”Oh Romeo, Romeo, wherefor art thou Romeo?
Deny thy father and refuse thy name,
or if thou wilt no, be but sworn my love
and I’ll no longer be a Capulet.”
De här raderna ur Romeo och Julia, liksom stora delar av Shakespears dramatik, är skrivet på en form som kallas blankvers. Ni känner väl igen rytmen? (Jag skriver de stumma vokalerna inom parentes):
de-NY thy FA-ther AND re-FUS(e) thy NAM(e)
oO | oO | oO | oO | oO
Ni ser? Det är jambisk femtakt. Och dramatik skriven på jambisk femtakt kallas helt enkelt för blankvers. Inga konstigheter, inga rim.
Vad är nu poängen med det, kan man fråga sig. Varför ska man skriva dramatik på fast form? Låter det inte hemskt styltigt? Är det inte bättre att alla pratar lite hur de vill, som man gör på riktigt?
Nja. Alla som försökt sig på att skriva dialog vet att det där med att exakt återge hur folk pratar i verkligheten inte fungerar. Det låter jättekonstigt. För att fungera som text måste dialogen koncentreras, och den måste ha en rytm och ett flyt som inte nödvändigtvis finns i en ”riktig” dialog. Det gäller särskilt text som ska uttalas högt.
Genom att skriva på en specifik rytm säkerställer författaren att det finns ett möjligt sätt att uttala texten så att allting flyter på. Sedan är inte tanken att skådespelarna måste följa versrytmen exakt när de spelar pjäsen. Tusentals Julior har genom tiderna hittat tusentals olika sätt att betona Shakespeares text. Men grundrytmen finns hela tiden där som en bas att variera utifrån.
Som amatörskådespelare kan jag också säga att det kan vara extremt stor skillnad på hur svårt det är att lära sig repliker utantill. Form är en sak som hjälper. En fast form blir ett stöd för minnet, leder vidare och hjälper skådespelaren att inte utelämna någonting.
En annan fördel med dramatik på till exempel blankvers är att det går att skapa väldigt rappa replikskiften genom att olika karaktärer griper in i varandras versrader.
Titta till exempel på de här raderna ur Scen V i Hamlet:
LAERTES: Where is my father?
KING: Dead.
QUEEN: But not by him.
Tre rader, och samtidigt en enda rad perfekt jambisk femtakt.
where IS my FA-ther? DEAD. but NOT by HIM.
Det är lätt att läsa de här tre replikerna i ett enda andetag, alltså är det lätt för skådespelarna att skapa ett rappt replikskifte om de så vill.
Blankvers är en sådan form som helst bör briljera i det fördolda. När den är som allra bäst märks den inte alls. Publiken tänker inte på formen, utan på vad som sägs. Det låter naturligt, fast det är skrivet på vers.
SAMMANFATTNING
Dramatik skriven på jambisk femtakt kallas för blankvers. Många stora pjäser, till exempel mycket av Shakespeares produktion är skriven på blankvers.
Imorgon ska vi titta på ett annat klassiskt versmått, helt utan jamber.
Lugn. Det ordnar sig. 
Vilket roligt exempel från Hamlet! Vi har ju läst en del Shakespeare nu på Litteraturvetenskapen (och jag har ju läst – och spelat – lite Shakespeare för länge sedan i min ungdom 😉 Och jag måste säga att just det där när flera repliker används till samma jambiska femtakt, det blir ganska magiskt. Precis det där flytet som du pratar om. Och jag håller verkligen med om att versmått (vilket som helst) gör det mycket lättare att lära sig repliker. Men blankverks känns ganska naturligt tycker jag.
Magiskt var ordet, sa Bull. 😉 Åh, nu fick jag så där lite litteraturvetenskapslängtan igen. Det verkar verkligen ganska så underbart. 🙂