Det finns egentligen inga gränser för vad som är möjligt att göra med form, vilka effekter du kan skapa. En relativt ovanlig teknik som i rätt sammanhang kan bli väldigt effektfull är ekande rim; alltså att bilda ett rim genom att upprepa en del av det sista ordet som ett eko.
Det absolut häftigaste exemplet som jag känner till finns i en mycket gammal sångtext, nämligen Audi cœlum (Lyssna, himmel), en av satserna i Monteverdis Mariavesper som uruppfördes 1610. Den börjar så här:
Audi cœlum, verba mea,
Plena desiderio
Et perfusa gaudio
Eco: Audio!Dic, quaso, mihi:
Quae est ista, quae consurgens
ut autora rutilat
ut benedicam?
Eco: Dicam!
Det fortsätter på samma sätt. En del av det sista ordet i varje strof upprepas som ett rimmande eko. Effekten förstärks av att även melodin upprepas som ett eko. En ensam röst sjunger, en annan ensam röst i samma röstläge svarar. När Mariavespern framförs brukar den som sjunger ekot stå i en annan del av kyrkan (för det är oftast en kyrka) så att ekot verkligen kommer studsande tillbaka. Väldigt snyggt.
Men för att förstå vidden av hur häftig den här texten är måste vi titta på betydelsen av orden också. (Mina latinkunskaper är tämligen begränsade, så jag har tagit hjälp av en engelsk översättning för att översätta till svenska. Jag ber om ursäkt för eventuella felaktigheter. Rätta mig gärna om någon av er som läser är duktig på latin!)
Lyssna, himmel, till mina ord,
längtansfulla
och genomsyrade av glädje
Eko: Jag lyssnar!Säg mig,
vem är hon som strålande stiger upp
i gryningen,
och som jag vill välsigna?
Eko: Jag ska berätta!
Inte nog med att ekot betyder någonting helt annat och hela tiden för historien framåt, det väcker också en mängd intressanta filosofiska frågor. I huvudstroferna finns bara uppmaningar och frågor. Alla svar ligger i ekona. Är det Guds röst som svarar den bedjande människan, eller är svaret bara ett eko av hans egen röst? Finns svaret alls? Eller hör vi det bara för att vi vill det, och väljer att lyssna?
Betänk att detta skrevs i Italien i början av 1600-talet, alltså i en tid och i ett samhälle när religionen var omöjlig att ifrågasätta. Frågorna som de ekande rimmen indirekt ställer var förbjudna att uttala. Det här är alltså inte bara en skickligt skriven text, utan en extremt modig text.
Detta tycker jag är form när den är som bäst, eftersom själva formen bidrar till att fördjupa innehållet. Man kan skriva på en speciell form av många anledningar; för att det är coolt, för att det går, för att det är kul, för att testa om man kan. Allt är möjligt och alla regler går att bryta emot. Men riktigt bra blir det först när dessa val, att följa eller inte följa en specifik form, görs medvetet och med ett tydligt syfte, som i den här texten.
Om du vill lyssna på Audi cœlum finns en länk till en finfin inspelning under ledning av Jordi Savall här. Hela texten och hela översättningen finns sist i inlägget.
SAMMANFATTNING
Ett stilgrepp som kan bli väldigt effektfullt i rätt sammanhang är att upprepa en del av ett ord som ett rimmande eko.
Imorgon blir det en versmåttklassiker med 17 stavelser.
Audi cœlum
Audi cœlum, verba mea,
Plena desiderio
Et perfusa gaudio
Eco: Audio!
Dic, quaso, mihi:
Quae est ista, quae consurgens
ut autora rutilat
ut benedicam?
Eco: Dicam!
Dic nam ista pulchra
ut luna, electa
ut sol, respect laetitia
terras, cœlos, maria?
Eco: Maria
Maria Virgo illa dulcis,
Praedicata de propheta Ezechiel
Porta Orientalis?
Eco: Talis!
Illa sacra et felix porta
pet quam mors fuit expulsa,
introduxit autem vita?
Eco: Ita!
Quae seper tutum est medium
inter momines et Deum,
pro culpis remedium.
Eco: Medium!
Omnes hanc ergo sequamur,
Qua com gratia mereamur
Vitam aeternam
Consequamur.
Eco: Sequamur!
Praestet nobis Deus,
Pater hoc et Filius,
et Mater.
Lyssna, himmel
Lyssna, himmel, till mina ord,
längtansfulla
och genomsyrade av glädje
Eko: Jag lyssnar!
Säg mig,
vem är hon som strålande stiger upp
i gryningen,
och som jag vill välsigna?
Eko: Jag ska berätta!
Säg om denna enda,
vacker som månen, utvald
liksom solen, som fyller
jorden och himlen med fröjd är Maria?
Eko: Maria!
Den ljuva jungfrun Maria,
omskriven av profeten Hezekiel,
framburen från öster?
Eko: Det är hon!
Den heliga och lyckobringande port
genom vilken döden drevs ut
och livet bjöds in?
Eko: Just så!
Som för alltid är den sanna länken
mellan människor och Gud
för att besegra synden.
Eko: En länk!
Låt oss därför alla sträva mot detta,
med all den tacksamhet vi kan uppbringa,
att vinna evigt liv.
Eko: Låt oss sträva!
Kör: Må Gud skänka det till oss
Fader och son,
och Moder.
Lugn. Det ordnar sig. 
Det här är så fantastiskt! Det är så vackert och otroligt att det går att göra. Latin är ett fantastiskt språk, det är svårt att tänka att det skulle fungera lika bra på svenska. Jag måste ha varit nunna i ett tidigare liv för börjar alltid gråta lite av sånt här. Så himla fint 🙂
Ja visst är det! 🙂
Men ja, oerhört mycket lättare av att göra på latin än på svenska. Det här var helt ärligt lite av en darling. Inte så superrelevant för versmåttsskolan rent pedagogiskt, men jag tycker att den här texten är så fantastisk, och jag kunde inte låta bli att peta in den. 🙂