17. Haiku

Nu blir det äntligen en liten paus för er som tycker att det här med rytm är lite krångligt. Haiku är ett versmått där förhållandet mellan betonade och obetonade versmått inte spelar någon roll. Här är det enbart antalet stavelser som räknas. Dessutom slipper vi att tänka på det här med rim. Skönt som omväxling, eller hur?

Formen kommer ursprungligen från Japan, men den japanska och den västerländska haikun ser lite olika ut, eftersom både talspråken och skriftspråken skiljer sig så mycket från varandra. En västerländsk haiku har tre rader med 5+7+5 stavelser, alltså totalt 17 stavelser. Formmässigt är det allt.

Att skriva en formmässigt korrekt haiku är inte särskilt svårt. Desto svårare är det att skriva en bra haiku. Sjutton stavelser är inte särskilt mycket att spela på, och att få någonting vettigt och tänkvärt sagt med bara några få ord är sannerligen inte lätt. Som om inte det vore nog finns det också en mängd innehållsmässiga krav på hur en god traditionell haiku bör vara.

Enligt svenska haikusällskapet är det detta som gäller för en äkta (västerländsk) haiku:

  • Den bör innehålla ett årstidsangivande uttryck
  • Den bör innehålla en överraskande vändning
  • Den är inte sentimental
  • Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
  • Den ska vara fåordig (duh! obs, min kommentar)
  • Den ska undvika upprepningar
  • Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
  • Den ska undvika alltför starka adjektiv
  • Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga
  • Formen bör underordnas det poetiska innehållet. (Och det här gäller ju precis alla former, inte bara haikun, det hoppas jag att ni vid det här laget vet att jag tycker. Återigen min kommentar.)

Plötsligt är det inte lika enkelt. Någon som upprepade gånger lyckats med allt det ovanstående, och som vunnit uppskattning för sina haiku-dikter i både Sverige och Japan är Tomas Tranströmer. Den här är min favorit, hämtad ur hans diktsamling Sorgegondolen från 1996:

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.

Här är ytterligare en haiku ur samma diktsamling. Visserligen med ett personligt pronomen, men kom ihåg att innehållet är viktigare än formen:

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

Jag tycker de är oerhört fina. Hos mig väcker de både många tankar och skapar tydliga bilder. För mig är de två sakerna avgörande för en lyckad haiku; att de förmedlar en bild och väcker tankar.

Parallellt med den här traditionella, högstämda haiku-diktningen har det vuxit fram en annan, mer lekfull och humoristisk haiku-tradition. På bloggen ”humorous haiku” kan man läsa en mängd alster med lite mer vardagsnära iakttagelser, till exempel den här:

I waited six hours,
to buy my concert tickets,
but in the wrong line.

I samma kategori ryms den exempel-haiku som Håkan Nesser skaldade ihop på stående fot under en lektion (jag hade förmånen att ha honom som skrivlärare under ett par år på högstadiet):

Ingen gås ligger
under mitt gamla badkar.
Det är nog för trångt.

Likaledes humoristisk är den fantastiska boken Haiku U –100 great books in 17 syllables, där David Bader sammanfattar titlar ur världslitteraturen i haiku-form. Vissa är vansinnigt roliga. Min favorit är sammanfattningen av I väntan på Godot av Samuel Becket:

Act I: It’s hopeless.
My boots don’t fit, where is God?
Act II: The same thing.

Jag har även en vän som skriver alla sina vykort i haikuform, vilket alltid piggar upp. (Inte samme vän som i del nio av kalendern. Jag inser att jag är oerhört priviligierad på vykortsfronten.)

Trots sitt lilla format kan alltså en haiku rymma väldigt mycket, och på olika sätt. Och vad du väljer att använda formen till, det bestämmer bara du.

Del 17

SAMMANFATTNING

En haiku består av tre orimmade rader med 5+7+5 stavelser. Bör innehålla en överraskande vändning, men kan vara antingen högstämd eller humoristisk.

Imorgon kommer det att handla om ett versmått med persiskt ursprung.

5 reaktioner på ”17. Haiku

  1. Kul att du har haft Nesser som lärare 🙂 Tranströmers Solen står lågt nu är en haiku som jag ryst till många gånger. Den är oerhört stark. Någonstans har jag liggande några roliga haiku-dikter som jag hittar med ojämna mellanrum och blir lika glad varje gång. När jag jobbade på tidningen hade jag dem på min anslagstavla, borde göra något liknande nu.

  2. Jag har insett att det faktiskt kan vara lite kul med haiku trots allt. Förut tänkte jag att jag inte alls fattar grejen, men det var nog mest för att jag läst haikusar som inte var tillräckligt bra. Det är som att fler försöker sig på dem för att de är korta, och vid första anblicken inte verkar särskilt knepiga. Men de blir ju bara riktigt bra om de verkligen är RIKTIGT bra. Som Tranströmmers. Eller de humoristiska varianterna, de funkar på ett helt annat sätt, tycker jag.

    Vår första skrivuppgift på litteraturvetenskapen var att skriva två haiku med inspiration från Ibsens ”Ett dockhem”, och jag valde att skriva ur Noras perspektiv. Jag tyckte att jag lyckades rätt så bra (särskilt om man tänker att det var mitt första försök någonsin) förutom den lilla detaljen att dikterna inte går att läsa var för sig utan liksom bara funkar helt om man läser dem tillsammans – vilket jag antar är ett totalt brott mot formen, förstås. Och jag hade inte koll på det där att det inte får finnas med ett personligt pronomen heller.

    De får bli mitt första (och kanske enda) poesibidrag här i julkalendern:

    Ett enda steg ut
    Falla eller flyga i
    vinterns stormvindar

    Frihetens kyla
    omsluter mitt allt: från den
    skall våren spira

    • Wohoo! 😀 Ett poesibidrag till julkalendern! Faktiskt det första (och kanske enda, men jag hoppas inte det).

      Personligen tycker jag att det där med att man inte ska använda personliga pronomen inte är så viktigt. (Och som sagt, inte ens Tranströmer följer ju den regeln). Jag tolkar det mer som en påminnelse om att en god haiku inte bör vara alltför självcentrerad, utan väcka mer allmänmänskliga tankar. Och det tycker jag att dina gör, i synnerhet den andra. Jag håller faktiskt inte med om att de måste läsas efter varandra. Jag tycker att den andra står bra för sig själv, faktiskt bättre. Någon som inte vet om det skulle nog inte fatta att den är inspirerad av Nora, men det är inte heller nödvändigt. Det är fortfarande en väldigt bra beskrivning av hennes situation. Och dessutom något som många andra kan känna igen sig i.

      Frihetens kyla
      omsluter mitt allt: från den
      ska våren spira

      Jag tycker att det är en grym haiku!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s