9. Rondel

En dag för många år sedan fick jag ett vykort. Det kom från en vän med känsla för både versmått och storslagna gester. På baksidan fanns en fastklistrad kopia av ett tidningsurklipp med en av hans dikter (han brukade skriva dagsvers i Uppsala Nya Tidning) samt orden ”den står i tidningen, men den är till dig”. Det var precis ett år efter att vi lärt känna varandra och dikten var den här:

Fast jorden är på samma plats igen,
är världen själv sig inte riktigt lik.
Vår utkikspunkt är inte mer unik,
och rutan speglar vad som hände sen.

Solen står i samma tecken men,
vi lever under annan dynamik:
fast jorden är på samma plats igen,
är världen själv sig inte riktigt lik.

Vi vandrar på och zodiaken vän-
der åter krets. Framtidens sammanvik-
ta notblad döljer sfärernas musik.
Vi nynnar med, i grupp och en och en,
tills jorden är på samma plats igen.

Det här är, förutom ett av de finaste vykort jag någonsin fått, en rondel. Det vill säga; det är en vers med tretton rader där de två första raderna kommer tillbaka enligt ett visst mönster och där samma två rim återkommer genom hela dikten. Rimställningen är vanligen a1b1ba, abb1a1, abbaa1, men här har två rader fått skifta plats till a1b1ba, baa1b1, abbaa1 (När jag skriver a1 menar jag att det är samma rad som återkommer varje gång, medan a står för en annan rad med samma slutrim som a1.)

De flesta versmått finns i en hel massa olika varianter, och hur de beskrivs kan variera från källa till källa. Dessutom är det ingenting ovanligt att ändra lite i formen. Det har till och med en egen term i versmåttsvärlden: inkongruens. Det behöver inte vara någonting dåligt. ”Att skalderna inte alltid följa schemat kan ofta konstateras, och det gäller icke minst de yppersta”, skrev Otto Sylwan i sin bok Svensk verslära redan 1944.

Även om formen tar mycket plats när man skriver på bunden vers får formen aldrig bli viktigare än innehållet. Att ändra på formen är därför helt ok om det lyfter innehållet. (Att ändra formen på grund av bristande hantverksskicklighet, vilket också förekommer rätt ofta, är en helt annan sak och blir sällan bra.)

Det finns ytterligare en inkongruens i rondeln här ovan. Sista gången raden a1 kommer tillbaka har författaren bytt ut ett ord i början: ”tills jorden är på samma plats igen” istället för ”fast jorden är på samma plats igen”. Just det greppet, att göra mindre förändringar i en upprepande rad tycker jag ofta funkar bra och kan lyfta innehållet i dikten. Båda formförändringarna i den här rondeln tycker jag är exempel på formförändringar som fungerar.

Stilgreppet att rimma genom att klippa av ord på mitten är jag lite mindre förtjust i (om det inte rör sig om spex eller humorvers). I det här fallet köper jag det, eftersom det är en dagsvers, och eftersom jag tycker mycket om bilden av framtiden som ett sammanvikt notblad. Dessutom är jag antagligen en smula partisk i det här fallet.

Vilken takt en rondel går i varierar, men det vanligaste är någon variant av jambisk vers, till exempel jambisk fyrtakt eller jambisk femtakt. Just den här rondeln är skriven på jambisk femtakt:

fast JOR-den ÄR på SAM-ma PLATS i-GEN
oO | oO | oO | oO | oO
är VÄRL-den SJÄLV sig IN-te RIK-tigt LIK
oO | oO | oO | oO | oO

Huvudsaken är att takten är konsekvent genom hela dikten. Alla rader i ska alltså ha samma rytm och vara lika långa, oavsett vilken takt du väljer. Sammantaget tycker jag att rondel är ett trevligt litet versmått.

Del 9

SAMMANFATTNING

En rondel har tretton rader (4+4+5). De två första raderna återkommer enligt rimställningen a1b1ba, baa1b1, abbaa1. Rytmen är oftast en jambisk fyrtakt eller femtakt.

Imorgon kommer det att handla om assonans.

6 reaktioner på ”9. Rondel

  1. Vad roligt att du berättade om ditt fina vykort. 🙂
    Måste fråga, tror eller vet du om alla poeter som har blivit utgivna kan allt det du nu förmedlar. Eller kan man med talang och övning ändå få till en bedövande vacker dikt?
    Jag vaknade just från min feberdvala (ingen internet på över två dagar) och såg på Skriverivers sida att du också är eller har varit sjuk. Hoppas du är på bättringsvägen nu och har möjlighet att säga nej till saker som tär för mycket på krafterna.

  2. Spännande fråga! 🙂 Jag kan naturligtvis inte uttala mig tvärsäkert om vad någon jag aldrig har träffat kan eller inte kan, men jag ska svara så gott jag kan ändå.

    Jag vet att allt det som ingår i min kalender i tidigare generationer (säg min farfars generation och uppåt) var mer allmänt spritt än det är idag. Det ingick i vad alla klassiskt bildade människor förväntades kunna oavsett om de skrev dikter eller inte. Sedan var ju inte god klassisk bildning allom förunnat. Men jag tror att vi kan räkna med att de allra flesta utgivna poeter till och med Tomas Tranströmers generation ungefär hade kunskap om sådana här saker.

    På samma sätt tror jag vi kan räkna med att rätt många utgivna poeter idag INTE kan sådana här saker, åtminstone inte på djupet. I många fall är det inte heller nödvändigt. Det finns så många olika strömningar i den moderna poesin (långt fler än jag har koll på) och detta att titta på rytmer och klassisk verslära är säkert bara ett av många möjliga sätt att närma sig den poesin.

    Jag tror absolut att det går att skriva en bedövande vacker, och dessutom rytmiskt balanserad dikt utan att ha de här teoretiska kunskaperna. Däremot tror jag inte att det går att ”råka” skriva på genomgående jambisk femtakt bara på känsla.

    En annan anledning till att jag tror att många utgivna poeter idag inte kan det här, är för att det det senaste decenniet givits ut ett antal diktsamlingar som säger sig vara på ett visst versmått (oftast sonetter) men som använder fel rytm. Inte på något effektskapande vis, utan på ett sätt som bara sabbar rytmen och stör läsningen. Ofta är dessa dikter synbarligen korrekta, de har ofta genomgående rätt antal stavelser, men helt fel förhållande mellan betonade och obetonade stavelser. Jag måste erkänna att de provocerade mig något oerhört att dessa diktsamlingar fått bli utgivna, för jag tycker att de är direkt dåliga. Jag blev upprörd över att ingen lyrikredaktör på de stora förlagen verkade kunna se skillnad på elva stavelser och jambisk femtakt. Flera av dessa diktsamlingar prisades också av nästan alla litteraturkritiker som läste dem, de verkade inte heller se det här. Det provocerade mig ännu mer.

    Men det var faktiskt det som fick mig att börja fundera på att göra en versmåttsskola. Jag insåg att det här har blivit specialistkunskap som det inte ens är självklart att poeter och litteraturkritiker besitter. Det var självklar kunskap, men det är det inte längre. Och det finns visserligen mycket skrivet om versmått och metrik, men merparten av den litteraturen är väldigt svårläst för den som inte redan kan. Jag insåg mer och mer att anledningen till att så många inte hör de här sakerna är att de aldrig fått en chans att lära sig. Och så började jag fundera över vad jag skulle kunna göra för att ändra på det. Den här julkalendern är en liten början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s