7. Stigande och fallande vers

Det går alldeles utmärkt att hitta på egna versmått också. Välja en rytm och ett rimmönster som känns bra utan att det måste heta något särskilt. Då är ett bra riktmärke att daktyler (GUNG-an-de, Ooo) och trokéer (GUNG-a, Oo) som vi tittade på i gårdagens inlägg om hexameter trivs bäst tillsammans med varandra, utan jamber. Jamber (ja-VISST, oO) trivs istället fint tillsammans med en trestavig versfot som heter anapest (ka-ru-SELL, ooO).

(Ordet anapest (an-a-PEST, ooO) är förresten en anapest. Äntligen någon slags logik i terminologin.)

Vers som består av jamber och anapester brukar med ett samlingsnamn kallas för stigande vers, medan vers som består av daktyler och trokéer kallas fallande vers. Låt oss titta på några exempel. Först dikten ”Nyårshälsning” av Gustav Fröding:

Var icke ledsen fast molnen trycka
och vinterköld genom hjärtat går.
Ty bakom moln glänsa sol och lycka
och efter vinter blir åter vår.

När natten gått, skall det åter dagas,
när vintern flytt, blir det åter vår.
På några år som det leds och klagas
skall åter följa: Ett gott nytt år!

I den här dikten har alla åtta raderna exakt samma rytm, bortsett från att vissa rader har kvinnliga rim och vissa har manliga.

var ICK-e LED-sen fast MOLN-en TRYCK-a
oO | oO | ooO | oO(o)

Varje rad består av två jamber, en anapest och sedan ytterligare en jamb, med eller utan en extra obetonad stavelse. Detta är alltså stigande vers.

Någon som ofta skriver på fallande vers är Lennart Hellsing, som i den här versen ur hans ABC-bok:

Daniel Doppsko i Sålunda stad
doppar sin sko i jag vet inte vad:
vatten och vin
och en dunk bensin!
Åh, vad din sko ska bli blank och fin!

Det finns några små kluringar här, så låt oss titta på betoningarna i hela versen:

DA-ni-el DOPP-sko i SÅ-lun-da STAD
DOPP-ar sin SKO i jag VET in-te VAD
VATT-en och VIN
och en DUNK ben-SIN
ÅH, vad din SKO ska bli BLANK och FIN!

Titta på rad fyra.

och en DUNK ben-SIN
ooO | oO

En anapest och en jamb. Jag har ju påstått att det kommer att låta konstigt om man slänger in jamber och anapester i en fallande vers, och det är väl vad som händer här? Nja, inte riktigt. Det som låter konstigt är om författaren mitt i versen bryter sin egen rytm. Lennart Hellsing har bara klippt av det som skulle ha kunnat vara en och samma rad. Om vi lägger ihop rad tre och fyra blir rytmen såhär:

VATT-en och VIN och en DUNK ben-SIN
Ooo | Ooo | Oo | O

Alltså en rytm som är väldigt lik första och andra raden, och identisk med den sista raden. Hellsing stannar alltså kvar i sin fallande grundrytm hela tiden. Rytmen i hela versen kan beskrivas så här.

Ooo | Ooo | Ooo | O
Ooo | Ooo | Ooo | O
Ooo | Ooo | Oo | O
Ooo | Ooo | Oo | O

De två översta raderna är identiska. I rad tre och fyra har den tredje daktylen bytts ut mot en troké, vilket ger effekten att rytmen saktar in lite grann mot slutet.

Men vad är den där ensamma betonade stavelsen i slutet av varje rad? Jo, det är en avknippsad troké. Precis som stigande vers kan ha en extra stavelse för att kunna använda kvinnliga rim, försvinner en stavelse från fallande vers om rimmen är manliga.

En fallande vers med bara manliga rim får den extra rytmeffekten att varje rad både börjar och slutar på en betonad stavelse. Det är ett stilgrepp som Lennart Hellsing använder i många av sina verser. Mycket elegant tycker jag.

Del 7

SAMMANFATTNING

Anapest är en versfot med tre stavelser, där enbart den sista är betonad. Ex: ka-ru-SELL (ooO)
Vers som består av jamber och anapester kallas stigande vers.
Vers som består av trokéer och daktyler kallas fallande vers.

Imorgon ska vi titta på en bit text som nästan rimmar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s