12. Ballade

Det finns vissa versmått som ställer stora krav på skribentens rimmarådra. Idag ska vi titta på ett sådant, nämligen ”ballade”, som har sitt ursprung i medeltidens Frankrike. Formen växte antagligen fram under 1300-talet, men blev (mer) känd genom en märklig episod i mitten av 1400-talet.

Poeten François Villon levde ett på många sätt brokigt liv. Han var sinnebilden för det självdestruktiva geniet; han skrev fantastiska texter, men hade samtidigt en förmåga att skapa kaos omkring sin egen person. Han hamnade upprepade gånger i våldsamheter, oftast på grund av diverse kvinnoaffärer, och ägnade sig också åt ekonomisk brottslighet för att finansiera sitt ibland utsvävande leverne. 1463 gick det till slut långt att han blev dömd till döden genom hängning. François Villon var då drygt 30 år gammal.

I väntan på sin avrättning skrev François Villon sin mest berömda dikt, ”ballade des pendus” (de hängdas ballade). I dikten beskriver han den avrättning som han och hans medfångar snart ska utsättas för, och ber Gud och människorna om förlåtelse. Med den dikten vädjade han sedan om nåd till parlamentet, och lyckades få sin dödsdom omvandlad till en förvisning från Paris. Därefter är det ingen som vet säkert vad som hände med honom, men versmåttet ballade blev berömt, och var populärt i framför allt England och Frankrike ända in på mitten av 1900-talet.

Här är ”de hängdas ballade”, i svensk tolkning av Axel Österberg. Den franska originaltexten finns sist i inlägget.

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
-så visa misskund med oss och med vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt,
men bed till Jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackat både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull högt lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
-vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Envoi:
Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så att helvetet ej får
makt över oss till intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Det är en gripande dikt och en gripande historia tycker jag. Men låt oss nu lämna den en liten stund och titta på själva formen. Rytmen hoppas jag att ni känner igen – det är samma gamla jambiska femtakt som vanligt.

o BRÖ-der NI som Ö-ver-LE-ver OSS
oO | oO | oO | oO | oO

(Om du läser det franska originalet och tycker att rytmen inte stämmer, så är det för att det i fransk poesi är ”tillåtet” att uttala vissa stavelser som i talspråk är stumma. Detsamma gäller för sjungen franska. Ganska förvirrande för en som inte har språket som modersmål, men praktiskt för den som vill skriva på bunden vers).

Dikten består av tre strofer med tio rader, samt ett så kallat envoi, ett sammanfattande avslut, som består av fem rader. Den sista raden är densamma i alla stroferna (inklusive envoi). Rimställningen i det franska originalet är ababbaacbc ababbaacbc ababbaacbc bbcbc. (Axel Österberg har luckrat upp formen lite i översättningen och lagt till några slutrim. Egentligen ska alla tre huvudstroferna ha identiska slutrim. Jag tycker ändå att han gjort ett imponerande jobb. Det är verkligen inte lätt att översätta något som är på en så strikt form.)

Den version av ballade som sedan blev mest populär har en lite annan form. 8+8+8+4 rader (istället för Villons 10+10+10+5), och rimställningen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac.

Oavsett vilken version man väljer tror jag ni inser den största svårigheten med det här versmåttet: det är en väldig massa rader som ska ha samma slutrim. Det är inte lätt ens på de mer ordrika språken franska och engelska, och på svenska är det verkligen inte lätt. I den form som François Villon använder behövs 12 rimord på a, 15 rimord på b samt 5 rimord på c. I den kortare varianten behövs 7 rimord på a, 12 rimord på b samt 5 rimord på c. Inte helt snutet ur näsan. Det krävs lite förberedelsearbete.

Jag brukar tänka på det här förberedelsearbetet som ”slutrimsresearch”, och jag gör ungefär så här. Jag utgår från ett (eller några) ord som jag tror att jag vill ha med i dikten och som jag tror kan vara bra att rimma på. Sedan försöker jag komma på så många rimord jag kan på dessa ord. Om det behövs använder jag rimlexikon. Den första kontrollpunkten är förstås: finns det över huvud taget 8/12/15 rimord på det här ordet? Inte ens det är faktiskt säkert på svenska.

Nästa fråga jag ställer mig är: finns det 8/12/15 rimord på det här ordet som jag kan tänka mig att använda i just den här dikten? ”Stråla” rimmar visserligen på ”crawla” och ”Angola”, men det känns relativt osannolikt att jag skulle vilja använda alla tre orden i samma dikt. De har helt olika stilnivå, och skulle antagligen föra in spretande/konkurrerande teman i dikten (om inte tanken från början var att skriva om simning i Afrika, men ni förstår vad jag menar tror jag).

Slutligen vill jag gärna att det ska finnas något fler rimord som skulle kunna passa tillsammans än de 8/12/15 jag behöver använda. Det är förstås en lyx, men det ger mig mer flexibilitet. Jag vill ha möjlighet att stryka och ändra i min text, och att låta innehållet styra så långt som möjligt. Om jag behöver använda precis alla ord som finns känns det nästan som att sitta och lösa korsord snarare än att dikta.

Här är några exempel på svenska slutrim som har relativt många rimord:

-å (gå, stå, blå etc)
-at (prat, mat, kavat etc)
-ara (fara, klara, vara etc)
-inna (hinna, finna, vinna etc)
-ädd (bädd, rädd, sedd etc)
-era (lera, mera, jonglera etc)
-on (ton, citron, diskussion etc)

Ballade är alltså en utmanande, men (tycker jag) väldigt rolig form. Testa gärna om du vill ha någonting att bita i!

SAMMANFATTNING

En ballade är skriven på jambisk femtakt och består av tre längre strofer samt ett kortare envoi. Rimställningen är antingen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac eller ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac. Sista raden i varje strof är densamma genom hela dikten.

Imorgon ska vi titta på en humorklassiker i versmåttsvärlden.

Ballade des pendus av Francois Villon

Frères humains, qui après nous vivez,
N’ayez les coeurs contre nous endurcis,
Car, si pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tôt de vous mercis.
Vous nous voyez ci attachés, cinq, six:
Quant à la chair, que trop avons nourrie,
Elle est piéça dévorée et pourrie,
Et nous, les os, devenons cendre et poudre.
De notre mal personne ne s’en rie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Se frères vous clamons, pas n’en devez
Avoir dédain, quoique fûmes occis
Par justice. Toutefois, vous savez
Que tous hommes n’ont pas bon sens rassis.
Excusez-nous, puisque sommes transis,
Envers le fils de la Vierge Marie,
Que sa grâce ne soit pour nous tarie,
Nous préservant de l’infernale foudre.
Nous sommes morts, âme ne nous harie,
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

La pluie nous a débués et lavés,
Et le soleil desséchés et noircis.
Pies, corbeaux nous ont les yeux cavés,
Et arraché la barbe et les sourcils.
Jamais nul temps nous ne sommes assis
Puis çà, puis là, comme le vent varie,
A son plaisir sans cesser nous charrie,
Plus becquetés d’oiseaux que dés à coudre.
Ne soyez donc de notre confrérie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Envoi:
Prince Jésus, qui sur tous a maistrie,
Garde qu’Enfer n’ait de nous seigneurie:
A lui n’ayons que faire ne que soudre.
Hommes, ici n’a point de moquerie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!