Ett specialfall av assonans, som gårdagens inlägg handlade om, är konsonant ljudlikhet i början av orden (till exempel bur-baka eller sten-stöpa). Detta kallas allitteration eller begynnelsebokstavsrim (vackert ord, eller hur?).
I fornnordisk vers var allitteration både viktigt och vanligt. Det här med slutrim brydde man sig inte om alls. Om man till exempel läser Havamal, den poetiska Eddan, finns både begynnelsebokstavsrim och assonans att hitta precis överallt, men mer eller mindre tydligt. Ett tydligt exempel finns i en av de mer kända verserna (nr 10), här i Erik Brates översättning från det isländska originalet.
Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
/…/
Jag tycker det är extra snyggt när allitterationen sträcker sig över flera bokstäver till exempel br- som här i vers 57 av Havamal:
Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
/…/
Värt att notera är att alla orden INTE allittererar på varandra. Att använda begynnelsebokstavsrim alltför ofta ansågs vara billigt effektsökeri. Och tittar man i Havamal ser man att alla supertydliga exempel följs av rader med lite mer subtil allitteration. Här är vers 57 i sin helhet:
Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
Det finns förvisso både assonans och allitteration även i den andra halvan av versen, (det betonade n-ljudet i ene-andre-genom-känd, sl i slöe-slapphet), men inte lika övertydligt som i första halvan.
Det finns förstås även moderna exempel på alliteration. En av mina favoriter finns i en låttext, nämligen ”Helplessly hoping” av Crosby, Stills & Nash, skriven av Steven Stills.
Helplessly hoping
Her harlequin hovers nearby
Awaiting a word
Gasping at glimpses
Of gentle true spirit
He runs, wishing he could fly
Only to trip at the sound of good-byeWordlessly watching
He waits by the window
And wonders
At the empty place inside
Heartlessly helping himself to her bad dreams
He worries
Did he hear a good-bye? Or even hello?They are one person
They are two alone
They are three together
They are four for each otherStand by the stairway
You’ll see something
Certain to tell you confusion has its cost
Love isn’t lying
It’s loose in a lady who lingers
Saying she is lost
And choking on helloThey are one person
They are two alone
They are three together
They are four for each other
Mängden begynnelsebokstavsrim ligger med fornnordiska mått mätt på gränsen till effektsökeri, men det får väl sägas vara ett av populärmusikens privilegier att kunna göra så. Jag tycker att det är väldigt effektfullt. Snygg musik är det också. Lyssna gärna!
SAMMANFATTNING
Begynnelsebokstavsrim eller allitteration är detsamma som ljudlikhet i början av orden. Det var en vanlig effekt i fornnordisk vers, men är fortfarande högst användbart.
Imorgon ska vi titta på ett versmått med en lite mer komplicerad rimställning.
Lugn. Det ordnar sig. 
Alltså, jag älskar den här julkalendern. Det är som noggrant paketerade karameller i olika former som får mig att le på pendeltåget. Och får mig att se skönheten i poesi!
Tack, så glad jag blir! 🙂
Jag är otroligt förtjust i alliterationer, och även i den sortens moderna texter där det blir så mycket att det definitivt är effektsökeri. Det är ju en underbar effekt, klart att folk söker den! Men jag fick lära mig på litteraturvetenskapen att det bara är konsonanterna som är lika i en alliteration, när det kommer till vokalljuden så ska de vara olika, som i ”Arla i urtid” från Völuspà. Jag har aldrig hört det förut, och jag är inte hundra på att verkligen har rätt för jag betvivlar i hemlighet hennes kompetens, men det var i alla fall vad hon sade. Jag fick inget svar på vad det kallas när vokalerna är likadana, men hon menade att det i alla fall inte var en alliteration.
Här är en av mina absoluta favorittextbitar när det kommer till alliteration; The Magnetic Fields, All she cares about is Mariachi:
Go there and wear your hair like liberace
go wear some freakish fragrance fresh from france
friend all she cares about is mariachi
and all she ever wants to do is dance
Åh! Vilken snygg text! (Jag har inte hört den låten, men sätter omedelbart igång spotify.) 🙂
Att vokaler SKA vara olika tror jag faktiskt inte stämmer. Däremot stämmer det att på Eddans tid ansågs alla vokaler kunna rimma på varandra, så vokalerna KAN vara olika. Som jag har tolkat det handlar det om att vi (i vår tid) och de har olika syn på vad som ingår i en bokstav och inte. Det finns ju ett litet glottis-ljud i början av alla betonade fristående vokaler, en spänning i halsen alldeles innan man kommer fram till det som vi räknar som själva vokalen. Och den är faktisk identisk oavsett vilken vokal som följer. Räknar man den som ett bokstavsljud rimmar ju tex ”arla i urtid”. Men att säga att alla vokaler först i ett ord rimmar på varandra stämmer inte heller. I exemplet ”arla i urtid” är det just a och u som allitererar, inte i-et. Det beror på att den bokstaven i det här sammanhanget är obetonad och därför saknar det lilla glottisljudet. Om vi istället hade sagt ”i en arla urtid” skulle både i, a och u ha allitererat (dock ej e:et i en). Hör du skillnaden?
Vad gäller modern praxis är jag osäker på vad som gäller, rent formellt. Men jag tycker att det skett en förskjutning från det fornnodiska förhållningssättet. Jag tror nog att de flesta av oss skulle tycka att samma bokstav två gånger (ute på uppdrag) allitererar mer än två olika vokaler (inne på uppdrag). Annars får ju Alf Henrikssons bok Alfabetets användning anar aporna aldrig anses en smula överarbetad. 😉
Jag tyckte att det lät väldigt konstigt när hon sade det, eftersom jag aldrig har hört talas om det och det dessutom är ganska ologiskt. Och som sagt, hon är en lärare vars kompetens jag ifrågasätter på många områden. Jag blir väldigt provocerad av lärare som uttalar sig så självsäkert om saker som faktiskt inte stämmer, måste jag säga. Galet att man inte kan lita på att folk verkligen vet vad som är rätt eller fel när de undervisar om saker.
Coolt med det där glottis-ljudet! Jag har aldrig tänkt på det förut, men det är ju absolut en tydlig skillnad! Ja, jag håller så klart med om att samma bokstav två gånger allitererar mer än två olika vokaler. Det är också så jag alltid har uppfattat ordet alliteration, som synonymt med begynnelsebokstavsrim. Min lärare menade snarare att orden inte betydde samma sak utan att alliteration är ett ord som beskriver när konsonanter i början av två ord rimmar, och inget annat. Men det låter bara så himla konstigt.