppas att jag kommer upp lite snabbare än om en vecka.
Jag har liksom alltid trott att versmått blir lätt bara man har fattat det här med rytmen. (För så har det varit för flera av dem som jag pratat med som tyckt det varit svårt). Så jag ska verkligen fundera över hur jag kan förklara de här andra delarna bättre.
Nu är jag sent på bollen, det ser jag, men den här bloggen återvänder jag alltsomoftast till just när det gäller att fräscha upp kunskaperna i versmått och rim och sådant. En sak bara: det är inte Idas sommarvisa du citerar ovan, det är Sommarsången ur Pippi på rymmen … Det gör ju inget för innehållet egentligen, det är bara jag som är petig. Och Georg Riedels melodier till Astrid Lindgrens texter är ju utmärkta att använda för att exemplifiera rytm; han lär ju ha använt personernas namn (bl.a.) för att skapa grundrytmen i många av titelsångerna.