18. Ghasel

Precis som haikun finns i en japansk och en västerländsk tolkning som sinsemellan är ganska olika, har versmåttet ghasel (eller ghazel) kommit att se olika ut i olika länder. Det mest kända svenska exemplet är utan tvekan en dikt av Gustaf Fröding, som heter just ”En ghasel”. Så här ser den ut:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Det som gör det här till en ghasel är upprepningen av orden ”genom gallret”, eller ibland bara ”gallret”, i många av radsluten. Det finns inget särskilt mönster i när de här upprepningarna kommer, men de finns där tillräckligt ofta för att bilda ett slags refräng i dikten, en kärna som allt annat kretsar kring. Jag tycker det är väldigt effektfullt.

(Det finns dock en sak jag inte gillar med den här dikten, och det är titeln. Att döpa en ghasel till ”en ghasel” tycker jag är ungefär lika fantasifullt som att döpa en novell till ”en novell”, eller en roman till ”en roman”. Jag tycker liksom inte att det tillför så mycket. Men det är ju en smaksak och verkar ha funkat fint för Fröding.)

Formmässigt är Frödings ghasel väldigt fri. Han rimmar lite grann när han får lust och varierar både antalet rader i varje strof och var och hur ofta han lägger till radslutet ”genom gallret”. Och ett av versmåttet ghasels kännetecken; inrim, saknas helt.

Ett inrim är ett rim som sitter inuti en versrad. I versmåttet ghasel används inrim ofta genom att orden precis före de upprepande orden rimmar. Titta till exempel på den här lilla versen ur Frans G. Bengtssons bok Röde Orm, som Toke skaldar inför kung Harald:

Mångt fick jag lida utan öl;
ro och strida utan öl.
Hell Gorms väldige son som huldrik
ej lät mig bida utan öl.

Tre av raderna avslutas med orden ”utan öl”. Alla ord som kommer precis före den lilla refrängen rimmar på varandra (lida-strida-bida). Jag tycker att det är väldigt elegant. Formmässigt är detta faktiskt en ännu mer korrekt ghasel än Frödings, eftersom den får med två av ghaselns kännetecken; upprepande radslut och inrim. Men båda får sägas vara fria tolkningar av versmåttet. Detsamma gäller för de flesta av de ghasel-tolkningar som dykt upp i Europa.

Ghasel är från början en persisk versform. En vanlig rimställning var, enligt Alf Henriksson och Verskonstens ABC, aa ba ca da osv. med ett upprepande radslut tillagt på de flesta (men inte nödvändigtvis alla) av raderna. De skulle handla om längtansfull kärlek och innehöll ofta beskrivningar av den älskades utseende.

Men den europeiska ghasel-traditionen är alltså mycket friare. Ta de element du gillar i formen och gör den till din egen!

Del 18